Det är så intressant en grej. Jag och de allra flesta jag känner målar upp sina framtidsplaner utifrån hur man INTE vill att det ska vara.
"Jag vill åtminstone inte ha en Volvo". "Jag vill inte att min familj ska ha husvagnssemestrar." Jag vill inte fastna i ekorrehjulet med barn, hund, åka trick hem från jobbet och sätta mig och glo.
Jag undrar vad det beror på. Alltså att man ser sin framtid utifrån hur man inte vill ha det.
Kanske att jag är feg och inte vill bli besviken och saknar tron på mig själv.
Eller kanske att jag inte har några riktiga role models som jag tror på.
Eller att jag kanske helt enkelt har blivit misantropisk och cynisk på riktigt.
Jag vet verkligen inte.
Men i en framgångsinriktad värld, smittad av en amerikansk framgångsidé, så börjar det kännas en smula besvärande att inte veta vad man VILL göra. Och bara vara helt säker på vad man INTE vill göra.
I flera år har jag funderat på att tatuera mig, på vänster överarm, men skrivmaskinstext och spegelvänt så att jag kan se vad det står i badrumsspegeln varje morgon. Det ska stå "Gå inte ner till Volvon"
Bara en sån sak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
men du vill vara kategorisk?
jag skulle snarare tatuera in: jag vill alltid ompröva!
men å andra sidan, när vet man när man passerat gränsen för sunt ifrågasättande o ist blivit rotlös?
hårklyverier kanske. jag vet inte. det är fint i paris just nu. kastanjerna börjar falla o är man inte så rädd för att få lite hundkiss eller annat på sig så kan man ta upp dem o torka av dem mot jackan o sen känna hur lena de är mot kinden.
katti: Vill bara förtydliga, jag tänker inte tatuera mig. Det känns så....2003, på något sätt. Och visst försöker jag vara kategorisk, eftersom det är så jävla svårt att vara det när man inte skriver.
Jag känner mig avundsjuk på dig och Paris.
Jag håller med dig Fredrik. För jag håller inte med alla andra i alla fall.
Skicka en kommentar