Följsamhetens lov

Jag har sällan en uttalad önskan eller vilja. Till något.
Jag är verkligen en helt annan person än Gianni Agnellis som ville att familjeföretaget Fiat skulle blomstra upp. Och lyckades med det.
Eller som hundratalet av hipsters i Sthlm som tänker att dom ska flytta till New York och bli lyckliga där. Och kanske lyckas med det.
Nej, jag när inga såna drömmar.

Mina drömmar är mer av ouppnåelig karaktär. Som att ha gjort världen lite bättre när jag kolar än när jag föddes. Att min gudson Leon, eller min systerdotter Sofie, ska kunna känna att det är rätt najs - åtminstone 10% av deras liv - att leva, och att dom ska få dö när det är tänkt att dom ska dö och inte i nån jättestor miljökatastrof. (Jag tror inte att jag kommer att lyckas med det)
Sen har jag drömt om att få vara med kvinnor och män - på ett kärleksmässigt plan. Och där blir jag som en blodhund...jag ger mig liksom inte. (Hitills har det gått över förväntan)
Och så har jag alltid drömt om, men inte vågat satsa på att bli, radiojournalist på P4, P3, P2 och P1. (Det har jag lyckats med).

Men annars finns liksom inga direkta önskningar. Mål, delmål eller utvärderingar har jag alltså aldrig, på ett privat plan, sysslat med. Det här diskuterade jag och min bäste vän en hel del idag.
Och det födde en del vidarefunderingar.

När jag går i den trånga gången mellan tunnelbanan och pendeltågen på T-Centralen så viker jag alltid åt sidan. Jag beundrar människor som bara kan gå gången rakt fram, men det är helt omöjligt för mig. Det är jag som går lite åt höger för att vi inte ska krocka. Det är jag som går lite åt vänster för att snubben bakom mig som har så sjukt bråttom inte ska bli hindrad av mig i sin framfart. Det är jag som lägger fram väska på magen för att hon med en annan axelremsväska inte ska bli tacklad av min väska.

Jag är alltså så sjukt jävla följsam. Och jag sjunger följsamhetens lov.

Det här händer inte bara i T-Centralens gång. Det händer överallt.
Om fem turister går i bredd på Hamngatan är det jag som går ut i gatan, för att jag försöker vara följsam. Om jag är ute och springer min runda, och någon har tagit samma spår är det jag som byter spår, (istället för att som min "motspringare" borra ner huvudet i marken och fortsätta rakt fram) trots att vi har högerregeln här i Sverige.

Som ni märker har det blivit ett issue. Och det är likadant i andra skeenden i livet. "Nu går vi på den här puben. Javisst, säger jag". Därför att jag när inga särskilda önskningar om vilken pub vi ska till, vilket springspår som han, hon, du vill ta i förhållande till mig, eller huruvida jag får köra min egen väg i T-Centralen-gången.

Därför tänker jag att en del i min omgivning kanske tänker att jag är för snäll för mitt eget bästa.
Det är jag inte. Verkligen inte.

Eller känner att dom måste ta ansvar för mig på olika sätt.
Sluta med det nu. Säger jag.