Jag spelade plattor på en 60-års fest igår. Jag slutade egentligen med att prostituera mig på det sättet för många år sen, men just igår fick jag så jävla bra betalt att jag liksom inte kunde motivera varför jag inte skulle spela Living next door to Alice who the fuck is Alice.
Upplägget var följande. En snubbe som hörde mig spela för några år sen på en liknande tillställnig hade fått den fixa idén att jag skulle lira på hans 60-års fest, så med hjälp av något slags detektivarbete hittade han mig, erbjöd mig pengarna strax innan själva förslaget kom och då var jag redan mjuk. Festen gick av stapeln på en golfklubb. Jag tog med mig 75 plattor. Däribland Creedence C.R....jag kom till festen halv tio och åkte därifrån vid ett. Det fanns inga människor som med bästa vilje kunde misstas för att vara av utomeuropeiskt ursprung, eller homo-, bi-, transpersoner.
När jag åkte dit på eftermiddagen för att sätta upp mina prylar tittade arrangören på mina svartmålade naglar, harklade sig och bad mig ta bort färgen till kvällen. Jag gjorde det. Herregud. Jag gjorde det.
Musiken som funkade bäst var Barbados, "Kom hem", Rolling Stones "Satisfaction", Elvis Presley "Hound dog", och konstigt nog Robbie Williams "Let me entertain you". Och såklart Frankie-boy "Fly me to the moon".
Och när jag stod där i svart kostym, drack lite för många öl, i renskrubbade naglar och spelade Arvingarna kände jag att jag kanske aldrig någonsin mer ska göra så här mot mig själv. Hur mycket pengar jag än får.
Sen hörde jag nån på golvet som halvskrek till sin partner..."guud, vilken fantastisk DJ. Han spelar precis det man vill ha. Vi måste ha honom till vår fest i jul."
Och där såg jag mig själv stå med halveregerad kuk till min egen förträfflighet och tänkte...ja, kanske en gång till, då.
Det är ett liv och ett kiv. Sannerligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Bögjävlar är vi allihopa
Alltså, det är livsfarligt att vara lättsmickrad. Jag är likadan, tänker alltid "det här ska jag aldrig göra igen" och sen när nån ber mig blir jag helt "jo men de vill ju ha MIG och det är ju inte helt hemskt blablabla". Oj ve. Förresten gillar jag din blogg helskarpt och jag länkar till dig från min. Hoppas det är ok.
Men vad jag skulle kommentera var ju att det är inte klokt att be någon ta bort nagellack. Jag undrar hur det känns att säga något sådant. Yikes.
Nu fick Fredrik stånd igen. Hoppas det är ok?
mary: Du, tack, tack, tack. Jag blir skitglad över att du länkar till mig. Det känns rätt stort, eftersom jag gillar din blogg skarpt också!
Jag tänkte också på det där med nagellacket, men jag tror att det är helt omöjligt att sätta sig in i hur blekfeta medelålderssmän tänker. Jag tror att det finns så mycket trauman hos dom, att det liksom bara är att försöka släta över och vara överseende. Men det blev lite skavsår i mitt gamla punkhjärta när jag gjorde det.
Trauman ja, där har vi svaret. Jag bara föreställer mig hur man dör lite inombords när man säger något sådant. Men jag gissar att det inte var första gången för honom. Och tackar ödmjukast för de vänliga orden.
Skicka en kommentar