Hjälp!

Jag brukar inte, och ska inte göra så här.

Men.

Om du är i Stockholm på fredag och vill komma som publik till vår Nyårsrevy som vi sätter upp i direktsändning i P4 mellan klockan 13-15 så säg till mig!
Vi har inte kunnat promota det i radion, för då skulle det komma alldeles för många. Och kanske alldeles för konstiga.

För första gången tänkte vi bjuda in några sköna typer som publik till vårt program, och just på fredag så kommer jag att spela och sjunga en jävla massa låtar. Det kommer att låta bättre än vårt märkliga luciatåg.

Och det kommer inte att vara 4 timmar långt.

Om någon vill komma dit, så skriv till mig på fritz.fredrik.olsson@gmail.com. Att ta sig in i Radiohuset är nämligen som att försöka ta sig in i Pentagon. Så jag måste föra in eventuella besökare i besökskatalogen.

Kom! Platserna är rätt begränsade, max 20 personer får plats.

Den där kukmätningen

Jag var och kollade på Peer Gynt på Stockholm stadsteater igår. Enligt programmet skulle den vara 4 timmar och 10 minuter lång, inklusive paus. Just igår tror jag att den spelades långsamt, för den var närmare 4 timmar och 30 minuter lång, inklusive en liten kort paus.
Jag somnade tre gånger, trots att jag verkligen hade sett fram emot att se pjäsen. Jag har nämligen inbillat mig att jag kanske är lite lik Peer.
Jag somnade tre gånger, trots att jag verkligen försökte hålla ögonen öppna. Men det gick inte. Det gick verkligen inte. Och jag har funderat på varför.

Jag tror helt enkelt att det inte finns en historia som håller för att berättas i 4 timmar. Det går bara inte. Jag vet inte om det är tidsandan, att jag tillhör MTV-generationen eller vad fan det kan vara. Men det funkar inte med en 4 timmars föreställning längre. Jag pallar ju inte ens att se en amerikansk aktion som är längre än 2 timmar. Och dom brukar inte vara skrivna på rim.

Men Dan Ekborgs insats måste jag ändå beundra. Han stod på scenen nästan hela tiden, och var faktiskt riktigt bra.
Samtidigt som jag inte kan sluta tänka på om det finns någon motsvarande kvinnlig roll till de här mastodont-pjäserna där män alltid gör huvudrollen. (Kolla bara skräckexemplet Merlin som var 7,5 timmar lång, med Rikard Wolf i huvudrollen).

Så varför? Varför gör man det här?
Jag hävdar att det är ett klassiskt sätt att bygga ett patriarkalt monument.

Onani

Dagens mess, alla kategorier:

"Fick just ett mess på qx från en 17-årig bög. Han hade sett luciavideon och undrade om du var singel, och gay :)"

Jag har länge försökt lansera begreppet självonani, eller självrunk. I en första anblick kan det ju låta som en tautologi, men det är inte riktigt den explicita handlingen jag är ute efter, utan snarare innehållet...eller vad man ska skriva.

När man runkar i vanliga fall gör man det till (den inre) bilden av någon/ något annat. Men ett självrunk...ja då runkar man helt enkelt till sig själv. Till sin egen förträfflighet - sin kropp, sitt intellekt, bekräftelse man får o.s.v.

Jag skulle med bestämdhet hävda att det är precis vad jag själv gör just nu. Självrunkar.

Och så ska jag på fest. Och sen en fest till, för att sluta allt på en fest som WESC anordnar i Frihamnen.
Mohahaha. Det kommer att bli farligt där ute i den pulserande storstadsnatten.

Jodå, s'att, det är inga konstigheter

Det var faktiskt roligt att spela igår. Inte lika roligt att komma till jobbet och se att dom lagt upp framförandet, eller vad fan man ska kalla skiten, på "ettan" på vår webplats. Ha två kuddar redo, en för varje öra, två skämskuddar alltså, och blunda när det blir för läskigt.
Och så går ni in på www.sr.se, skrollar ner en liten bit, kollar i vänster meny och där! Snabbspela första låten. Den låter synnerligen dåligt. Eller snabbspola hela skiten, när jag tänker efter.

Men kul var det. Så kul att vi ska dra till Stinsen och göra samma sak imorgon. På torsdag har vi ett gig i IKANO-huset i Linköping. Och nästa helg ska vi vara kändis-bartender på O'Learys i Umeå. Och veckan efter är vi värdar för en talangjakt på Clas Ohlson i Sundvsall.

Fåfängans fyrverkeri, jag kommer att göra mig själv till åtlöje. Igen.

Jag spelade i ett punkband en gång, vi spelade ganska mycket, överallt. Och på min gymnasieskola var det som en tradition att vi skulle hoppa in på lucia/ vår/ sommar-shower och göra vår pryl, gärna visa kuken och simulera oralsex med varandra. (OBS! Vi var faktiskt ironiska, nog för att vi var pubertala, men inte gymnasiala!). En dag fick vi nog och fick värsta snilleblixten, det mest punk vi kunde göra i det hörn vi hade målat in oss i på de där konstiga skolshowerna var att spela en helt PERFEKT version av "Hallå Hallå Västindien" av Vikingarna. Vi köpte likadana kläder, drog upp instrumenten ovanför midjan, ena gitarristen ställde sig bakom synthen och vi gjorde en helt vansinnigt perfekt version av Västindien, jag sjöng som en Christer Sjögren-gud och folk blev som helt galna.
Och vi började bli erbjudna spelningar som DANSBAND!! Vi tog en enda, på en pizzeria i Vällingby. Ryktet gick att vi faktiskt skulle göra en spelning som dansband, så stället var helt smockfullt. Problemet var bara att vi krökade till, och jag kanske mest av alla. Så när vi gick på kunde jag inte en enda text, träffade inte en enda ton, och var tvungen att hålla mig i mikrofonstativet. Vi gick av efter tre låtar, jag sprang in på toaletten eftersom det inte fanns någon loge, låste in mig och vägrade komma ut för jag skämdes så sjukt mycket.

Imorgon ska jag och min programledare uppträda i Gallerian här i Stockholm. Vi två ska göra ett slags Public Service-lucia-tåg, jag ska förhoppningsvis mest spela gitarr och kanske stödsjunga lite. Först var det tänkt att jag skulle ha på mig stjärngossestrut, men jag kände helt plötsligt att jag faktiskt inte pallar det.
Och det kommer att bli så jävla hemskt.

För några veckor sen tyckte jag att det verkade som en alldeles strålande idé...liksom punk, ba. Jag ba, skulle stå där, så'är med stjärngossestrut och ba shit vad kul det komer bli.....Sen kom eftertänksamhetens kranka blekhet. Vad i helvete har jag gett mig in på? Man kan inte göra ett luciatåg punk när man skriver egna smålustiga texter över ett Public Service-tema. Det går inte. Så nu försöker jag gjuta i mig mod och lugn. Alla kommer titta på min programledare, och ingen kommer att tänka på mig, intalar jag mig själv.
Men det kommer bli magplask. Det kommer att bli åtlöje.
Tyck om mig ändå!
Snälla!

Drömtydning

Jo, jag är ju som sagt sjuk och har spenderat merparten av min tid de senaste dygnen under en filt på soffan eller under ett täcke i sängen. Vilket har lett till en helt oanständig smärta i nacke och rygg. Min kropp är antagligen inte gjord för att ligga ner.
Men jag har ägnat viss tid åt att försöka förstå några drömmar jag har haft de sista dagarna. Den mest intressanta hade jag natten innan jag vaknade med feber för första gången.

Så här: Jag drömde att jag var helt översköljd av intryck och ville komma bort, till någonstans där jag bara kunde få läsa böcker, träna och skriva, sova. Och sen kommer jag inte riktigt ihåg hur och varför det hände, men jag kommer ihåg att jag var skitarg på en kille som såg ut som värsta överklasskillen med perfekt klippning, god doft, assnygg trenchcoat o.s.v., vi befann oss på någon slags fest i typ Kaknästornet och jag bara tänkte hela tiden att jag ville ha lugn och ro, lugn och ro, och jag var arg på den där överklasskillen och jag hade en kniv i handen och jag började springa efter honom och tänkte: ska jag eller ska jag inte? 6 år i fängelse är precis vad jag behöver, lugn och ro i 6 år. Men jag var så jävla osäker om jag gjorde rätt eller inte och tillsist hann jag fram till honom och högg honom strax innanför högerskuldra och kniven gick in djupt, och jag visste fortfarande inte om jag hade gjort rätt.

Sen, etfer häktning och sånt blev jag frisläppt i väntan på att min cell skulle bli ledig och jag vandrade runt i ångest för vad jag hade gjort, men samtidigt någon slags nyfikenhet på vad 6 år i fängelse skulle göra med mig. Till slut blev det dags, och jag skulle ställa till med avskedsfest för mina vänner.

Då inser jag att jag inte hade råd att köpa riktigt vin till festen, jag skulle bli tvingad att köpa bag-in-box vin. Och då blev det riktigt riktigt jobbigt och jag ville bara att allt skulle vara en dröm, så verklig var drömmen.

Och där, tack tack tack och lov, vaknade jag. Och blir fortfarande lite chockad över mig själv bara jag skriver om det nu, trots att det var ett par nätter sen jag drömde det.

Och hur jag än vrider och vänder på det så vet jag inte riktigt vad, för att prata Freudanalys, "detet" vill kommunicera för något.

Jag är schjuuuuk

Jag har ont i kroppen. När jeansen frasar emot huden på benen så gör det ont. Jag har ont där det överhuvudtaget kan tänkas att man har en körtel. Jag har ont i ryggen. Jag har ont i innälvorna. Jag får sjukt ont i huvudet när jag hostar. Som att det ska sprängas.

Så det enda jag gör är att ligga under en filt i soffan och sova. Och äter clementiner och dricker te. Och försöker läsa ut Galagos nya seriesatsning HJÄLP. Rekommenderas, för övrigt.


Samtidigt som det är vansinnigt tråkigt, finns det också ett mått av tillfredställelse i att vara sjuk just nu. Min kropp liksom harmoniserar med ett fuckin' jävla Sverige som är omsvept av en grå sörja i form av pissväder, idiotisk regering, kärlekslöshet och jävligt mycket mörker. Så det känns faktiskt helt okej att ligga och tycka synd om sig själv. Och att det är kroppen som har det sista ordet i meningslösheten.


För övrigt har jag på experiment väntat på att solen eller nått ska komma fram sen i september för att dunsta bort vattnet i min ljusstake och askfaten på min balkong. Jag vägrar att hälla ut vattnet själv. Och så här har det gått med det:

Jag tycker att jag fick till det

Vi fick det här läsarmejlet (ungefär) till redaktionen här om dagen:

"Hej!
Det finns olika typer av feminism. Exempelvis radikalfeminism, särartsfeminism och nu även dumfeminism. Det sista representerat av er programledare. Hon hyllar bara tesen att allt kvinnligt är rätt och att allt manligt är fel.
Lägg ner programmet för tid och evighet, gärna ännu längre!

mvh
PV "

Och jag som är så jävla trött på gnälliga gubbiga mejl svarade så här:

"Hej!
Det finns olika typer av läsarmejl. Exempelvis radikalmejl, särartsmejl och nu även dumreaktionärmejl. Det sista representerat av en lyssnare vid namn PV.
Vår programledare hyllar inte alls tesen att allt kvinnligt är rätt och allt manligt är fel. Jag är nyfiken på var du har fått det ifrån.
Gör din läxa, lyssna på programmet, och återkom gärna med substantiella åsikter.
Kort sagt, gör om, gör rätt.
mvh
Fredrik"

Jag tycker att jag fick till det.

Ett gnällinlägg - igen.

Jag är precis hemkommen från Nöjesguidens tjuvläsning (eller releasefest av det nya numret). Och det var supertrevligt. På alldeles alldeles riktigt. Jag fick gratisbärs, stället vi var på heter Le Bar Rouge - ett nytt ställe som Melker Andersson till viss del ligger bakom, men framförallt är det stjärnkocken som stod på Fredsgatan 12:s ställe: Danyel Couet. Det är bordellkänsla över de röda sammetstygerna och det röda ljuset och stämningen.
Superbra musik, trevligt umgänge, bra läge, fint ordnat. Och jag har sedan invigningen (som jag inte kunde gå på) längtat dit.
Allt var liksom perfekt.

Så kommer det där MEN:et.
Jag tänkte inte så mycket på det först, men efter ett tag när jag fått lite Le Bar Rouge-jord under fötterna och softade ner lite kom jag på den helt otroligt, för mig själv, tröttande idén: Hur fan hamnade jag här? Hur kan jag få ynnesten att få gå på såna här tillställningar?

Och det hela accentuerades när jag stod i rökrutan vid ett tillfälle, och Fredrik Virtanen, Oisín Cantwell, en kille som jag glömt bort namnet på och en snubbe som heter Pjotr och gjorde en novellfilm om Fredrik V kom ut och ställde sig lite i grupp, jag stod för mig själv och iakttog. Jag iakttar helt plötsligt allt jämt och ständigt.
Fredrik V får syn på mig, kommer fram och säger "Här står du. Du står alltid och trycker i ett hörn." Och jag svarade att, jo, det verkar ha blivit min stajl. (Sen sa han något som jag faktiskt inte vet om jag ska bli glad för eller inte...antagligen glad "Alla som jag pratar med säger att vi två är så lika varandra". Sen ringde Filip Hammar från Alabama och Fredrik V försvann).

Och jag själv försvann i fundering.
Hur fan blev det så här? Hur blev jag killen som står och trycker i ett hörn och iakttar? Jag var ju för fan den man iakttog för mindre än 4 år sedan. Jag var för fan den som gick fram till snubbar som bara stod och glodde. VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT MED MIG?
Och jag har egentligen bara en tes: jag tror att jag tror att jag inte hör hemma, samtidigt som jag så desperat vill höra hemma i såna sammanhang. På samma gång som jag vet att jag hör hemma, att jag är minst lika intressant som många andra som var där. Med andra ord, osäkerheten. Smyger sig inpå och luktar illa.
Det är så jävla sjukt att bli fjorton år i blåvitrandig skjorta med välansat hår och bra betyg på Hässelby Gårdsskolans skolgård när man är trettiotre. Utanför Le Bar Rouge.
Och jag sitter här nu och försöker komma på...Hur ska jag komma över den där jävla osäkerheten? Hur ska jag bli kvitt den där iakttagande jäveln som inte alls är jag?

Sen när jag gick in hamnade jag vid ett bord med en tjej och hennes kille/ kompis som hela tiden försökte ta bilder på tjejen. Bilder som aldrig blev bra. Och vi började prata fotoposer, och snyggaste ansiktshalvan och vi tog en runda där vi skulle visa upp vår snyggaste ansiktshalva och jag sa att jag faktiskt inte har NÅGON snygg ansiktshalva, att jag är ganska ful, fet och elak hur jag än gör, vilken sida jag än visar upp, och menade det verkligen och hon sa att hon fick ont i magen av min dåliga självkänsla, och verkade uppriktig medan hennes kille/ kompis suckade och sa att jag gjorde mig till och jag sa att jag verkligen tyckte det men att jag också ser en massa frihet i självhatet.
Och så berättade hon för mig om sin terapi om hur hon hade lärt sig tycka om sig själv och sen gick dom, fast innan dess la hon en hand på min underarm och tittade mig i ögonen och sa:
"Kom ihåg vad jag sa!"
"Vad då, nu igen", frågade jag.
"Börja älska dig själv. Allt blir bättre då".