Min oförmåga att känna att jag räcker till

Idag gick jag förbi en liten kille i bootcutjeans, svarta skor, lågskor med platt tå, blå skjorta och svart kavaj som hade ett snitt som om den var köpt på Dressman. Han pratade ganska högt, och väldigt självsäkert, i sin blutooth-grej. Och jag drabbades av ett helt hav av känslor.
Jag inbillade mig så där genom att bara titta på honom att jag antagligen hade många fler och mycket intressantare högskolepoäng. Jag inbillade mig att jag antagligen var bättre än honom i både badminton och fotboll. Jag inbillade mig att jag säkert är mer intressant att hänga med. Jag inbillade mig att jag hade bättre musiksmak, bättre bibliotek, större tankar, bättre jobb, intressantare vänner o.s.v.
Helt oförblommad elitism tillsammans med ett ganska hemskt självförhärligande alltså.
Men samtidigt, när jag gick förbi honom, insåg jag att han är nöjd med sig själv. Eller han utstrålar det i vilket fall. Han utstrålade liksom att han hade självförtroende, att han var stolt över vad han gjorde, över sina kläder, över sitt jobb, över sin bluetooth-grej. Han hade säkert en ny Volvo ståendes någonstans också som han skröt om.

Han gillade helt enkelt sig själv på ett sätt som jag faktiskt aldrig har lyckats förmå mig till. Allt som jag någonsin har gjort har jag alltid känt att jag skulle kunna ha gjort bättre. Och hatat mig själv lite för att jag inte når upp till toppen.

Och vad ska jag med min elitism till om jag aldrig ser min egen förträfflighet? På det sätt som han gör alltså.
Vad händer om jag tänker så om människor jag bara ser, samtidigt som jag inte tycker att jag duger något till?

Det måste finnas en psykologisk term för det.

Gaaahh

Vaknar med en helt berättigad känsla av ångest.
1. Jag startade den här jävla grejen igen. På fyllan. Och har man fått en i båten så får man försöka ro iland. Även fast man var full när man gjorde det. Lite som att ligga utan skydd, liksom.
Jag vet inte hur långt jag behöver ro den här gången.
2. Jag fick för mig att jag jag var på kollo igår på Debban Medis. Tog av mig skor och strumpor och dansade. The white mans overbite. Helvete vad jag har ångest över att jag inte beter mig med ens ett litet uns av värdighet.
Men det var så bra musik.

I och för sig så skyller jag allt på en flöjtspelande kille i bandet som tog av sig skorna. Det som började med en liten sarkasm slutade alltså med personligt dränage i form av förlorad värdighet.

För övrigt har K börjat igen. Den här gången får jag kanske skylla mig själv lite, men vad säger ni om det här messet som jag fick klockan 06.51 i morse från en människa som faktiskt inte känner mig alls:
"Jag tycker att dina negativa tankar om dig själv, o dina tvångsmässiga tankar tyder på att du är deprimerad. Likaså att du kanske dricker för mycket. Du liksom verkar haka fast i vissa tankar. Jag tror du skulle få stor hjälp av terapi, medicin och hälsosammare liv. Alkohol gör fan inte humöret bättre, det påverkar i flera dagar. Och att röka på orsakar ju depression i sig. Ta hand om dig själv och ta ansvar istället för att ömka dig så tror jag det vänder. Kram."

Eh, hjälp, någon!?

Negativa tankar om mig själv? Tvångsmässiga tankar? Hälsosammare liv? RÖKA PÅ!!??

Yepp, det är en mycket konstig söndag idag.

Hej

En sjukt klok människa skrev till mig att hon inte fattade hur man kunde driva en blogg:
Alltid vara pigg. Alltid vara läsvärd.
Det är som Göran: Alltid ensam. Aldrig ensam.
Jag fattade inte det heller. Hur skriva något som är piggt och läsvärt jämt? Bloggar bör ha en kort tid. Man kan inte vara varken läsvärd eller intressant varje dag 52 veckor per år.
Den här sidan sög så in i helvete ett tag. Det lär den nog göra framöver också. Men nu är det antagligen bara två personer som kommer att läsa den. Franz och Rudolph. Så pojkar, vi ses nästa helg. Men nu har jag börjat igen.
Men på helt andra premisser.
Som ni märker har jag bytt rubrik.

Igår stod jag på en busshållplats och tänkte vad det är jag tycker om hos mig själv. Och insåg, vidrigt nog, att det finns absolut ingenting hos mig själv som jag skulle säga att jag älskar. Jag tänkte att jag inte gillar mina kläder. Jag gillar inte min kropp. Jag gillar inte mitt utseende. Jag gillar inte att jag ljuger lite då och då. Jag gillar inte att jag är beräknande. Jag gillar inte att jag är cynisk. Jag gillar inte att jag är misantropisk. Jag gillar inte att jag gör mediahor.

Och nu, efter en kväll på la Krog, så inser jag att jag måste skriva lite till. För att skrika ut löften i publiken, för att stärka min svaga karaktär.

Det är en letan efter en Gud. Kanske inte en religiös sådan. Men en letan efter något som driver mig framåt. En letan efter något som får mig att passera hösten. Letan efter något som ersätter spriten. En Gud, helt enkelt.

Vi hörs!

För övrigt träffade jag Izabella Scorupco, Mando Diao och Asha Ali igår. Bara så'att ni vet.

.

Ajö

Kära vänner!

Jag kommer att fortsätta försöka krossa konventioner. Men inte på den här platsen, inte på det här sättet.
Jag tycker inte att det är en särskilt bra blogg längre, och jag vet inte vad jag ska göra för att lyfta mig.
Det är tråkigt, mörkt och kanske lite för dystert, och så ska en kamp inte föras. Jag hoppas att nån vill ta över stafettpinnen.

Tack för att ni har läst mig, tack för era kommentarer, tack för er tid.

För mer privat korrespondens nås jag på fritz.fredrik.olsson@gmail.com

Hej då, för den här gången. Vi ses säkert.
Er ödmjuke

Fredrik Olsson.

Ett slags hommage

Min bäste vän är i Tunisien för att lära sig arabiska. Varje dag pluggar hon en timme tillsammans med en muslimsk kvinna som gör hennatatueringar på byns kvinnors händer och som inte pratar något annat språk än franska - och arabiska, såklart. Min bäste vän bor i en liten liten liten by precis på gränsen till Sahara. Jag fick ett mess där hon skrev "det är lite läskigt att åka bilen på natten på grund av alla lösa dromedarer". I torsdags blev hon lurad på pengar, hon fick betala motsvarande 6 kronor för granatäpplena när hon borde ha betalat 3. Vilket gör att hon tänker palla lite granatäpplen på träden längs med vägen istället under en vecka.

Hon har lärt känna en äldre man, en sadelmakare, som gärna småpratar lite med henne för att arabiskan ska komma igång snabbare. Överallt vart än hon går har hon med sig ett litet block och skriver upp alla ord som hon snappar upp. Igår lärde hon sig räkna till 9000.

Det finns inga turistguider, inga färdiga språkprogram, hon bor inneboende i ett rum i en större lägenhet, ingen pratar något annat än franska eller arabiska. Hon är min idol, just nu.

Så jävla inspirerande.
Så jävla okonventionellt.

Titanic

För övrigt var jag så här / / nära att ställa mig längst fram i fören på båten som Hellstrand hade sitt releaseparty på när vi åkte över Saltsjön och in i Hammarbykanalen och skrika "I'm the king of the world" men så kom Norpan ut och var så där gubbrockigt cool med kedja i sina svarta tajta jeans att jag bangade.

Det var bara han och jag där, Globen lyste röd, han fimpade och jag bangade. Jag tror att det var lite synd på min egen självbild att jag bangade.

Avskedet

Igår när jag vaknade var hela lägenheten gul. Solen ligger så, såhär års, i Sundbyberg. Långt ner och rakt in i min lägenhet.
Jag skulle upp tidigt för att följa min bäste vän till Arlanda och flyget till Tunisien. Min bäste vän som förra gången hon åkte iväg var min tänkte - konventionelle - livskamrat och som några veckor innan dess hade tyckt att det var bäst om det inte var vi längre. Och då, fast några månader innan allt hände, för knappa två år sen, hade jag gått med den molande känslan att det nog inte skulle vara vi två längre. Den där stunden då jag tyckte att jag var vackrare när jag var med vem som helst men inte henne, och då jag hatade mig själv när jag var med henne. Ändå så bröt jag samman, fullständigt, då vi låg i min stora stora säng, på varsin sida och jag frågade hur fan vi skulle ha det, och hon sa att det nog är bäst...att det inte är vi två.

Då bodde hon kvar i min lägenhet tills hon skulle sticka utomlands.

Nu, igår alltså, tog jag en dags semester för att följa henne till Arlanda. Hon, som är den som bäst efterlever det okonventionella.
Vi satt på Arlanda Express och tittade ut. Höll varandras händer. Vi kom fram, hon checkade in, vi åt frukost och jag följde henne till gaten.
När hon försvann in i osynligheten droppade stora tårar ner på min jacka. Jag halvsprang genom Terminal fem för att hitta en toalett, jag grävde i min väska för att hitta mina hörlurar och iPoden så att jag någongång skulle slippa höra suset, jag hittade en toalett och släppte två års gråt.

Det var ett fint avsked. Jag åkte hem med tåget, åt lyxlunch på restaurang Stockholm, drack vin, gick till Systemet och köpte en pava rött för en femhundring, åkte hem, drack snabbt, läste Gunnar Ekelöf, grät, drog ner till Indiern och drack ännu mer, städade, städade, åkte in till Söder och drack färdigt.

Nu är hon i Tunisien och jag har precis varit på Staffan Hellströms releaseparty. Jag vet inte vem jag ska ringa längre när jag behöver dom kloka orden. Och det är bra. Och dåligt.
Det är bra, för nu är det dags att börja på nytt, en blank sida.
Dåligt därför att det är dags att börja på nytt med en blank sida.

Staffan Hellstrand...jag tror inte att han alltid mår särskilt bra. Och jag tänker inte bli sån. Titiyo, Idde och Irma Schultz, Anna Stadling, Bob Hansson. Dom såg ut att må jävligt bra. Jag tänker inte bli sån.

Ångest, ångest, är min arvedel.

I tretton år har jag haft mer eller mindre daglig ångest för att jag ska ha en massa hål i mina tänder, och jag har inte varit hos tandläkaren på så länge.
13 år utan ett tandläkarebesök.

Och därför också trettiotre år utan ett hål i tänderna.

Så i morse var det dags.
Tandläkaren började med att skälla på mig, och berätta om den hemska tandvårdsförsäkringen som innebär att rotfylla en enda tand kan kosta upp emot 10.000 kronor, och att när man går så sällan som jag gör så måste man tyvärr räkna med att sånt kan hända och att han hatade att titta sina kunder i ögonen när han skulle till att berätta hur mycket det skulle kosta.
Bara så att jag visste det innan han satte igång, alltså, som han sa.

Han tog tre röntgenplåtar, skrapade, hackade, surplade, petade, bad mig skölja, sprutade, skrapade igen, bad mig skölja, petade i tandköttet, tittade på röntgenplåtarna och bad mig sitta upp.

Fredrik, sa han, vi ses om ett år. Du har ingen risk för tandlossning, ingen karies, och du har en väldigt bra munhygien. Hej då.

Och tretton års ångest var till ingen nytta.
Och jag kanske bara måste dricka mig jävligt full ikväll. Nån som ska med?

Håret

Jag har tänkt på en konstig sak, jag bottnar inte riktigt i frågeställningen, och kan verkligen inte all fakta kring det, så jag känner mig lite orolig när jag nu skriver ner den. Men det är en ärlig fråga, och jag är säkert korkad och allting.

Men jag undrar varför typ min mamma, och ganska många andra, förfäras av huvuddukar på muslimska kvinnor, men förtjusas av att buddhistiska munkar - oavsett kön - måste raka av sig håret.

Det är samma bevis på vördnad inför gud. Det är samma tvång från yttre krafter (som i samhälle, mikrosamhälle, religion m.m.). Det är i grund och botten samma försök att beskära sitt utseende för att visa sig värdig Guds kärlek.

Men ändå så är det muslimska kvinnor som man utgår ifrån är förtryckta, som att dom själva inte känner sig vackra i sin vördnad inför det dom tror på.

Jag undrar om det är den diskrepansen som gör att om ett gäng skäggprydda muslimer skulle dunka på ett par rakade buddhistiska munkar så skulle det skapa rubriker, men när ett gäng rakade munkar i Burma dunkar på muslimer så får man knappt veta något alls. Och det sista har hänt.

Samtidigt vill jag understryka att jag bar en röd tröja i fredags. Så min fråga är inget sätt att desavouera munkarnas kamp i Burma.

Appropå det där med att bära röd tröja förresten...
Jag kände mig både jobbigt politiskt mediekorrekt, samtidigt ganska solidarisk.
För jag nöjde mig inte med en röd tröja.
Jag hade även på mig en palestinasjal och en t-shirt med sydamerika upp-och-ner-vänt.

Hade jag kunnat hade jag haft på mig en svart tröja för alla jävlar i Irak. Grön tröja för de lidande i Tchad. Och en vit tröja för min egen förlorade oskuld.

För övrigt undrar jag vad som händer med den där röda solidariteten just nu.