Igår såg jag "Semmesterresan 2" och "Superman returns" direkt efter varandra.
Och jag funderar nu lite på följande: om Stig Helmer hade varit Stålmannen, hade han då lekt med Märklintåget hemma hos sig? Hade han fortfarande haft den där norrmannen som bäste vän? Och hade han i så fall åkt till alperna på semmesterresa?
Hade han varit kär i samma tjej och inte i Lois Lane? Hade han haft det enorma jesuskomplex som Superman drivs av? O.s.v.
Anledningen till att jag frågar är för att jag undrar var drivkraften och drömmarna kommer ifrån, egentligen. Om man är snygg, stark, smart, närmast oförstörbar, verkar ha hur mycket pengar som helst (fatta, han slänger bort sina asdyra kostymer, glasögon och skjortor så fort han ska iväg och flyga), ett hyggligt jobb och en spännande fritid, är den enda drivkraft, och dröm, som finns kvar att rädda världen då?
Och om man inte har allt det där, längtar man per automatik hem till Märklintågbanan, kärleken och konventionen, och en ostig flickvän då?
Och naturligtvis undrar jag var slutsatsen av dessa frågor gör mig till. Eller rättare sagt, vad gör det min drivkraft, och mina drömmar till? Och utifrån det...vad har jag för jävla självbild egentligen?
Av någon anledning drömmer jag verkligen inte efter en familj. Jag önskar så förbannat mycket att jag gjorde det. Det skulle förenkla mitt liv, det skulle förenkla mina relationer med de allra flesta människor. Och det skulle förenkla relationen till mig själv.
Jag när en liten dröm om att bli jättejätterik. Men så fort jag skriver det så känner jag också att jag inte skulle kunna leva med mig själv då. (Eftersom jag är av åsikten att om någon är jätterik, så kräver det att många fler är jättefattiga).
Och där slutar det. Drömmarna alltså. Jag har typ gett upp drömmen om att bli rockstjärna. Vill inte längre bli fotbollsstjärna. Är rädd för förhållanden. Har sålt min Märklintågbana. Tänker inte längre att jag ska ha världens mest spännande skivsamling eftersom allt finns på det här nätet. Känner inte längre för att flytta in till stan i en vacker sekelskifteslägenhet. Är alldeles för cynisk för att känna att det finns någon vinst i världsförbättrande handlingar (även om jag fortfarande gör dom, även om jag fortfarande pratar om dom, eftersom det ger mig ett slags lugn för stunden). Tror inte på den bok jag har skrivit på i femtiotretton år. Längtar lite, men inte tillräckligt mycket efter New York. Orkar inte städa vinden.
Jag drömde en gång om att bli journalist. Check.
Jag hoppades en gång att jag aldrig skulle ta ett levnadsmönster för självklart. Check.
Så var lämnar det här mig?
Jag vet inte. Jag är inte särskilt ledsen eller låg för tillfället. Skulle bara vilja ha ett mål. Och därmed en mening.
Och så klart ett svar på vem Stålmannen skulle ha varit om han hade hetat Stig Helmer istället för Clark.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tänker att man inte måste vara så specifik i sina drömmar, för att det för eller senare leder till att man blir desillusionerad och tappar luft. genom specifika drömmar blir man så satans låst, drömmarna blir aktiva val och därmed tvingande i någon mening.
vad gäller behovet av att leva ett liv fritt från oreflekterade, ohejdade vanor så skapas ju ett problem om idén om det "fria" blir obändigt. jag menar, att vilja skaffa familj, kan minst lika mkt vara en fuktion av ett fritt liv, som av ett normbeteende. jag tror att medvetenheten och resonerandet, analyserandet! är den essentiella skillnaden.
Mycket intressanta tankar, på min ära. Som jag brukar säga, det är alltid enklare att vara fundamentalist. Då behöver man inte fundera så jävla mycket, bara följa reglerna. Men, min vän, det är inte säkert att ditt liv skulle bli enklare, eller att din självbild skulle förenklas, om du drömde om familj. Man kan drömma om familj, och t.o.m skaffa familj, men fortfarande vara lika fundersam och icke-fundamentalistisk ändå. Många drömmer om livsstilen som en familj erbjuder, men det har jag aldrig gjort. Trots att jag har fyra barn så skyr jag den av media spridda idén om familjeliv som pesten. Jag bänder, vrider och protesterar, det vet du, och ibland är jag Stålmannen och ibland är jag Stig-Helmer. Så svaret på din fråga, vem skulle Stålmannen ha varit om han hetat Stig-Helmer, är antagligen en något mindre Jesus-komplexig kille som ibland leker med Märklinbanan och ibland räddar världen. Det är vad jag vill tro, but then again, power changes people.
ah.det e jobbigt det där.fast det som slog till mest var det du skrev om skivorna.fan vad tråkigt det är, att det inte är nån match längre,ingen känsla för feelingen. .
Gick universitetsutbildning, check.
Reste "finna sig själv-resan", check.
Varit utan närmare relation större delen av mitt vuxna liv, check
Skaffade seriöst kommunalt jobb, check. Tyckte det var för jobbigt.
Bytte till annat socionomjobb, check. Tyckte det var för svårt.
Bytte jobb igen för att jaga en dröm om ett kroppsarbete, check. Tyckte att det var otrevliga kollegor och en sjuk machoattityd samt tävlingsinstinkt på arbetsplatsen, fick panik. check.
Sa upp mig, check.
Blev avstängd från akassan tre månader, check.
Jobbar på min flickväns jobb extra som trädgårdsarbetare, sitter med "platsbanken"
och (citerar här mig själv) "Undrar vad jag vill egentligen".
Med det här vill jag säga dels
1.När vet man egentligen att man har ett gott liv och hur stannar man kvar där? Hur/när tycker man om sig själv i det livet ? Vad är viktigast att få ut från detta ,korta, liv ?
2. Jag skulle vilja bli en större del av ditt liv igen, på något sätt. Puss K
PS : Fick inte det förbannade jobbet, men stort tack ändå för din snabba hjälp. DS
Herr Olsson,
vi är två tjejer som ligger i en divan i Brooklyn och har skrattad gott åt dina iakttagelser och livsberikande visdomar! Du borde skaka liv i New York drömmen och komma hit! Vi har plats i ett Greenpoint kollektiv och uppskattar vinkunskaper samt lätt cynism. Som Eleanor Roosevelt sa, framtiden tillhör dem som ser det vackra i sina drömmar. Må så gott och vi syns snart!
Kram,
Ebba & Lydia
Skicka en kommentar