Söka tröst

Det är inte enkelt att söka tröst. Och mycket svårare att hitta den.
Jag vet inte vad det beror på att jag saknar förmågan att ringa till någon och säga, hej jag behöver tröst.

I tal, ansikte mot ansikte kan jag verkligen inte sätta ord på mina känslor. För det kräver en fuck-vibb-känsla-förmåga som jag saknar. Och kanske framförallt en förmåga att skita i hur man uppfattas i andras ögon.
Skulle jag ringa till någon och säga, hej jag behöver tröst, skulle jag känna mig som den värsta belastningen. Jag skulle känna mig löjlig. Och framförallt skulle jag inte kunna sätta ord på vad jag känner, varför jag egentligen behöver tröst.

När min morfar dog bröt jag samman. Hela släkten var samlad, vi satt i ett litet litet rum på sjukhuset och väntade på att få gå in i rummet där vi skulle ta ett sista farväl till honom. Bara ett par steg in i rummet, när jag såg honom ligga där, tända ljus, han var lite blå på läpparna. Bröstkorgen rörde sig inte längre, så bröt jag samman.

Jag skrek. Grät. Snorade. Grät. Gick fram till morfar. Försökte få fram det där sista hej då. Och jag bara stod där. Och grät, skrek.
Och sen har jag för mig att pappa ledde ut mig, släkten samlades i det lilla lilla rummet igen, och jag kunde inte sluta gråta. Jag kunde aldrig sluta gråta. Mamma höll om mig, pappa höll om mig, mormor klappade min hand, syrran höll om mig, mormor och jag kramades.
Och sen kom jag på att jag var tvungen att ringa min redaktör och säga att jag inte skulle komma till jobbet.

Men det är sista gången jag har vågat och kunnat låta någon annan se allt, och utifrån det respondera på mig. På mina känslor. Sista gången jag har vågat och kunnat skita i hur jag framstår när det är kaos i mig. Och sen låta någon annan, faktiskt, ge mig tröst.
Samtidigt behövde jag inte söka trösten där och då. Jag behövde inte göra en aktiv handling, ringa nån eller aktivt gå och träffa nån. Alla fanns där redan.
Som den hobbypsykolog jag är verkar det som att det finns några låsningar. Och jag undrar om nån av låsningarna har att göra med att jag har kuk, att jag är snubbe, alltså.

Jag tror att alla behöver tröst. Ofta.
Och idag, eller nuförtiden, så hittar jag tröst på krogen, bland stimmande människor, men framförallt i berusningen. Och den berusningen kan jag även hitta tröst i, hemma, själv.
Och jag vet ju såklart att det är en livsfarlig insikt, om jag hade tänkt mig att kunna ta en Calvados i en skinnfåtölj på en veranda med utsikt över en insjö när jag är 57 år. Och jag vet att den trösten inte hjälper särskilt väl dagen efter. Så jag undviker den i mesta möjliga mån. Och försöker använda berusningen till det som är roligt istället.
Jag hittar också tröst i god mat. Som idag (eftersom jag tänker mig att krogen får vänta ett tag, berusningen får vänta också), när jag köpte kalixlöjrom för 200 pix och gjorde en vichyssoise som jag la löjromen i. Då kände jag mig ett litet litet tag tröstad.

Av fuckin' jävla Kalixlöjrom för 200 pix när merparten av jordens befolkning knappt drar in 200 pix i månaden.
Rätt äcklig tröst. Men samtidigt den enda, just idag.

Och så sitter jag här med dåligt samvete. Fast lite tröstad.
Jag är antagligen sinnebilden för en fet västerlänning med ett jättestort omättbart hål i magen.