Min tunnelbanekioskägare har försvunnit. Han som jag kunde bomma en tia av när jag inte hade kontanter. Han som alltid skulle diskutera kurdernas situation i Irak. Han som jag faktiskt dök ner till varje dag utom söndagar då han hade stängt för att säga hej. Förra onsdagen var han där, på torsdagen var någon HELT annan där, jag trodde att han kanske var på semester. Idag dryftade jag mig till att fråga den nya (ung, uttråkad person) om dom hade bytt ägare. Jo, så var det.
Och det är inte bra för mig. För den anale Fredrik med kontrollbehov och viss trygghetsmani. Han kunde väl ha sagt hej då, åtminstone, den där sista onsdagen.
Fan, det är dålig stil. Och därför kommer jag kanske i protest att byta tunnelbanestation nu (jag bor exakt mellan två).
För övrigt vill jag tacka från det djupaste av mitt hjärta för de fina sms som jag har fått.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad tråkigt! Jag gillade honom också, han hade alltid såna där riktiga 80-talsmackor (fralla, ost, röd paprika) som var så färska och goda till det billiga kaffet. Det är rätt mysigt att va tjenis med nån på det där sättet också. Det var jag med en kvarterskioskägare nära jobbet, men en dag var även han borta och där stod en ny gråbeige man med tjurig uppsyn och brun cardigan och krävde leg när jag skulle köpa cigg. Livet är hårt. Kram.
jag hade också en, fast en spärrvakt. han öppnade alltid porten för mig eftersom jag plankade ändå och småpratade och gav mig dadlar. och tre år senare får jag fortfarande god jul, glad påsk och grattis på födelsedagen-sms :)
Skicka en kommentar