Det är sorgligt att alltid ha sett sig själv som en romantiker och sen vakna upp en dag och inse att man inte längre tror på kärleken. Inse att det kommer att bli svårt att bekräftelsen bara måste komma från mig själv.
Jag har väntat länge på att få utforska och krossa konventionerna tillsammans med någon annan. Nån som är klok och vill leva livet precis efter regler som vi själva skriver. Nån som är en extra nära. Som något mer än en vän, men kanske inte mer än så för att undvika formatiseringen och kategoriseringen. Och kanske framförallt känslan av instängdhet.
Men nu, efter igår faktiskt, helt plötsligt sitta med en molande sorg och ett tungt paket i knät om att det inte kommer att bli så.
Och så dom här barnsliga känslorna. Att jag faktiskt är genuint ful. Ganska tragisk. Och rätt ensam.
Shit vad jag är patetisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
men, jag lovar, 50% av den känslan (iallfall just idag) har sin rot i grannens hamrande. jag hatar mina grannar och deras ljud, men ihållande snickarverkstadsljud är ju något helt outhärdligt. och när man ligger hemma själv och lyssnar på det där och håller på att bli knäpp, då är det också oundvikligt att man börjar tänka "fan, jag är ju helt värdelös som bara är hemma och lyssnar på grannen och inte har något bättre för mig än att hata" och så spinner man vidare och blir 10 gånger mer depp. 30% är vädret och mörkret och resterande 20% är kanske en lätt depression eller bara allmän söndagsångest och för lite musik i dina egna högtalare.
inte barnslig. inte tragisk. inte patetisk. inte ful. men ledsen, javisst.
och det är vi allihopa. tror jag. alla jag kan relatera till i alla fall.
det är bara inte alla som orkar berätta om det.
kram på dig.
schmarran.
jag är också ful.
och det värsta är när jag tillåter fulheten att ta över. och så spinner det vidare och tar över allt.
och det är ensamt för man kan nästan inte berätta för någon att det är det som gör en ledsnast. man ska ha kommit över det i samband med slutet på puberteten.
Fast det är ju verkligen inte några barnsliga känslor du pratar om. Det är stort och viktigt. Jag känner ju igen precis det du pratar om, ensamheten, patetiken och ledsamheten. Att vara så olycklig. Och det är vidrigt. Men vad som skrämmer mig mest är hur bra jag har blivit, efter många års träning, på att glömma bort, på att förtränga de känslorna. Jag gömmer känslorna under massa saker som inte betyder något, men jag tillåter att allt det här oviktiga fyller mitt liv. Ibland kan jag tänka att jag förstår inte hur jag har kunnat ha det såhär så länge. Vara så olycklig, men i en fåfäng förhoppning om att det ska gå över, försvinna, bli bättre. Det skrämmer mig mest, att leva ett liv utan något riktigt, utan något viktigt.
Jag tror fortfarande att du ar en romantiker. Men just den dubbelheten, att vara romantiker och cyniker pa samma gang ar ju sa fruktansvard. Och jag kan ibland undra vilket som ar varst, att man inte klarar av att valja det ena, eller osakerheten pa om man ens vill.
Jag tror barbara har jätterätt - cyniker och romantiker är vidrigt att vara. Man(jag) vet precis vad det är man är ute efter, OCH vet samtidigt att det inte går och inte finns. Kul.
ajs: Du är snäll. Och det är en sjukt fin egenskap. Grannen är vidrig, men det var något annat i luften också. Men musik, hög musik, från mina egna högtalare hjälpte något till det bättre.
schmarro:Kram, du också. Jag känner också bara ledsna människor. Och det börjar bli påträngande. Och lite irriterande. Fan vad jag skulle vilja att alla var glada.
anonym: Jag börjar starkt att misstänka att jag var med om något ganska traumatiskt när jag var i puberteten, vilket gör att jag måste leva igenom allt idag igen.
mary: Jag känner igen mig så jävla mycket i det där. Att förtränga känslorna. Vet inte riktigt varför det inte gick i söndags. Och jag vet faktiskt inte om det var bra att jag släppte fram så mycket inför mig själv, som jag gjorde. Det blev som någonting som aldrig gick att stoppa.
Franz: Jag vet inte riktigt vad en cyniker är. Alltså vad en cyniker verkligen står för alltså. Men jag antar att du har rätt.
Julia: Jag tycker att det är ganska fasansfullt att inte ens veta vad man är ute efter (bara inte det där andra, bara inte det där konventionella), och samtidigt tro att det inte ens går och att det inte ens finns. Det borde finnas nån känslomässig lag som gör två negativa till något positivt.
läs (per)versions of love and hate av renata salecl. det är en drog och tröst och ett lock - allt i samma. plus att du kan läsa mer om det här med att begära det ouppnåeliga och hur det är ett begär i sig som du själv ser till att hålla aktivt, du själv får ut någonting av att hålla din hål tomma, det är rent av själva drivkraften bakom allt. svårt att förklara. men läs den nästa kväll det känns sådär så ska du få se. /schmarr - frälst
Skicka en kommentar