Kickar

En av mina favoritfilmer är The Doors (töntigt nog så skäms jag lite när jag skriver det), därför att Jim Morrison...eller Val Kilmer som är Jim Morrison... i filmen attraherar mig så mycket. Jag skulle helst av allt vilja vara som Jim Morrison...eller Val Kilmer som är Jim Morrison... är i första halvan av filmen. Modig. Självsäker. Snygg. Alltid packad eller hög.
Det attraherar mig nästan mest. Att alltid kunna vara lite packad eller hög.

För mig är det just då som det känns som bäst i livet. Oavsett om det är stimulerande eller sederande droger man precis har kickat igång på, så är det just i det ögonblicket som allt känns bäst. Det är precis i den sinnesstämningen jag - om jag fick friheten att välja - skulle vilja leva resten av mitt liv i.

Det är lycka, närvaro, brighta tankar, kärleksfullhet och genomskådande, liksom allt i ett. Och precis i kickögonblicket fattar man inte varför man lever på ett annat sätt. Eller jag fattar inte varför man inte lever på ett annat sätt.
Jag fattar inte varför man sitter på café med ointressanta människor. Jag fattar inte varför man stressar hem till TV-serierna. Jag fattar inte vad man strävar efter utom just den där kicken.

I The Doors blir Jim Morrison fet, skäggig, rätt osympatisk, sorglig, dör i ett badkar, och när jag var vid hans grav en gång så kom det faktiskt en tår i ögonvrån på mig trots alla turister (som jag), trots att jag inte är särskilt gravsentimental. Och tåren kom för att hans sätt inte fungerade. Den där underbara kicken som inträffar efter tre flasköl.
Är så kort.
Och sen kommer allt det destruktiva.

Jag skulle bara vilja veta hur man ska göra för att kunna få de där minutrarna av kick av vara längre. Kanske hela livet. Utan att man behövde dricka en liter whiskey uppblandat med en konservburk coctailbär per dag och ibland kanske ännu mer för att kanske inte ens längre förnimma den där kicken, men tro att det är enda vägen.

Det är så hånfullt, att det ska vara så nära, men vara så kort, och sen så lätt att det ska tippa fel. Och så är jag inte religiös, så jag vet inte vem det är hånfullt av. Men hånfullt är det likväl.

Söka tröst

Det är inte enkelt att söka tröst. Och mycket svårare att hitta den.
Jag vet inte vad det beror på att jag saknar förmågan att ringa till någon och säga, hej jag behöver tröst.

I tal, ansikte mot ansikte kan jag verkligen inte sätta ord på mina känslor. För det kräver en fuck-vibb-känsla-förmåga som jag saknar. Och kanske framförallt en förmåga att skita i hur man uppfattas i andras ögon.
Skulle jag ringa till någon och säga, hej jag behöver tröst, skulle jag känna mig som den värsta belastningen. Jag skulle känna mig löjlig. Och framförallt skulle jag inte kunna sätta ord på vad jag känner, varför jag egentligen behöver tröst.

När min morfar dog bröt jag samman. Hela släkten var samlad, vi satt i ett litet litet rum på sjukhuset och väntade på att få gå in i rummet där vi skulle ta ett sista farväl till honom. Bara ett par steg in i rummet, när jag såg honom ligga där, tända ljus, han var lite blå på läpparna. Bröstkorgen rörde sig inte längre, så bröt jag samman.

Jag skrek. Grät. Snorade. Grät. Gick fram till morfar. Försökte få fram det där sista hej då. Och jag bara stod där. Och grät, skrek.
Och sen har jag för mig att pappa ledde ut mig, släkten samlades i det lilla lilla rummet igen, och jag kunde inte sluta gråta. Jag kunde aldrig sluta gråta. Mamma höll om mig, pappa höll om mig, mormor klappade min hand, syrran höll om mig, mormor och jag kramades.
Och sen kom jag på att jag var tvungen att ringa min redaktör och säga att jag inte skulle komma till jobbet.

Men det är sista gången jag har vågat och kunnat låta någon annan se allt, och utifrån det respondera på mig. På mina känslor. Sista gången jag har vågat och kunnat skita i hur jag framstår när det är kaos i mig. Och sen låta någon annan, faktiskt, ge mig tröst.
Samtidigt behövde jag inte söka trösten där och då. Jag behövde inte göra en aktiv handling, ringa nån eller aktivt gå och träffa nån. Alla fanns där redan.
Som den hobbypsykolog jag är verkar det som att det finns några låsningar. Och jag undrar om nån av låsningarna har att göra med att jag har kuk, att jag är snubbe, alltså.

Jag tror att alla behöver tröst. Ofta.
Och idag, eller nuförtiden, så hittar jag tröst på krogen, bland stimmande människor, men framförallt i berusningen. Och den berusningen kan jag även hitta tröst i, hemma, själv.
Och jag vet ju såklart att det är en livsfarlig insikt, om jag hade tänkt mig att kunna ta en Calvados i en skinnfåtölj på en veranda med utsikt över en insjö när jag är 57 år. Och jag vet att den trösten inte hjälper särskilt väl dagen efter. Så jag undviker den i mesta möjliga mån. Och försöker använda berusningen till det som är roligt istället.
Jag hittar också tröst i god mat. Som idag (eftersom jag tänker mig att krogen får vänta ett tag, berusningen får vänta också), när jag köpte kalixlöjrom för 200 pix och gjorde en vichyssoise som jag la löjromen i. Då kände jag mig ett litet litet tag tröstad.

Av fuckin' jävla Kalixlöjrom för 200 pix när merparten av jordens befolkning knappt drar in 200 pix i månaden.
Rätt äcklig tröst. Men samtidigt den enda, just idag.

Och så sitter jag här med dåligt samvete. Fast lite tröstad.
Jag är antagligen sinnebilden för en fet västerlänning med ett jättestort omättbart hål i magen.

Jag är så jävla ledsen

Det är sorgligt att alltid ha sett sig själv som en romantiker och sen vakna upp en dag och inse att man inte längre tror på kärleken. Inse att det kommer att bli svårt att bekräftelsen bara måste komma från mig själv.

Jag har väntat länge på att få utforska och krossa konventionerna tillsammans med någon annan. Nån som är klok och vill leva livet precis efter regler som vi själva skriver. Nån som är en extra nära. Som något mer än en vän, men kanske inte mer än så för att undvika formatiseringen och kategoriseringen. Och kanske framförallt känslan av instängdhet.

Men nu, efter igår faktiskt, helt plötsligt sitta med en molande sorg och ett tungt paket i knät om att det inte kommer att bli så.

Och så dom här barnsliga känslorna. Att jag faktiskt är genuint ful. Ganska tragisk. Och rätt ensam.

Shit vad jag är patetisk.

Man hamrar där nere fast klockan är tolv, då slår det mig plötsligt att golvet - mitt golv -är någon annans tak

I en vecka har han hamrat, grannen under mig. Idag har han hamrat i snart 4 timmar. PANG.PANG.PANG.PANG. I genomsnitt 14 slag, sen kort kort vila. Det måste vara långa spikar, för det låter varken PAPAPAPAPAPAPAPA eller PPPPAPAPANPANPANGPANG utan PANG. PANG. PANG. 14 gånger.
Idag är dom dessutom två personer som hamrar, och det vet jag därför att dom hamrar i kanon.

Men vad jag inte vet, och vad jag absolut inte fattar är: vad är det man hamrar på i en före detta hyreslägenhet byggd på 40-talet i Sundbyberg? Alltså, på riktigt. Vad hamrar man på nuförtiden? Om man inte bygger ett jävla trähus i faluröd färg?

Det absolut sjukaste är att han hamrade så här mycket, varje lördag och söndag, nån timme varje vardagskväll i TVÅ månader för lite drygt ett år sen. Sen har det varit tyst.
Och det har varit tyst på riktigt.

Sen för ungefär nån vecka sen hörde jag honom och hans kompisars omisskännliga och för mig obegripliga skrik: JAAAAAAAAAAA!!!! några gånger per kväll. Och nu har alltså hamrandet börjat igen.

Jag fattar absolut ingenting.
Vad hamrar han på?

Min kiosk

Min tunnelbanekioskägare har försvunnit. Han som jag kunde bomma en tia av när jag inte hade kontanter. Han som alltid skulle diskutera kurdernas situation i Irak. Han som jag faktiskt dök ner till varje dag utom söndagar då han hade stängt för att säga hej. Förra onsdagen var han där, på torsdagen var någon HELT annan där, jag trodde att han kanske var på semester. Idag dryftade jag mig till att fråga den nya (ung, uttråkad person) om dom hade bytt ägare. Jo, så var det.

Och det är inte bra för mig. För den anale Fredrik med kontrollbehov och viss trygghetsmani. Han kunde väl ha sagt hej då, åtminstone, den där sista onsdagen.

Fan, det är dålig stil. Och därför kommer jag kanske i protest att byta tunnelbanestation nu (jag bor exakt mellan två).

För övrigt vill jag tacka från det djupaste av mitt hjärta för de fina sms som jag har fått.

Ground Control To Major Tom

Det var rätt filmiskt.
Jag har slutat gå upp i vikt, och tappar bara kilo efter kilo. Och det skrämmer mig lite, eftersom jag inte har varit i mina löparskor på säkert mer än en månad. Så jag försöker stabilisera det genom att äta jättemycket på mackedonkan. Men det verkar inte hjälpa. Bra, förvisso, eftersom jag är rätt fet. Men skrämmande också.

Min kropp är i sån obalans. Jag tror inte att den mår bra.

Så ikväll:
Jag skulle ha gått på fest, men fastnade hemma med en flaska Bourgogne. Och när klockan var strax efter tio sprang jag ner till mackedonkan köpte en lilla meny med extra cheeseburgare, går ut på gatan och märker att det är sånt där litet regn som mest är som extra fukt i luften. Ställer mig under en gatlykta och ser alla små små droppar som faller ner i ansiktet på mig. Jag lyssnar på Aarvo Pärt i iPoden. Och det blir så sjukt jävla filmiskt.

Jag har inget liv längre. Jag längtar tills jag får gå till jobbet. Jag vaknar vid 6, bara för att jag vill gå och jobba. För det här övriga livet är intet. Jag tror inte längre att jag kommer att bli fotbollsproffs. Jag tror inte längre att jag kommer att få ordning på mitt liv. Jag börjar tveka på min eventuella rockstjärnedröm.
Och så läste jag ett inlägg av "Vägen till Helvetet..." som handlade om att hon inte hade något liv, men att det skulle bli bättre om hon bara blev klar med plugget. Hon skrev "Men jag är bara rädd att jag kommer att framleva resten av livet såhär, utan stora eller viktiga saker, utan stora och viktiga händelser, utan stora och viktiga känslor, där allt mest är blah och intetsägande och ledsamt. Ett liv fyllt av småsaker och ingenting alls."

Jag är färdig med min examen. Jag har ett nästan fast jobb. Jag har lots of cash. Men jag har inga viktiga eller stora saker, inga viktiga händelser, inga viktiga känslor...när jag inte är på jobbet. Det är intetsägande och ledsamt. Det är ett liv fyllt med dåligt samvete för att jag städar för sällan, för att jag inte lämnar in mina köksknivar till slipning, för att jag inte orkar diska, för att jag ljuger för dom som står mig närmast. För att jag klämmer en pava Bourgogne på en tisdagkväll.
Och så känner jag avund. På alla dom som har ett järngäng, ett kompisgäng som man kan laga mat till när dom sätter upp hyllor, kolla Schmarros blogg så förstår ni vad jag menar.
Merparten av mina vänner är tio år äldre än vad jag är och har fullt upp med barn som ska födas, lägenheter som ska bytas, eller ett helt eget liv med kreativa nätverk. Mina andra vänner är deprimerade, eller i USA, eller nyss hemkomna någonstans ifrån, med allt vad det innebär. Och jag går ner i vikt, spelar gitarr i min ensamhet, gråter lite och längtar efter klockan 08.00 då jag kan börja min färd mot jobbet.

Det kan inte fortsätta så här.
Hur idiotiskt och perverst det än kan låta så gömmer jag mig gärna i slogan "Arbeit macht frei". Och det funkar kanske några år till. Men sen?
Livet kan ju inte gå ut på att man bara har ett värdefullt liv på jobbet, liksom.

Eller så är det bara besvikelsen över att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, som drabbar mig nu. Exempelvis så trodde jag att det skulle bli ljusare efter jul. Men det har ju faktiskt och praktiskt BARA blivit mörkare.