Jag har börjat om. Och flyttat.

Om du är sugen finns jag fortfarande på samma tanke. Men med en annan ändelse.

http://konventionsknullet.wordpress.com

Wordpress, alltså. Innehållet är typ samma, men lite annorlunda.
Och så passar det så bra för smarta telefoner.

Host. Host. Morr. Morr.

Jag skakar igång den här gamla skorven igen.
Det har hänt lite grejer och jag vill jättegärna ägna lite tid åt att skriva om det, och om vem jag är i det.
Kanske bara för mig själv, eller också för eventuella läsare. Jag saknar dom smarta som kommenterade mina anteckningar förut.
Mitt liv blev lite tommare utan dom där kloka kommentarerna.

Jag vill börja med att berätta att jag har gift mig.
I en kyrka.
Med en tjej.

Jag har slutat dricka så där onyttigt mycket.
Jag har en månadsbudget av fickpengar på bara några tusen.
Jag ska när jag skrivit det här, börja pensionsspara.
Jag sparar faktiskt pengar för att göra om köket.
Jag drabbas fortfarande av svartsynen, men försöker hitta vägar att kliva igenom den.
Jag är fortfarande misantrop.
Jag spelar i ett band som har fått skivkontrakt.
Jag arbetar kvar på samma gamla plats. Och älskar't fortfarande.

Jag har fortfarande ingen bil, ingen platt-teve, ingen längtan efter det konventionella livet.
Och det är därför jag har ändrat lite i rubriksättningen av bloggen:
Om jag läser några av de mindre kloka kommentarerna på inlägg som jag skrev för år sedan, så kan det kanske verka som även jag har blivit vuxen. Jag är ju liksom gift och allt. Och har något som kan liknas vid ordnad ekonomi och lite mer ordnat liv.
Så för att möta dom som läser det här, som jag inte är intresserad av ska läsa det här, kommer jag alltid att hävda att jag hyllar det okonsekventa.
Det gör jag förvisso, på riktigt. Om det finns en anledning till det.
Man måste liksom pröva grejer, ibland. Och sen kanske förkasta det.
Men för er som inte vill döma mig snabbt, kan jag bara förtälja att kampen om det okonventionella, kampen om en verklighet där man river pelarna i självklarhetens tempel för att bygga sig något mindre, något nytt, något som kan kallas mitt, fortsätter.

Jag har ett par saker till jag vill berätta, det kanske kommer pågå ett tag. Men alla dom sakerna får - för att citera Mona Sahlin - anstå nån dag.

Hej på er!

Sofforna och hyllan

Jag har luftat en tanke ett par veckor, mestadels i fyllan. Men jag måste skriva ner den också.

Jag har ett visningsrum, ett utställningsrum eller en mässmonter, vilket man vill. Där finns en ganska fin men lite märklig soffa som är köpt på R.O.O.M.

Där finns ett par köksstolar också, köpta på Designtorget. En dyr lampa köpt i en liten butik på södermalm. Sen är det nog mest IKEA-möbler, om jag ska vara ärlig.

Bakom en ommålad Billyhylla finns en hemlig dörr på vilken man måste knacka på ett alldeles speciellt sätt och som går in till min riktiga lägenhet. Och jag kan inte ens SKRIVA om hur det ser ut därinne (men det är ganska välstädat såklart). Och jag vet inte längre hur jag öppnar den där dörren för andra besökare än mig själv.
Nu har jag velat det ett par gånger.
Men det går verkligen inte.

Så jag börjar känna mig alldeles förträffligt störd när jag inte ens vet hur man bjuder in någon i farstun längre.
Att jag är bränd är typ självklart. Men kan man verkligen skylla på det?

Blir man inte bara en stackars Peter Le Marc som skyller hela sin dåliga självkänsla på sin döda pappa, i ett Sommar-program i söndags då? Och varför är det så viktigt att skylla på någon helt plötsligt?

Jag vill bara öppna den där jävla dörren på vid gavel, och vara den gästvänlige och varma person jag en gång, och på riktigt, var. Är det för mycket begärt?

Gråten och den ensamma farbrorn i Sundbyberg

Det var en tid i mitt liv som jag verkligen inte kunde gå på konsert. Anledningen var helt enkelt avundsjukan. Jag såg alla fantastisk PA-system, alla människor som tittade på just den där personen som jag ville vara och kände den där oföreställda glädjen från scenkanten över att göra det man vill och inte kompromissa över det.
Och att jag inte fick tre meter höga stackar av grymma baslådor, fotbollsplansstora backdrops och inte ens en liten liten raider-lista gjorde avundsjukan enorm.
Dessutom är jag en ljudbög som nästan aldrig tyckt att det lät lika bra live som det kunde göra genom min NAD-stärkare och mina SS-A750 högtalare. Eller det var åtminstone så som jag försvarade mig själv mot livespelningar när jag inte hade förtroende nog att erkänna avundsjukan.

Well, den här sommaren har gått i konserternas spår. Och jag har börjat gråta på nästan varje.


Timo Räisänen för att Timo är Timo, Niels är Niels, Joel är Joel, Hasse är Hasse och farfar är farfar. Efter den här spelningen satt jag med i logen och drack sprit, vi hamnade sent omsider på en klubb där DJ:n plötsligt satte på "Fear no darkness" och Timo blev omsvärmad och jag kände det där stinget av avundsjuka igen och sprang ut, tog en taxi från Uppsala till Stockholm och tyckte att det var jävligt värt att betala 1500 spänn för att slippa hantera avundet.


Sofia Karlsson för att det - på riktigt - var så jävla vackert. Och jag skäms nästan över det, eftersom hon inte riktigt passar in i min musikprofil. Ja, eller PASSADE. Jag börjar ju bli gubbe, vilket har märkts på alla spelningar i år. Så min musikcred får jag kanske kasta i sjön nu.


The Lee Harvey Oswald Ensamble för att det var bandet som betydde mer för mig än punken och för att dom helt plötsligt kom på att dom skulle återförenas. På Sjöhästen. PÅ SJÖHÄSTEN. Och en tjej som jag hörde talas om när hon var nyfödd hade helt plötsligt blivit 18 år.


På Robyns spelning på Mosebacke för att jag har varit hemligt förälskad i henne sen 1995 och kollade på henne tillsammans med 300 11-åriga tjejer i entrén till NK. Jag var en halv torso högre än alla andra. Och för att hon gjorde en helt magisk version av "Be mine" på Mosebacke och för att den låten sammanfattar allt som jag känt när min förra sambo sa att det inte skulle vara vi två längre.


På Stefan Sundströms spelning på Kulturhusets tak, när han hade med sig hela familjen som band. Family Values. Redan under första låten droppade tårarna nerför kinden. Låten heter "En näve näring", och jag rekommenderar verkligen en lyssning på just den låten. Stean sjöng den tillsammans med sin dotter.


På Persson Pack ute på en smått magisk krog ute i skärgården som heter Knapp Karlsson, för att dom spelade "Ikväll tar vi över stan" och för att det är så mycket henne.

Sofia Karlsson. Stefan Sundström. Lee Harvey Oswald Ensemble. Perssons Pack.
Jag vet inte om det bara är jag, men visst känns doften av nerkissade vita kalsonger köpte på överskottsbolaget, svett från nätbrynjan och desinfektionmedel från äldreboendet? Och att jag helt plötsligt ryser, gråter, blir upprymd. Är inte det ett tydligt tecken på tilltagande gubbighet? Eller är det bara Spy Bar-klubben "Chapel Hill" som gör att det helt plötsligt känns okej att ge sig hän sentimentaliteten och farbrorn som bor här? Och i så fall, är inte det lite patetiskt av mig?

Någonstans känner jag: ge mig något creddigt att gråta till, åtminstone.

Tisdag

Jag behöver inte överdrifterna längre.

Idag spelade jag inför Johan Johansson. På en gitarr som jag en gång lånade ut till Håkan Hellström.

För att citera Solvens: Publicera.

Helmer och Clark

Igår såg jag "Semmesterresan 2" och "Superman returns" direkt efter varandra.

Och jag funderar nu lite på följande: om Stig Helmer hade varit Stålmannen, hade han då lekt med Märklintåget hemma hos sig? Hade han fortfarande haft den där norrmannen som bäste vän? Och hade han i så fall åkt till alperna på semmesterresa?

Hade han varit kär i samma tjej och inte i Lois Lane? Hade han haft det enorma jesuskomplex som Superman drivs av? O.s.v.

Anledningen till att jag frågar är för att jag undrar var drivkraften och drömmarna kommer ifrån, egentligen. Om man är snygg, stark, smart, närmast oförstörbar, verkar ha hur mycket pengar som helst (fatta, han slänger bort sina asdyra kostymer, glasögon och skjortor så fort han ska iväg och flyga), ett hyggligt jobb och en spännande fritid, är den enda drivkraft, och dröm, som finns kvar att rädda världen då?
Och om man inte har allt det där, längtar man per automatik hem till Märklintågbanan, kärleken och konventionen, och en ostig flickvän då?

Och naturligtvis undrar jag var slutsatsen av dessa frågor gör mig till. Eller rättare sagt, vad gör det min drivkraft, och mina drömmar till? Och utifrån det...vad har jag för jävla självbild egentligen?
Av någon anledning drömmer jag verkligen inte efter en familj. Jag önskar så förbannat mycket att jag gjorde det. Det skulle förenkla mitt liv, det skulle förenkla mina relationer med de allra flesta människor. Och det skulle förenkla relationen till mig själv.
Jag när en liten dröm om att bli jättejätterik. Men så fort jag skriver det så känner jag också att jag inte skulle kunna leva med mig själv då. (Eftersom jag är av åsikten att om någon är jätterik, så kräver det att många fler är jättefattiga).
Och där slutar det. Drömmarna alltså. Jag har typ gett upp drömmen om att bli rockstjärna. Vill inte längre bli fotbollsstjärna. Är rädd för förhållanden. Har sålt min Märklintågbana. Tänker inte längre att jag ska ha världens mest spännande skivsamling eftersom allt finns på det här nätet. Känner inte längre för att flytta in till stan i en vacker sekelskifteslägenhet. Är alldeles för cynisk för att känna att det finns någon vinst i världsförbättrande handlingar (även om jag fortfarande gör dom, även om jag fortfarande pratar om dom, eftersom det ger mig ett slags lugn för stunden). Tror inte på den bok jag har skrivit på i femtiotretton år. Längtar lite, men inte tillräckligt mycket efter New York. Orkar inte städa vinden.
Jag drömde en gång om att bli journalist. Check.
Jag hoppades en gång att jag aldrig skulle ta ett levnadsmönster för självklart. Check.

Så var lämnar det här mig?
Jag vet inte. Jag är inte särskilt ledsen eller låg för tillfället. Skulle bara vilja ha ett mål. Och därmed en mening.
Och så klart ett svar på vem Stålmannen skulle ha varit om han hade hetat Stig Helmer istället för Clark.

Att spela på en fritidsgård

Herregud.

Vi är nominerade till ett av Public Service finaste priser, Ikaros. Och igår bestämde sig min programledare och jag för att vi ska framföra två sånger från vår nominerade Nyårsrevy, på den här galan ikväll. Inför hela jävla Public Service-eliten.

När jag spelade i punkband i början av nittiotalet och hade spelningar på fritidsgårdar så kändes det i kroppen precis som det gör nu. Man vet liksom att det kommer att gå åt helvete. Ljudet suger. Vi har inte repat det minsta.

Och tillråga på allt så ser vi ut som ett kristet par när vi sjunger ihop på en scen.

Och där kommer alla dom som kanske kunde ha gett mig ett jobb stå och titta när jag gör bort mig. Vilket gör att jag aldrig mer kommer att kunna jobba inom PS igen.
Hej kommersiell radio. Här kommer jag.

För övrigt har jag legat hela natten och förberett ett tal om vi skulle vinna. Vilket vi inte kommer att göra. Talet är också kristet.