Gråten och den ensamma farbrorn i Sundbyberg

Det var en tid i mitt liv som jag verkligen inte kunde gå på konsert. Anledningen var helt enkelt avundsjukan. Jag såg alla fantastisk PA-system, alla människor som tittade på just den där personen som jag ville vara och kände den där oföreställda glädjen från scenkanten över att göra det man vill och inte kompromissa över det.
Och att jag inte fick tre meter höga stackar av grymma baslådor, fotbollsplansstora backdrops och inte ens en liten liten raider-lista gjorde avundsjukan enorm.
Dessutom är jag en ljudbög som nästan aldrig tyckt att det lät lika bra live som det kunde göra genom min NAD-stärkare och mina SS-A750 högtalare. Eller det var åtminstone så som jag försvarade mig själv mot livespelningar när jag inte hade förtroende nog att erkänna avundsjukan.

Well, den här sommaren har gått i konserternas spår. Och jag har börjat gråta på nästan varje.


Timo Räisänen för att Timo är Timo, Niels är Niels, Joel är Joel, Hasse är Hasse och farfar är farfar. Efter den här spelningen satt jag med i logen och drack sprit, vi hamnade sent omsider på en klubb där DJ:n plötsligt satte på "Fear no darkness" och Timo blev omsvärmad och jag kände det där stinget av avundsjuka igen och sprang ut, tog en taxi från Uppsala till Stockholm och tyckte att det var jävligt värt att betala 1500 spänn för att slippa hantera avundet.


Sofia Karlsson för att det - på riktigt - var så jävla vackert. Och jag skäms nästan över det, eftersom hon inte riktigt passar in i min musikprofil. Ja, eller PASSADE. Jag börjar ju bli gubbe, vilket har märkts på alla spelningar i år. Så min musikcred får jag kanske kasta i sjön nu.


The Lee Harvey Oswald Ensamble för att det var bandet som betydde mer för mig än punken och för att dom helt plötsligt kom på att dom skulle återförenas. På Sjöhästen. PÅ SJÖHÄSTEN. Och en tjej som jag hörde talas om när hon var nyfödd hade helt plötsligt blivit 18 år.


På Robyns spelning på Mosebacke för att jag har varit hemligt förälskad i henne sen 1995 och kollade på henne tillsammans med 300 11-åriga tjejer i entrén till NK. Jag var en halv torso högre än alla andra. Och för att hon gjorde en helt magisk version av "Be mine" på Mosebacke och för att den låten sammanfattar allt som jag känt när min förra sambo sa att det inte skulle vara vi två längre.


På Stefan Sundströms spelning på Kulturhusets tak, när han hade med sig hela familjen som band. Family Values. Redan under första låten droppade tårarna nerför kinden. Låten heter "En näve näring", och jag rekommenderar verkligen en lyssning på just den låten. Stean sjöng den tillsammans med sin dotter.


På Persson Pack ute på en smått magisk krog ute i skärgården som heter Knapp Karlsson, för att dom spelade "Ikväll tar vi över stan" och för att det är så mycket henne.

Sofia Karlsson. Stefan Sundström. Lee Harvey Oswald Ensemble. Perssons Pack.
Jag vet inte om det bara är jag, men visst känns doften av nerkissade vita kalsonger köpte på överskottsbolaget, svett från nätbrynjan och desinfektionmedel från äldreboendet? Och att jag helt plötsligt ryser, gråter, blir upprymd. Är inte det ett tydligt tecken på tilltagande gubbighet? Eller är det bara Spy Bar-klubben "Chapel Hill" som gör att det helt plötsligt känns okej att ge sig hän sentimentaliteten och farbrorn som bor här? Och i så fall, är inte det lite patetiskt av mig?

Någonstans känner jag: ge mig något creddigt att gråta till, åtminstone.