Simple Minds och co.

Jag köpte mina tre första cdisar när jag var 14 år, tillsammans med en bärbar cd-spelare.
Joe Cocker - When the night comes
Eurythmics - We too are one
Simple Minds - Street fighting years

Sen dess har det varit ett helt omättbart monster i min mage som bara vill ha mer.
Och någonstans i mitten av 90-talet när jag köpte nån Stone Roses-platta så var det en person som sa till mig att cdisarna bara håller en begränsad tid. Typ 15 år. Sen kommer dom att rosta.

Ikväll har jag letat mig fördärvad efter Simple Minds - Street fighting years, utan den minsta framgång. Jag drog till och med fram en cd-portfölj djupt in i mitt vindsförråd som jag använde på min officiella sista spelning för fyra år sen utan att hitta skivan. (Är det någon som vet om att den har snott skivan, lämna tillbaks. Du kommer bara få ros och skumpa.)

I fredags åkte jag taxi med en snubbe som hade kört taxi i 35 år, bara nätter. Han skulle pensionera sig nu till jul och såg fram emot det som jag längtar efter den stora kicken. Och det han skulle göra när han slapp köra taxi var att digitalisera sin skivsamling, han hade bara LP:s och EP:s.

Jag kom på att det, med mina konventionskrossar-ambitioner och NEJ-till-normen-leverne, kanske är det enda jag har att se fram emot på ålderns höst - om jag och världen lyckas leva så länge.

Men tänk om hela min samling rostar sönder, tänk om Simple Minds-plattan är så illa däran att till och med omslaget har rostat sönder?
Vad händer då? Med min eventuella ålderdom alltså?

För övrigt har jag nu sparat både Eurythmics och Joe Cocker på en extern hårdisk långt ifrån både virus och trojaner. Men tänk om andra skivor beteer sig lika underligt som Simple Minds. För vem i hela helvetet skulle vilja sno en gammal Simple Minds-platta?

Jag är säker på att den har rostat sönder.

Dagens ungdom

Jag kom precis hem från en gratisdrickartillställning på en Björn Borg-affärs nyinvigning. Det var en ganska bra gratisdrickarfest. Det bjöds på bubbel, drinkar och bärs. Hela kvällen. Det var liksom inte så att man fick två ölbiljetter. Utan gratis HELA tiden. Mina favoriter The Je Ne Sais Quoi skulle spela live. Det var onsdag och jag sov som en prins igår. Förutsättningarna var liksom perfekta.
Jag och Franz hade trevligt och drack och tittade på människor. Sen spelade The Je Ne Sais Quoi och hade tyvärr norra Europas sämsta ljudtekniker, så det lät skit. Men dom var tajta. The Je Ne Sais Quoi, alltså.
Tyvärr lät det så dåligt, så vi kunde inte stå kvar. Jag gick ut och ställde mig utanför.

Och där fick jag höra allt och se allt som några av de övriga inbjudna stod för.

För mig är fortfarande de här gratisdrickarkalasen något jag går på med rätt stora ögon. Jag blir väldigt glad om jag får EN ölbiljett, ännu mer förvånad om man får en goodybag med mig när jag går.
Det här var en sån kväll då man fick dricka hur mycket man ville OCH fick en goodybag med sig. Runt omkring mig utanför affären stod ett rätt stort gäng kids som kanske var 17 år. Dom var också inbjudna. Och var kanske hundra gånger mer världsvana än vad jag någonsin kommer lyckas bli. När goodybagarna ställdes fram gick dom så där självklart in och tittade för att se vad dom innehöll. Och tog ett medvetet beslut om dom skulle ta en eller inte.

Och jag är tvungen att tänka: vem skulle jag ha varit idag om jag hade samma förutsättningar som dom där sjuttonåringarna som stod i snyggaste kläderna, coolaste världsvanheten och ingen ängslighet?
Ett svin antagligen.

Om jag är avundsjuk?
Eh...Nä, inte alls.

Att bo i en storstad

I namn av den här bloggen ska jag nu ge några exempel på saker som är helt onödiga att ha i en storstad. Onödiga, därför att jag aldrig fått några övertygande argument om motsatsen.

1. Bil i allmännhet.
2. Levande djur.

På Åhlens alldeles nyss

"Hej, jag vill ha en duschkräm som heter Biodroga Men Sensation"
"Ja, det har vi här borta. Den behövs verkligen nu när centralvärmen börjar rulla igång".

Fatta. Jag köper en duschkräm som är bra att ha när centralvärmen börjar rulla igång.
Fatta. Det finns en duschkräm som är extra bra att ha när centralvärmen börjar rulla igång.

Och jag kan inte sluta fundera på hur man kokar ihop en kräm som är extra bra att ha när centralvärmen börjar rulla igång.

Mina egna konventioner

För en vecka sen fick jag fylleskäll av en kompis som - i komprimerade ordalag - tyckte att jag brände mitt ljus i båda ändar. Och när jag har närgranskat hennes argument under veckan som har gått så kan jag hålla med henne, men nästan bara i de perifera resonemangen - det var ju ändå ett fylleskäll.

Så här:
1. Jag är sjukt beroende av andras bekräftelse av mig själv. Och jag arbetar en del för att få den där bekräftelsen. Och hon menar att jag inte behöver det, eftersom människor älskar/ gillar mig ändå, utan att jag behöver kriga för det.
2. Jag tycker själv att jag är oändligt tråkig i vardagssituationer. Jag är innåtvänd, butter, cynisk, misantropisk och vill - i min egen självbildsföreställningsvärld - gärna och ofta bara vara tyst, iaktta och registrera. Vilket leder till att jag undviker social kontakt när det är vardags-situationer. Det här stämmer inte överens med hennes bild av mig. Men min bild gör (och jag kanske håller med) leder till att jag alltid känner mig ensam. Exempel: Jag kan inte prata i telefon, eller jag kan ju det, såklart, men kanske bara i några få minuter. Sen blir jag uttråkad och rädd för att jag ska framstå som tråkig. Vilket leder till att mina vänner inte ringer till mig.
"- Fredrik
- Hej det är Ola.
- Hej, hur är det?
- Bra!
- Vad vill du?
- Eh, tänkte kolla läget!?
- Okej.
- Är det...bra?
- För fan. Absolut. Själv då?
- Jo, som sagt. det är bra.
- Okej, men vi hörs då.
- Ja, vi hörs."
Och sen går det tre dagar, ingen ringer, och jag tror att jag är ensam.
3. När jag går ut och festar så händer det alltid, eller oftast...längre och längre mellan tillfällena ju äldre jag blir...galna saker. Och jag är alltid motorn, menade hon.

Så ikväll var ett typexempel på det hon skällde på mig för. Och jag tänkte att jag skulle pröva att bryta mina egna konventioner.
Jag slutade jobbet rätt sent, har suttit i en massa jävla möten och känt mig allmänt värdelös och hade ett berg av praktiska saker att ta hand om efter en fantastisk fest hemmavid. Så jag ville verkligen inte åka hem efter jobbet.
Jag satte mig på Strandvägskajen och kollade ut över Söder och försökte känna efter vad det var jag behövde. Jag behövde någon annan i närheten. Men eftersom jag vet att jag är så jävla tråkig när det inte är fest, så visste jag verkligen inte vem jag skulle ringa. Dagar som idag vet jag att det inte finns någon som jag kan ringa som skulle stå ut med mig när jag är tyst och butter. Så jag tänkte...äsch...idag behöver jag folk runt omkring mig, jag behöver god mat, jag behöver spendera cash. Så jag gick själv till Pontus! och käkade sashimi, och helt plötsligt förstod jag hela innebörden i allt vad min vän hade skällt på mig för.
Jag satt där ensam, därför att jag utgick ifrån att ingen skulle orka med mig.
Så jag ringde en av mina absolut bästa kompisar. Jag tror att vi har träffats nyktra tre gånger under de senaste 13 åren. Och jag bestämde mig innan samtalet att jag inte skulle vara motorn. Jag skulle vara precis så jävla tråkig som jag är.
Vi träffades och beställde in en varsin öl. Jag drev ingen idé, ingen tes, jag provocerade inte. Och det var dött. Så jävla dött mellan oss.
Vi drack upp, och sen åkte vi hem.

Nu lyssnar jag på Aarvo Pärts dödsmässor och gräver i min egen navel och självömkar.
Ledsen för det.

Men det är intressant att se hur svårt det är att krossa de där egna konventionerna. Trots att man är medveten om dom.

Fredrik "Loket" Olsson

Kära läsare.
Jag tror att ni kan kalla mig för Loket framöver. Inte i den mening att jag har ett rykte om mig att gilla småkillar (eller det ryktet kanske jag har?), utan i den mening att jag gillar mitt dagsverke, just idag. Eller snarare hela veckans arbete fram emot den här dagen. Och det färdiga resultatet.
Vi hade premiär för vår nya eftermiddagsshow i P4 idag. Två timmar i den kanal som har flest lyssnare av alla radiokanaler i Sverige, på den tid då flest människor lyssnar på just radio. Och planen är att vi ska göra äkta fredagsunderhållning.
Jag vill att våra lyssnare ska känna samma sak som jag kände då min pappa kom och hämtade mig på fritids på fredagar och vi tog en extra sväng med bilen för att vi skulle hinna höra färdigt på Salong Samtiden: att det är fredag. Liksom.

Jag försökte få The Hives, Kent, Soundtrack of our lives o.s.v. tills jag pratade med en av våra musikredaktörer som menade att vi skulle ha Peter Jöback, eller Magnus Carlsson, eller Abalon Dots, i första programmet. Så jag hörde mig själv under ett av våra otaliga spånmöten på den innersta redaktionen promota Magnus Carlsson och Peter Jöback (det var inte så svårt att göra det med Abalon Dots). Jag tyckte att vi skulle bjuda in Tilde Fröling.

Och nu sitter jag här, helt nöjd. Vi skapade fredagsunderhållning, med både politisk, feministisk och HBT-känsla. Magnus Carlsson sjöng, och jag till och med tyckte att det var bra, Tilde Fröling var fantastisk, likaså Staffan Heimersson, Subfrau, Mats Knutson och Kajsa Giertz. Och det känns faktiskt så jävla bra. Därför kan ni kalla mig Loket nu.

Dessutom kan ni höra mig sjunga (nån slags kuplett till råga på allt). I andra delen, 21.36 in i programmet. Tyvärr hörs jag mest, men det är ett mest ett utslag av min sjukdom.

Jag vill inte...

Det är så intressant en grej. Jag och de allra flesta jag känner målar upp sina framtidsplaner utifrån hur man INTE vill att det ska vara.
"Jag vill åtminstone inte ha en Volvo". "Jag vill inte att min familj ska ha husvagnssemestrar." Jag vill inte fastna i ekorrehjulet med barn, hund, åka trick hem från jobbet och sätta mig och glo.

Jag undrar vad det beror på. Alltså att man ser sin framtid utifrån hur man inte vill ha det.
Kanske att jag är feg och inte vill bli besviken och saknar tron på mig själv.
Eller kanske att jag inte har några riktiga role models som jag tror på.
Eller att jag kanske helt enkelt har blivit misantropisk och cynisk på riktigt.

Jag vet verkligen inte.
Men i en framgångsinriktad värld, smittad av en amerikansk framgångsidé, så börjar det kännas en smula besvärande att inte veta vad man VILL göra. Och bara vara helt säker på vad man INTE vill göra.

I flera år har jag funderat på att tatuera mig, på vänster överarm, men skrivmaskinstext och spegelvänt så att jag kan se vad det står i badrumsspegeln varje morgon. Det ska stå "Gå inte ner till Volvon"
Bara en sån sak.

Patriarkatet

Jag var ute i skärgården i lördags, surströmmingsfest. Ett mycket intressant sätt att fira sin födelsedag, om nån skulle fråga mig. På surströmmingsfesten fanns bara välutbildade, välartade och trevliga människor.

Klockan 6 så var det väldigt viktigt att vi skulle titta på TV, då gick nämligen något slags hästlopp. Några killar satt framför TV:n och skrek att några hästar skulle "kör!! kör!! kör!!"
Sen fick vi liksom tillåtelse att stänga av TV:n och ge oss i kast med de ruttna sillarna.
Det dracks väldigt mycket sprit, och framåt småtimmarna så såg det ut såhär: 5 killar stod och kastade pil. Och jag kände igen rätt många läten från min tid som fotbollsspelare. Tjejerna satt inne i vardagsrummet och pratade.

Jag gick ut på farstubron, satte mig ner och tittade upp mot stjärnorna. Och fattade inte alls hur det här kunde komma sig. Hur kan könsrollerna vara så tydliga bland välutbildade människor år 2007? Och hur fan ska vi krossa patriarkatet i det lilla, i umgänget med varandra?

Dan efter satt några av killarna framför TV:n igen. Och tjejerna städade.

För övrigt hade jag en väldigt bra idé till programmet idag, som vi kände var lite väl magstark att göra, därför skriver jag den här, eftersom det var min idé, och därför att jag redan har gjort researchen.
Lars Vilks har ju blivit mordhotad på någon galen hemsida.
"Från och med nu tillkännager vi uppmaningen att spilla den Lars blod som vågat förolämpa vår profet... och under denna generösa månad (ramadan) tillkännager vi en belöning värd 100000 (dollar) till den som dödar denne otrogne brottsling", säger al-Baghdadi enligt Reuters. "Belöningen kommer att ökas på till 150000 dollar om han slaktas som ett lamm." fortsätter mordhotet.

Och jag kunde inte släppa det där...alltså, hur slaktas ett lamm?
Jag ringde till Ektorps Lamm, som är experter på lammslakt.

Och det visade sig att lamm slaktas precis som alla andra djur med ögonfransar.
Så nu har ni det så att säga klart för er.

33 år

På lördag fyller jag trettiotre år. Och inför det känner jag...inget.
Jag känner mig inte förväntansfull. Jag har ingen ångest eller noja, det rör mig liksom inte det minsta.
Jo, jag vet att jag brukar kokettera med åldern ibland: "Och där satt jag bland en massa dreadlocks som rökte braj, och herregud, jag som är trettiotre år". Eller "jag stagedajva på Debban igår. Herregud, jag fyller trettiotre i höst". Men det är bara ett koketterande, eftersom jag inte känner någonting inför själva åldern i sig.
Jag känner ibland att det är lite konstigt när alla mina vänner flyttar ihop, skaffar barn, kör bil och har hemmakvällar. Men det beror inte på åldern så mycket som att jag snart är den ende över 32 som inte har det "ordnat", och som dessutom inte har världens största (för att komma med en underdrift) längtan efter att få det "ordnat". Så det är med en känsla av att tro att det är någonting som jag inte riktigt förstått med livet eftersom jag inte när önskan, och dom gör det. Samtidigt som jag står och beteer mig som en tonåring helg efter helg (herregud, jag kommer att sluta i tunt hår på huvudet med en liten tofs i nacken, en sirlig färglad skjorta och läderbyxor och cowboyboots på Café Opera. Rubriken kommer lyda "Patetisk 54-årig journalist dog av att njurarna sprängdes mitt på dansgolvet på Café Opera").
Jag vet att jag på sistone också har börjar använda mig av min ålder som något slags argument i diskussioner med mina yngre vänner "Ja, men du är ju bara 25. Du kan ju dra till USA och leva rövarn, men jag är ju fast med jobb och lägenhet och ditten och datten. Hade jag varit 25 idag hade jag inte sett några hinder". Men det är också bara ett koketterande. I själva verket är jag feg.

Jag pratade om det här med en vän idag. Hon frågade hur det känns att fylla år på lördag. Och då kom jag på att det inte känns något alls. Och vi funderade över var (och framförallt NÄR) den där längtan efter födelsedagarna försvann. Fan, jag vet inte ens vad jag önskar mig i födelsedagspresent längre (jo, jag önskade mig en diskmaskin av mamma och pappa...men dom tyckte att det var en alldeles för tråkig önskan).
Och nu kan jag inte släppa idén om barndomens födelsedagar. Varför var det så stort, egentligen? Varför hyllar man åldrandet?
Naturligtvis beror det på presenterna, men tänkt om man levde som Jehovas och sket i presenter och firande. Skulle man bli ett sorgsnare barn då? Och vad gör den där längtan efter presenter med oss? Är inte det en helvetesvandring ner i materialismen - och i slutändan kapitalismen?

När jag fyllde trettio så hyrde jag en stor folkpark på en ö i Mälaren. Det kom 107 personer som jag stoppade i en buss och dom åkte ut till ön. Dom gick av bussen och gick mot folkparken. Dom kom dit, längs en allé av gula löv och tända marshaller. Jag hade ryskt tema och bjöd på ren vodka med saltgurka till fördrink. Därefter serverade jag en rysk buffé. Middagen höll på i nästan 5 timmar. Sen spelade Molia Falls live, och sen spelade en massa människor plattor och jag drack skumpa och helt plötsligt låg det en massa människor och sov överallt i folkparken och några hånglade. Kort sagt, helt sjukt sjukt sjukt fantastiskt.

Nu kommer jag att bli väldigt lycklig om det kommer 20 pers till mitt kalas. Alla andra har såna saker för sig som man har för sig när man är över 30.

Följsamhetens lov

Jag har sällan en uttalad önskan eller vilja. Till något.
Jag är verkligen en helt annan person än Gianni Agnellis som ville att familjeföretaget Fiat skulle blomstra upp. Och lyckades med det.
Eller som hundratalet av hipsters i Sthlm som tänker att dom ska flytta till New York och bli lyckliga där. Och kanske lyckas med det.
Nej, jag när inga såna drömmar.

Mina drömmar är mer av ouppnåelig karaktär. Som att ha gjort världen lite bättre när jag kolar än när jag föddes. Att min gudson Leon, eller min systerdotter Sofie, ska kunna känna att det är rätt najs - åtminstone 10% av deras liv - att leva, och att dom ska få dö när det är tänkt att dom ska dö och inte i nån jättestor miljökatastrof. (Jag tror inte att jag kommer att lyckas med det)
Sen har jag drömt om att få vara med kvinnor och män - på ett kärleksmässigt plan. Och där blir jag som en blodhund...jag ger mig liksom inte. (Hitills har det gått över förväntan)
Och så har jag alltid drömt om, men inte vågat satsa på att bli, radiojournalist på P4, P3, P2 och P1. (Det har jag lyckats med).

Men annars finns liksom inga direkta önskningar. Mål, delmål eller utvärderingar har jag alltså aldrig, på ett privat plan, sysslat med. Det här diskuterade jag och min bäste vän en hel del idag.
Och det födde en del vidarefunderingar.

När jag går i den trånga gången mellan tunnelbanan och pendeltågen på T-Centralen så viker jag alltid åt sidan. Jag beundrar människor som bara kan gå gången rakt fram, men det är helt omöjligt för mig. Det är jag som går lite åt höger för att vi inte ska krocka. Det är jag som går lite åt vänster för att snubben bakom mig som har så sjukt bråttom inte ska bli hindrad av mig i sin framfart. Det är jag som lägger fram väska på magen för att hon med en annan axelremsväska inte ska bli tacklad av min väska.

Jag är alltså så sjukt jävla följsam. Och jag sjunger följsamhetens lov.

Det här händer inte bara i T-Centralens gång. Det händer överallt.
Om fem turister går i bredd på Hamngatan är det jag som går ut i gatan, för att jag försöker vara följsam. Om jag är ute och springer min runda, och någon har tagit samma spår är det jag som byter spår, (istället för att som min "motspringare" borra ner huvudet i marken och fortsätta rakt fram) trots att vi har högerregeln här i Sverige.

Som ni märker har det blivit ett issue. Och det är likadant i andra skeenden i livet. "Nu går vi på den här puben. Javisst, säger jag". Därför att jag när inga särskilda önskningar om vilken pub vi ska till, vilket springspår som han, hon, du vill ta i förhållande till mig, eller huruvida jag får köra min egen väg i T-Centralen-gången.

Därför tänker jag att en del i min omgivning kanske tänker att jag är för snäll för mitt eget bästa.
Det är jag inte. Verkligen inte.

Eller känner att dom måste ta ansvar för mig på olika sätt.
Sluta med det nu. Säger jag.

Parsamhet

Just nu hör jag jävligt många som säger att "dom vill hitta någon". Och jag kan förstå det till viss del, men det är för många luckor för att jag ska fatta grejen helt och hållet.
Jag hängde ut med en härlig person för några veckor sen på Debban som hade målet att snacka med tre snubbar som hon sen skulle dejta. För att hitta någon.
Jag fick en bok till redaktionen förra veckan, som heter "Nätdejta! - Några klick till kärleken" och är skriven av Loveina Khans. Den ser ut som den lärobok i geografi jag hade när jag gick i femman. Och den är skriven som en b-uppsats, med tydliga kapitel och underkapitel. Man får lära sig hur man lägger upp foto på sig själv, hur man bäst författar en presentation o.s.v. Den är rätt hemsk. Men lär antagligen hitta en mindre publik av människor som vill hitta någon.
Jag har en vän som rätt tydligt har målat upp bilden av hur HON ska vara (trots att han ännu inte har träffat någon som HENNE), och går på kurser, krogen, knullar runt, dejtar...för att hitta någon.

Och jag fattar det inte. Jag hävdar att det måste finnas andra värden i livet än att hela tiden söka efter den bekräftelse som "att hitta någon" innebär. Jag vill samtidigt verkligen inte fördöma det sökandet, och kan väl någonstans acceptera sökandet som det som driver oss vidare.
Men är det så att det har blivit det viktigaste, alltså som i meningen med livet. Ja, då fan har vi rätt grymma konventioner att ifrågasätta.

Är det verkligen sant att man ska vara två?

60-års fest

Jag spelade plattor på en 60-års fest igår. Jag slutade egentligen med att prostituera mig på det sättet för många år sen, men just igår fick jag så jävla bra betalt att jag liksom inte kunde motivera varför jag inte skulle spela Living next door to Alice who the fuck is Alice.
Upplägget var följande. En snubbe som hörde mig spela för några år sen på en liknande tillställnig hade fått den fixa idén att jag skulle lira på hans 60-års fest, så med hjälp av något slags detektivarbete hittade han mig, erbjöd mig pengarna strax innan själva förslaget kom och då var jag redan mjuk. Festen gick av stapeln på en golfklubb. Jag tog med mig 75 plattor. Däribland Creedence C.R....jag kom till festen halv tio och åkte därifrån vid ett. Det fanns inga människor som med bästa vilje kunde misstas för att vara av utomeuropeiskt ursprung, eller homo-, bi-, transpersoner.
När jag åkte dit på eftermiddagen för att sätta upp mina prylar tittade arrangören på mina svartmålade naglar, harklade sig och bad mig ta bort färgen till kvällen. Jag gjorde det. Herregud. Jag gjorde det.

Musiken som funkade bäst var Barbados, "Kom hem", Rolling Stones "Satisfaction", Elvis Presley "Hound dog", och konstigt nog Robbie Williams "Let me entertain you". Och såklart Frankie-boy "Fly me to the moon".

Och när jag stod där i svart kostym, drack lite för många öl, i renskrubbade naglar och spelade Arvingarna kände jag att jag kanske aldrig någonsin mer ska göra så här mot mig själv. Hur mycket pengar jag än får.

Sen hörde jag nån på golvet som halvskrek till sin partner..."guud, vilken fantastisk DJ. Han spelar precis det man vill ha. Vi måste ha honom till vår fest i jul."
Och där såg jag mig själv stå med halveregerad kuk till min egen förträfflighet och tänkte...ja, kanske en gång till, då.

Det är ett liv och ett kiv. Sannerligen.

Derrida på Spy Bar

Jag läser en bok som heter "Döden och maskinen - en introduktion till Jacques Derrida" av Peter Kemp. Sjukt svår bok, särskilt som det var nästan 100 år sen jag läste filosofi sist. Men hur det var, så var jag på krogen en tisdag för några veckor sen. Jag och mina kompisar kom att prata om boken, maskinen som begrepp och döden som ångest. Det var ett sånt där halvberusat samtal där ingen egentligen hade riktig koll på vad det var vi egentligen pratade om... Ni vet.

Jag skulle egentligen ha träffat en annan kompis då, men var så fast i samtalet, och ville liksom fortsätta prata, så jag skrev till henne (typ) "Jag blir lite sen, sitter på Hjärtat och pratar om Derridas dekonstruktion av begreppet Maskinen".

Igår, på Spy Bar, bland tusen människor och 300 dB musik kom en annan kompis fram tillsammans med hennes kärlek. Det visade sig att hon tydligen hade fått höra det där sms:et, och att hennes kärlek doktorerar i filosfi (eller nåt sånt), och hon berättade för honom vad jag hade skrivit...och han var typ expert på Derrida och blev kanske lite arg på att jag hade skrivit att Derrida dekonstruerade begreppet Maskinen. Eftersom Derrida inte använder sig av begreppet Maskinen(?). Så han stod och pratade i mitt öra, mitt på Spy Bar, mitt i natten, jag var full, om Derrida och en massa andra filosofer som underminerar begreppet Maskinen, och sen slutade han att prata. Hon och han tittade på mig.
Jag tittade på dom.
Vi var helt tysta.
Dom tittade på mig.
Jag tittade på dom. Och blev lite nervös, som om jag hade ställt till med något dumt.

Och idag har jag formulerat en sensmoral.

Skicka inte ett sms där du skriver saker som du inte riktigt är grundad i till någon som läser upp sina sms för andra. Det kan nämligen hända att en filosfiexpert får tag i det och ställer dig mot väggen på Spy Bar.

Rasist

Jag håller på med ett humor-radio-projekt (jag vet, det är konstigt eftersom jag varken är särskilt rolig och dessutom saknar tajming, men nu är det som det är) tillsammans med ett gäng larvigt, s.k. namnstarka personer. Ikväll la vi sista handen på slutmixen. Jag har firat det hela med en god bok på en fransk bistro, Boueff Tartar, ett Bejoulais-vin, vaniljglass med färska jordgubbar och ovanpå jordgubbarna; strimlad basilika (enkelt, men jävligt gott).

Nu sitter jag och tänker tillbaks på veckan.

I måndags var jag på galapremiären av "Ett öga rött". En ganska dålig film, som bestod av fördomar mot förorten, den var liksom fylld av "den andres" ögon på ett ställe inte helt olikt det där jag är uppväxt. Filmen, till skillnad från boken, ville inte berätta något - eller så var det så att jag missade essensen under de fem minuter jag somnade.
Därefter var det middag för speciellt inbjudna på restaurang Street (vad gjorde Olle Sarri, Marika och David Lagercrantz, Josefine Crafoord, Helena Af Sandberg, Shire Raghe, Jens Lapidus, Andreas Wilson, Annika Jankell, m.m. på en middag för speciellt inbjudna?) där det bjöds på fantastisk nordafrikansk mat, därefter dans.
Och någonstans där var det något som började skava i mig. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad, men det var som om alla de är medelklass-vita-medie-personerna ville annektera något som jag är uppväxt med. Och mina anledningar, märker jag när jag skriver, kan vara precis lika ädla som obehagliga som alltid.
Det kan vara protektionism: "Hallå, det är jag som är från förorten, ni andra vita, medelklass-svennar kan inte komma hit...och komma".
Det kan vara ärlig indignation: "Men för i helvete, kom inte hit och försök kommersialisera förorten och arbetarklassen. Ändra systemet istället, hyenor".

Oavsett vilket så skavde det i mig, något jag senare berättade på redaktionsmötet och fick responsen att några kände igen sig. Så vi lyfte upp det till en fråga i programmet. Här hör ni delen där jag är med: http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=2822 . Lyssna på sändningen från den 4:e sept, spela från 11 minuter och 50 sekunder in i programmet.

Det intressanta var bara att alla som hade lyssnat på det, i Radiohuset, tyckte att jag hade varit så "himla ärlig", när jag själv tyckte att jag mest ville bolla upp upplägg till docenten vi hade med i intervjun. Jag tänkte att jag inte skulle mörka med mina känslor från måndagskvällen. Jag menar, jag hade ändå tänkt på det och omformulerat mig kanske 10 gånger innan intervjun och höll i mitt inre med docenten. Men det passar sig liksom inte rent dramaturgiskt.

Men med mina kollegors välönskningar, och hejarop kände jag mig, efter programmet, helt plötsligt som en rasist.

För övrigt så vet jag från rätt säkra källor att Jonas Hassen Khemiri inte var helt nöjd med filmen heller.

Ljuget

Kvällen igår blev fin. Vi började hemma hos mig, drog till Landet och käkade, tog oss in till Berns terrass och sen till Spyan.
Och där fick jag höra antingen
1. Världens scoop.
2. Världens ljug.
Döm själva:

Jag har gått ner till rökrutan för att få luft. En snubbe fångar direkt upp mig (jag tänkte hela tiden att han raggade på mig), och presenterar sig och säger att han hatar ställen som Spy Bar. Jag frågar, såklart, varför han är där. Det blir mummel, men så frågar han om jag jobbar med media. Jo, det är liksom klart att jag gör, säger jag.
Och jag känner inte alls för att berätta vad jag gör i mitt yrkesliv, och undrar direkt vad han pysslar med.

Han säger då att han jobbar för den svenska militära underrättelsetjänsten, med specialinriktning mot Afghanistan. Han hävdar att han kan arabiska och har precis tagit en pastho-kurs. Att han åker till Afghanistan lite då och då för att förhöra människor som den svenska (fredsbevarande?) styrkan har tagit till fånga. Men att det största arbetet (tydligen) är att förhöra människor i Sverige.
Enligt den här snubben så förhörs runtomkring 20 personer i månaden som varande misstänkta terrorister. I Sverige. Runt omkring 2 personer, i Sverige, bedöms vara så terroristiska att dom åker in i nåt slags specialsytt svenskt fängelse.

Här någonstans frågar han vad jag gör i mitt medieliv, jag svarar att jag i grund och botten är anställd av Ekot och därför inte riktigt fattar varför han berättar allt det här för mig. Och med dom orden lommar han upp till Spyan igen.

Jävligt konstig lögn, alternativt, jävligt konstigt scoop.
Av de två alternativen i början av det här inlägget så måste jag erkänna att jag lutar åt alternativ två.

Summering

I mitt vardagsrumsfönster står en gul taxibil, som jag fick i present av en vän som var i New York i somras, och påminner om en mycket mycket galen, underlig och rätt härlig sommar.
Jag har bränt 70.000 på skit, vänners öl, en dator och en keybord. Och nu bränner mina tre Mastercard i bakfickan.
Det är liksom bara att erkänna att det är dags att försöka passa in lite mer i de faktiska omständigheterna. Som i de faktiska ekonomiska omständigheterna.
Och då kommer det obönhörligen att bli en något mer konventionell vardag jag har framför mig.
Gott så.

Bara för att jag tjänar jävligt bra, så innebär inte det att jag kan leva som mina polare i Entourage (jo, dom har faktiskt blivit mina polare. Jag längtar efter varje nytt avsnitt). För mindre än fyra år sen gick jag runt på studiebidrag. Nu har jag svårt att få det att gå runt på min lön.

Ikväll är det sista kvällen av den galna sommaren. Jag ska ut med min syster och hennes nyskilda kompis, och jag ska visa dom allt det jag har gjort medan dom har fött barn och köpt hus och bil. Det kommer att bli mycket dyrt.

För övrigt vill jag slå ett slag för att vår redaktionsblogg har börjat leva igen. När Annika skriver så blir det väldigt bra.