Ung och pretentiös

Tänkte börja med att skriva "när jag var ung och pretentiös". Det funkar ju inte, eftersom jag är lika pretto nu, som någonsin då. Anyway.
Då, när jag var 20-ish skrev jag naturligtvis lyrik. (Vet fan inte var den ådran och lusten har försvunnit nu. Spriten?)
Jag tyckte ett tag att jag hade hittat världens bästa form: kontaktannons-språket. Ni vet:
"Läcker läkare med egen Swan65:a söker ung och spänstig ensamstående mamma för spännande och utmanande lekar". Jag lekte med formen i säkert ett år. Tyvärr sög allt jag skrev.
Men jag kom att tänka på det när jag slängde ett öga i nån gratistidning idag (kan ännu inte sluta försöka hitta nyckeln till att göra den perfekta annonsen) och läste att en tjej sökte en man med körkort och bil.

Först, upprörd.
Sen, fan vilken intressant och instrumentell syn på kärleken. Inte alldeles långt ifrån mina heterovänner som letar efter tjejer med stora bröst, eller mina homovänner som går in på QX och letar män med en speciell kroppstyp.

Men jag då? Jag som har en mycket mer romantisk och naiv syn på THE LOVE. Om jag förhåller mig helt konsekvent till den instrumentella synen så måste jag identifiera vad det är jag går igång på innan jag går igång på det.
Och jag pallar fan inte det.

Och därmed känner jag mig helt sjukt konventionell.

Marie Antoinette

Vi skulle in på Slick igår. Men som en vän så fint uttryckte det idag: ni va ganska orutinerade, va?
Jag har slinkit in där förut. Jag vet att det är många som vill dit. Vi stämde möte vid 23. Mina vänner dök upp vid 23.30. Kön sträckte sig över typ hela Medborgarplatsen.
Vi gick på Kvarnen istället. Jag var fysiskt tvingad att försvinna därifrån. Har aldrig varit med om att en finlandsfärja har kört så långt upp på Södermalm förut.
Så några av oss styrde kosan till Marie Laveau. I mina ögon verkade kryssningsresenärerna tagit sig dit också. Så jag pallade inte mer och drog hem.

Nu är det fullmåne, och helgen kan bäst sammanfattas med det här:

"En del faller vackert.
En del faller hårt.
En del faller alltid, alltid ner i hål.

En del hittar inget.
En del dom hittar allt.
En del hittar bara sånt som inte räknas allt.

Jag vet du lever mitt i bland.
Fast mitt i ingenstans.
Mitt i allt det där, du försöker ge ett namn.

Jag vet du odlar vingar.
För din hud har blivit för trång.
Jag vet att du försöker flyga bort nånstans med dom.

En del kutar runt i stora svarta nav.
Och hur dom kommit dit minns dom inget av.
En del lever sitt liv högt upp på en piedestal.
En del lever sitt, bara för att rasa av.

Jag vet att du ser bilder i ditt huvud som gör ont.
Jag vet du klättrar väggar som du inte trodde fanns.
Just när du trodde allting hade fallit ner på plats.

En del plockar vingar från änglar som de mött.
En del plockar sina från insekter som dött.
En del lär sig ljuga, en del dom blir soldat.
Men vem av dom är du, vem av dom är du idag?

Du som aldrig skulle bli som dom andra va.
Du som aldrig skulle ha några gudars svar."

Den låten kommer att vara med när jag gör den svenska varianten av Marie Antoinette.

Det måste finnas suicidala djur

Satt ute på balkongen precis. Småpackad. Och kollade fåglar.
Jag tror att det finns självmordsbenägna fåglar.
Jag tror att dom självmordsbenägna fåglarna tar sats på en varm uppåtvind, och när dom är högst uppe. Så slutar dom flyga.

Jag tror att det finns självmordsbenägna rävar, älgar, grävlingar och katter också.

Någonstans utanför Västervik för flera år sen, åkte jag alldeles för fort på en raksträcka. En katt stod och stirrade in i mig, mitt på vägen. Jag saktade ner. Katten rörde sig makligt till andra filen. Jag ökade farten, och fem meter innan kattens position tog katten sats och hoppade in i min fil. Det sa duns. Och det var katthjärna i en sträng efter bilen. Jag stannade, darrandes. Det första jag kollade var om bilen hade gått sönder på något sätt. Det var pappas bil. Sen såg jag att delar av katten hade fastnat i bilens front.

Jag kräktes. Och grät.

Snott från en myspace-sida:

"Det här är en sån dag då jag vill skriva ord som kuk. Piss. Anusblekning."
Det var inte ordagrant så, men Carolina hade skrivit något liknande på en myspace-sida (tyvärr var inlägget för gammalt, så det låg inte kvar idag, därför kan jag det inte ordagrant), och jag har väntat till den dag då jag ska få parafrasera henne.

Idag är en sån dag.

Fråga mig inte varför, för jag är uppåt, sugen på att dricka sprit, dansa och skrika hela natten lång. Kanske därför, förresten. Jag vill säga könsord hela tiden, på ett positivt sätt. Kuk, liksom.

I morse insåg jag att om jag lyckas leva i exakt tre år till, så kommer jag att lyckas bli minst tre dagar äldre än Mozart blev. Jag har redan passerat Jimi Hendrix, Jim Morrisson, Kurt Cobain, Janis Joplin och Jesus.
Finns något fint i det. Men också något sjukt stressande. Jag menar, redan när jag var sjutton år gammal försökte jag ta livet av mig, bara för att jag ännu inte hade hamnat i Nationalencyclopedin.

Killar med bil

Varför är killar med tuffa bilar så otroligt konstiga? Eller ser konstiga ut, åtminstone.

Det var dagens inlägg.

Grönan

Jag käkade middag på Carl Michael igår. Själv, såklart. En god middag är som att onanera, och jag har ännu inte kommit på hur jag ska tycka att det är härligt och naturligt att göra det med någon annan. Onanera, alltså. Och vad gäller en sjukt god middag...menar, hur ska man kunna prata syran, kryddningen, upplägget, tillbehören och råvaruhanteringen i förhållande till grundsmaken. Och vinet. Med någon annan. Tror jag kommer framstå som ett psyko då.

Carl Michael ligger precis mitt emot Gröna Lunds entré, på väg ner mot Djurgårdsfärjan och från Allsång på Skansen. Jag såg på folk när jag satt på terassen efter middagen. Och jag blev rädd för min egen människosyn. För mitt människoförakt. För sättet jag fördömer människor som jag inte känner, som jag bara ser.

Men jag kan inte sluta ändå. Jag fortsatte med frenesi att se ner på folket som kom från Gröna Lund och Allsången. Det var familjer där alla såg irriterade/ sura/ ledsna ut, och av klädseln att döma så hade alla semester. Mannen i familjen går fyra meter framför sin livskamrat. Barnen gråter nästan. I högsta hugg finns en jättestor kexchokladsask som dom vunnit på något lotteri. Strax brevid mig satt ett gäng 30-ish personer med grävlingstonat hår (varannan slinga brun, varannan blond), tribaltatueringar, trekvartsbyxorna. Alltid mitt tjat om trekvartsbyxorna. Tjejerna föll sig helt naturligt i tjejrollen. Killarna satt och muttrade. Och dom skulle strax gå in och åka Fritt Fall, vilken dom hade pratat om senaste timmen.

Och hela tiden strömmen med människor som såg så oändligt olyckliga ut. Ja, eller sura, eller vad det var förutom lycka och glädje. Och jag tänkte att det kanske är så roligt på Allsång på Skansen eller på Gröna Lund att man inte har någon energi kvar sen efteråt. Så det enda man vill är att komma hem fort som fan och lägga sig med ryggen mot den man har valt som sin livspartner. Så att man blir pigg när man ska kolla in souvernirbutikerna i Gamla Stan imorgon.

Stieg Larsson

Jag håller på att bli sjuk. Och behöver vara ensam. Så jag åt lunch själv idag, samtidigt som jag inhandlade medikament.
Jag började läsa Stieg Larssons "Luftslottet som sprängdes". Fråga mig inte varför, jag vet verkligen inte. Jag är ingen spänningsromanläsare i vanliga fall. Jag brukar aldrig läsa sånt som alla andra läser. Jag tycker väl att Stieg Larsson är habil, men haltar i vissa stycken. Ändå så har jag nu börjat läsa den tredje boken.

Och så inträffar det som jag har märkt inträffar nästan varje gång jag läser hans texter. Jag får en gråtklump i halsen.
Jag vill börja gråta av rader som:
"'Din sista ledare. Du kan skriva den när du har lust. Den kommer förmodligen inte att publiceras före rättegången, när nu det kan bli.'
'Det är kanske ingen bra idé. Vad ska den handla om?'
'Moral', sa Mikael Blomkvist. 'Och storyn om att en av våra medarbetare mördades därför att staten inte gjorde sitt jobb för femton år sedan.'
Han behövde inte förklara mer. Erika Berger visste exakt vilken ledare han ville ha. Hon övervägde saken en kort stund. Hon hade faktiskt varit kapten på skutan då Dag Svensson mördats. Hon kände sig plötsligt mycket bättre till mods.
'Okej', sa hon. 'Den sista ledaren'"

Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Jag gråter till Jean-Baptiste Grenouilles öde i "Parfymen". Jag gråter till den omöjliga kärleken i Slas "Henrietta ska du också glömma". Åt hopplösheten och dödslängtan hos Stig Dagerman. Men varför jag får en gråtklump halsen av Stieg Larsson...jag fattar inte alls faktiskt.

Jim Morrison

Jag älskar filmen The Doors.
Jag tänker att jag skulle vilja leva som Jim Morrison, fast utan att bli fet och sen dö. Men bara leva så explicit som han gjorde, det vore fint.
Eller om jag alltid fick äta på PA&Co utan att bli fattig, kunna dricka sprit varje dag utan att bli beroende, ha en partner som kände precis som jag; ska vi sova tillsammans inatt eller inte skulle inte vara något på agendan eftersom båda vi två kände likadant, ha ett par jättesnygga läderbyxor och inte skämmas för det.
Eller just det kanske var att ta i förresten.

Mamma

Har precis varit på söndagsmiddag hos mina föräldrar. I vanliga fall brukar farmor, mormor, syrran och hennes sambo, deras dotter, kanske nån kompis och mamma och pappa vara där. Ikväll var det bara vi tre. Mamma, pappa och jag. Dom vill väldigt gärna ha ett barnbarn till, så att dom kan bli farmor och farfar. Jag är inte särskilt sugen på det där med barn, och jag tror det gör dom lite ledsna, så jag outar inte det hela tiden. Jag ler mest överseende när det kommer på tal. Och det kommer särskilt mycket på tal de kvällar som det bara är vi tre.

Ikväll pratade jag och mamma om kärleken och relationer. Mamma sa att man måste kämpa för att relationerna ska funka. Det är som ett jobb, som vilket som helst, sa hon.
Och jag tänkte att vi har hamnat så oändligt långt från varandra i just den här diskussionen så jag kan inte ens gå in i svarsmål, jag kan inte ens ifrågasätta det hon säger, för hon skulle aldrig fatta vad jag menade.

Men så tänkte jag. Det är kanske jag som har fel? Det är kanske jag som har en uppfuckad syn på kärleken. Det kanske är dumt att tänka att allt ska vara romantik, passion, uppför eller nerför. Men om det är så att jag har fel så fattar jag inte varför man ska ingå i en parrelation.

Alldeles nyss insåg jag följande: Jag har svurit på att aldrig röka, varken braj eller nikotin. Jag svor på att aldrig tjacka bostadsrätt. Och nu svär jag på att jag aldrig ska ha barn. Kanske finns det en tid för allt. Eller så är min själ jävligt lat och underordnad en svag karaktär.

Anonym sa...

"Ooh pedanten ska ge ett intryck av att vara punkrockaren som skiter i allt. För vem gör du det är väl den stora frågan? Hahaha vad glad jag är att du bloggar så mycket crap, du förgyller min internet-tid!
den 21 juli 2007 23:06."

Först blev jag ledsen, som i sårad och paranoid. Varför hatar någon mig och det jag skriver om?

Sen blev jag liksom lite irriterad. Dels för att det är en anonym person som verkar ha koll på vem jag är och inte vågar kliva ut och stå för kritiken. Sen när jag analyserade vad det faktiskt handlade om så tänkte jag: den här personen vill ju bara att jag ska tystna. Och varför vill han/ hon att jag ska göra det? Människan behöver ju faktiskt inte glida in här. Och den behöver ju inte ödsla tid och kraft på att skriva ett inlägg som bara är destruktivt. För hur tänker man? Jag tror att det bara handlar om att vara taskig. Och det känns jobbigt att någon bara vill vara taskig, inte komma med den konstruktiva kritiken.

Käre anonym. Jag tänker inte tystna just nu. Jag skriver det här för min egen skull. För att jag själv ska komma underfund med hur jag vill att saker ska vara. Och anledningen till att jag använder mig av den här formen är för att jag tänker att det är lättare att jag försöker leva som jag lär om jag gör löften in public.

Dessutom är jag intresserad av den öppna processen.

Jag bor i en knarkarkvart

På mitt golv finns vinfläckar, stora dammtussar, ett ingrott tugummi, cashewnötter, glasbitar, jord, kartonger, böcker, tidningar, fjärrkontroller och kalsonger. Mitt badrum har inte sett röken av rengöringsmedel sen nån gång i början av juni. Jag har, tack och lov, tvättat och bytt lakan med regelbundenhet varannan vecka.
Disken står i minst en vecka innan något händer.
Jag har köket överbelamrat av ölburkar, tomma vinflaskor, påsar som ska till pappersåtervinningen, gamla kartonger och trasiga sönderslagna vinglas.

Jag orkar inte göra någonting åt det. Av flera anledningar. Den mest påtagliga: Jag vet inte vem jag ska göra det för.

Drömmen om det fullkomliga

Jag får sjukt mycket böcker till mitt brevfack på jobbet. En hel del är bra, fruktansvärt många är så dåliga att man inte tror att det är på riktigt.
Eller vad sägs om titlar som:"Slow down the fart!...ännu mer Broken English", "Daniel & Victoria", "Du vet att du är man...", "Looserhandboken...konsten att misslyckas med allt", "Dumt sagt av dokusåpakändisar". Jag kan bli lite lite irriterad av böckerna och tänker på alla stackars träd som har fått ge sitt liv för meningslösheten. Men tänker samtidigt att det säkert finns något dass därute i världen där dom böckerna hittar läsare.

Vad som stör mig på riktigt är däremot coaching-skiten, hjälp till självhjälp-skiten, "gör-om-ditt-liv-på-det-här-sättet"-skiten, "ät-dig-lycklig"-skiten o.s.v. Säljer som smör antagligen, men gör någonting med läsarna som jag verkligen inte tycker om. Böcker som "Ditt briljanta jag...skapa livet inifrån och ut", "Överlevnadstips för småbarnsmamman", "Mera självkänsla - i kärlek och relationer, i föräldraskap, i arbetslivet". Dom föder bilden om det fulländade, om att det finns något som skulle vara bättre i livet om man bara gjorde på ett speciellt sätt, tänkte på ett speciellt sätt, föder bilden om att det finns något där ovanför oss, som vi kan nå om vi bara anstränger oss lite mer. Böckerna ger liksom bilden av att livet skulle kunna vara fullkomligt.

Och just det äcklar mig. Idén om fullkomligheten. Det framstår som sån jävla lyckofacism. Livet ska inte vara fullkomligt, det är hitte-på. Det ska vara lite skevt, det ska halta lite, det ska vara okonsekvent. För den dagen som det blir fullkomligt kommer vi bara att lyssna på Vivaldi, kolla TV på nån skit som inte sticker ut, inte stör, vi kommer bara att diskutera saker som inte är jobbiga.

Jag tycker att det enda som är intressant hos människor är det skeva, det ohela, det plågsamma. Det är då det skapas något, nån slags drivkraft. Konst i den allra vidaste bemärkelse, om man så vill. (Tänk konst gjord av en människa som läst och tagit till sig Carl Lindeborgs "Ditt briljanta jag". Usch. Jag vill inte ens tänka på det förresten.)

Jag tror också att det är där de mest unkna konventionerna bildas. Det neurotiska. Pyskotiska. Bilden av det perfekta livet. Idén om att om jag anstränger mig lite mer så kommer också mitt liv att bli fullkomligt. Vidrigt, säger jag. Livet ska inte vara fullkomligt. Kärleken ska inte vara fullkomlig. Lägenheten ska inte vara fullkomlig. Strävan ska inte ens vara att göra det fullkomligt.

För minnet

Jag har druckit sprit med en av mina bästa vänner, Camilla. På Cardier-baren. Jag har så mycket att skriva, men det är sent, jag är packad. Så det blir några minnesstolpar. Om det jag ska skriva imorgon:

* Hjälp till självhjälp-böckerna som invaderar redaktionsrummet = drömmen om det helt perfekta. Helt harmoniska.
* Idén om sig själv som en person som borde kunna bli perfekt.
* Idén om sitt liv som något som borde kunna bli perfekt.
* Carolinas inlägg.
* Camillas inspirerande liv.

Viva la revolutión.

Att veta hur man vill ha det innan man har det

Förväntningar.
Har tänkt och irriterat mig skitmycket över det idag. Dels därför att mitt eget mål är att försöka utplåna mina egna förväntningar. Dels därför att en hel del personer i min direkta närhet är så jävla bundna och styrda och stolta och protektionistiska gällande sina förväntningar.

När jag var som fetast kunde jag vakna på morgonen och tänka: jag vill ha ett Burger King-meal till lunch idag. Och det blev skitviktigt för mig att jag skulle få det där jävla Burger King-mealet, och fick jag det inte blev jag sur och hatade mitt liv. Fick jag det kände jag mig mest uttråkad och onöjd efteråt.

Jag inbillar mig att det är samma sak med alla förväntningar. Dom leder inte till något bra.
Om man har idéer om hur herr eller fröken perfekt ska vara, eller om man har en massa idéer om hur man tänker att ens perfekta liv ska vara, eller ens perfekta förhållande, eller ens perfekta jobb, perfekta lägenhet, perfekta bil, perfekta soffa, perfekta fylla, perfekta dag, perfekta knull...då är man liten. Då är man lika liten som när man var 19 och hade gått ut gymnasiet och tänkte att man visste hur allt skulle vara, tänkte att man visste alla fallgropar, tänkte att man visste. Typ allt.

Jag kan inte respektera folk som fortfarande tänker och på riktigt tror att dom vet hur dom vill att den perfekta killen/ tjejen ska vara innan dom har träffat den. Jag kan inte respektera folk som har idéer om hur dom tänker att deras liv ska gestaltas innan dom har levt det. Då blir dom så jävla fast i sina egna konventioner. Jag kan inte respektera folk som vaknar på morgonen och redan då bestämmer sig för att dom är sugna på ett Burger King-meal.

Jag älskar och tokrespekterar och blir kåt på folk som har stark drivkraft. Men jag tycker inte att drivkraften har något som helst att göra med ens egna förväntningar på livet, kärleken och lägenheten.

I love rock'n roll

Under min nykterhet besökte jag och mina vänner en inrättning som heter Robinson Crouse och ligger i Borgholm. Där intog vi de absolut största köttbitarna jag någonsin sett. Jag åt en Filé Mignon och blev utskrattad. Mina vänner hävade att Filé Mignon är köttets motsvarighet till en räkcoctail. Jag är böjd att hålla med.

Men där började kvällen, och vi var tvingade att ta den i land. Ni vet den där liknelsen om djävulen i båten.

Så nykter som jag var klev jag fram till trubaduren/ karaoke-ceremoni-mästaren Jörgen F Lundell och sa att jag ville sjunga. Låt 14-27. I love rock'n roll.

Jag blev presenterad. Sjöng. Gjorde rockmoods. Fick hela stället att stående applådera mitt framförande.
Utom några snubbar i baren som blängde surt.

Sen åkte vi hem innan jag blev spöad av männen i baren och diskuterade offentlig konst. Jag anser att man måste lära massan att uppskatta konst, gärna dyr och svårförståelig offentlig konst. Gärna sån konst som gör att människor blir rättshaverister.
Jag tänker att det är där arbetet mot det inrutade kanske kan ta sin början. I att blottlägga rättshaveristernas fyrkantiga tänk. Så kan vi ta kampen vidare därifrån.

No title. Bara äkta.

Hej.

Jag bor numer i Berlin och har köpt en lägenhet på Oranienburger Straße. Jag hänger endast på White Trash Fast Food, Picnic och Rio. Helt enkelt där det bjuds spänning. Jag skriver - precis som alla andra svenska typer här - en blogg. Gå gärna in och följ den. Den är jättespännande.
Eller nej förresten. Jag bor i London och formulerar mig själv bara utifrån ett svenskt perspektiv. Jag är allt det du inte är. Jag skriver en blogg.
Den är jättesprängande.
Eller nej förresten. Jag bor i Sundbybergs Centrum och koketterar lite med min arbetarklassbakgrund. Jag formulerar och identifierar mig själv med ansats enbart i andra, och enbart utifrån hur jag själv inte vill vara. Jag skriver en blogg. Läs den.
Den är jättespännande.

Jag hänger bara på Spymlan, Riche och Debban. Hänger med typerna kring Fritz C. Allt annat vore förkastligt. Och pinsamt.

Det är viktigt för mig med ett rejält nätverk. Åh, Gud, jag tackar dig, Gud, för nätverkens inträngande verklighet i mitt liv.

Det är viktigt för mig att ta tuffa foton - av mig själv, gärna bredvid lika tuffa typer, på festival, i spenaten, i Berlin, i Dantes elfte helvetesnivå. Bara så att det finns material till min My Space-sida (www.myspace.com/freddao) så att jag kontinuerligt kan byta foton på mig själv, så att alla ser att jag aldrig stelnar, aldrig sitter fast, att jag alltid allltid alltid alltid är på väg. Åtminstone någonstans.

Jag körde helveteskörning (i betydelsen, shit vad jag körde alldeles för fort, och shit vad jag körde alldeles för konstiga omkörningar, och shit, borde jag inte ha blivit av med körkortet idag? Snuten kollade ju ändå in min bil, och jag som åkt fast för rattfylla på moppe och allt, och i bilen hade jag en av mina bästa vänner och hans tjej, och jag har slutat bry mig om huruvida jag dör eller inte och när jag kom hem insåg jag att det gällde ju dom också, men så tänkte jag "Insha'Allah", ni vet. Jag körde förbi minst 100 husvagnar. Och vi pratade offentlig konst igår. Jag älskar offentlig konst. Därför att folk är alltid så jävla jävla arga om det inte är någon menlös byst av Astrid Lindgren. Men jag älskar offentlig konst som folk kukar ur på. Som Marianne Lindeberg De Geer. Hon är min hjälte på den himlen.) mellan Öland och Stockholm för några timmar sen.

Det var sjukt bra att komma ut i den äkta spenaten. Långt bort från skådespelare, artister, mediahoror och anhängarna. Komma ut till en stuga som ligger precis vid stranden, men enorma panormafönster ut mot horisonten.
Jag var nykter. Vet inte när jag senast varit så nykter.
Jag har varit nykter sen förra måndagen. Rekord. Sen jag var 18.

Alltså, rekordet har hållit sig sen dess.

Vi plockade svamp. Stolt fjällskivling. Jag köpte Äkta Öländsk Bourgogne-tryffel. Vi hittade en vingård som gjorde Öländskt vin. Vi drog till ett ställe som gjorde egen getost. Jag har ätit Norra Europas godaste Kroppkakor. Vi handlade på gårdsbutiker. Man vet inte vad det är om man inte vet vad det är. Vi köpte sjukt färska rökta räkor. Makrill och torsk. Färskpotatis från bonden runt hörnet.
Vi stack ut och joggade klockan halv tio i fredags kväll. Vi badade ((inte jag) när vi kom tillbaks) i ett ljus som jag aldrig har sett lysa ur Humlegården. Och jag tänkte flera gånger. Nu kanske det är dags.

Sen tänkte jag: Inte än. Måste försöka krossa den där jäveln som hänger som en svulst i själhelvetet.
Men när jag tänker igenom allt vet jag inte längre vad som är vad. Vad är egentligen konventionen?

Jag tror att det finns knark i spenaten. Påminn mig om att aldrig mer åka dit.

Pengar är bajs. Bajs är gott.

När jag pluggade jobbade jag extra varje eftermiddag i en skivaffär. På helgerna jobbade jag också där, på söndagarna jobbade jag på posten som chaufför. Jag bodde i en liten liten skrubb i Sundbyberg som kostade 1600 i månaden. Jag hade inga amorteringar, inga egentliga utgifter. Ändå levde jag på nudlar. Och jag kunde verkligen inte gå ut och festa 3 dagar i veckan. Jag hade ganska tråkigt ibland, och tänkte, om jag bara hade cashen skulle jag ha ett roligare liv. Tills dess får jag sitta och kolla på den här b-rullen på videon.

Nu är jag ute minst 4 dagar i veckan, oftast fler. Jag äter sällan hemma. men jag väntar fortfarande på det stora lyftet.
Tror att jag börjar bli för gammal för att det ska komma.
Men det är rätt okej. Liksom bara att acceptera att det kanske inte blir så mycket roligare än en skrubb i sumpan, eller ett välbetalt mediajobb och en större lägenhet.

Det tänkte jag när jag låg nerbäddad fram till ett idag och funderade på döden.

Manlighet

Jag arbetar just nu på en redaktion där vi bara är killar. Vi har arbetat ihop i tre och en halv dag. Och jag kände mig ganska lugn på att det inte skulle komma att bli fotbollslag av det, jag menar, vi arbetar ju med media, är ganska med i debatten och försöker att inte släppa lös de inlärda ishockeyspelar-kommentarerna. Det var i vilket fall vad jag trodde.

Men, tji fick jag.

Det började lite lätt med ett skämt om snaggade butch-feministiska flator i militärkläder, i morse. Jag tyckte att det var lite plumpt att komma från just den personen, men tänkte, det räcker väl med att jag låter mitt stela leende prata.

Men det fortsatte. Vi har lite svårt med idéerna ibland, vi är inte så synkade, så våra spånsamtal fastnar då och då. I en av de här fastkörningspauserna säger en kollega: men kan vi inte bara skita i gästerna vi har i morgon och bara ta hit brudar. Fan vi skulle kunna ha en wet t-shirt contest. Ja, sa den andra kollegan, jag vill se bröst.
Och så fortsatte dom.

Jag vet inte riktigt, det kanske hade varit roligt om dom hade varit uppriktigt ironiserande, om vi inte bara var killar och jag inte hade känt doften av svettiga benskydd igen.
Så jag sa: Ä, men, ärligt. Jag tror verkligen att vi skulle behöva könsbalansera den här redaktionen lite. Trodde aldrig jag skulle höra sånt från er.
Och fick det mycket häpnadsväckande mothugget: Sluta vara så jävla politiskt korrekt. Du tycker att det här är lika kul som vi.

Är det bara i manliga bastiljoner sånt här inträffar, eller är tjejer med om samma saker? På jobbet?

Och nej, förresten, så att vi har det så att säga klart för oss: det som hände idag är inte vad jag menar med att krossa konventionerna.

MSN

Fredrik Olsson säger: (21.01.40)
Ho
Fredrik Olsson säger: (21.01.45)
Behöver ett råd
Franz säger: (21.02.03)
ok
Fredrik Olsson säger: (21.02.06)
Jag publicerade ju två blogginlägg om en tjej som jag kallar K och hennes mess igår.
Franz säger: (21.02.22)
ja
Fredrik Olsson säger: (21.02.33)
Nu har hon läst. Ringt och messat och bett mig ta bort inläggen.
Fredrik Olsson säger: (21.02.38)
Jag vill inte det.
Fredrik Olsson säger: (21.02.45)
Är det alldeles för elakt?
Franz säger: (21.05.38)
Svårt. Det första är ju bara en rak redogörelse och det andra är ju mest ett positivt omdöme. Men framförallt så är de ju maskerade. Så de gör ju ingen skada på det sättet. Men det är väl mer en fråga om att hon vet att de finns där och hur hon känner för det. Jag tycker inte du ska ta bort dem om du känner att du inte vill ha fortsatt kontakt med henne. För det är inte elakt även om hon säkert känner det så.
Fredrik Olsson säger: (21.06.17)
Vad bra att du säger så.
Fredrik Olsson säger: (21.06.22)
Jag tänkte detsamma.
Fredrik Olsson säger: (21.06.33)
Dessutom tycker jag att det är spännande att allt är så öppet.
Fredrik Olsson säger: (21.06.45)
Känns som ett projekt som jag skulle vilja se var det slutar.
Fredrik Olsson säger: (21.06.53)
När blir det plågsamt för mig, liksom.
Fredrik Olsson säger: (21.07.09)
FÖR plågsamt, menar jag
Franz säger: (21.07.42)
Ja, det är ju den gränsen som är spännande. Säger jag nu (innan jag själv blivit omnämnd på bloggen). Det blir ju som ett indirekt privat samtal så länge det är maskerat. Och hur ofta har man såna?
Fredrik Olsson säger: (21.09.29)
Och jag skulle inte skriva om dig i första taget.
Franz säger: (21.09.50)
OK. Jag är inte så orolig. V
Fredrik Olsson säger: (21.10.04)
Krävs något mer galet
Franz säger: (21.10.29)
Ja, sån besitter jag inte så mycket. Än så länge.
Fredrik Olsson säger: (21.10.34)
Nej.
Fredrik Olsson säger: (21.10.59)
Men kör icke-sova-icke-äta-stuket ett tag till så ser jag fram emot bizarra sms.
Fredrik Olsson säger: (21.11.19)
Då kommer jag att kalla dig Franz.

Dödsskräcken

Nu har det hänt igen, händer ibland:
Jag bryr mig inte om utifall att jag skulle bli överkörd när jag går över vägen från T-banan. Eller dö i en hjärtinfarkt på min joggingrunda. Eller störta med ett flygplan. Jag är inte det minsta rädd. Jag bryr mig verkligen inte och tänker inte ens på det. Det har varit så nu i ett par dagar, kanske nån vecka.
Men jag känner mig inte deprimerad. Bara...blasé.
Å ena sidan är det säkert en bra tanke, ska man dö, så ska man dö utan att oroa sig.
Å andra sidan kanske det är en helt panisk dödsrädsla som förlamar och gör att försvarssystemen liksom triggar igång för fullt och gör att jag borttränger.

Tänk ändå att man kommer dö. Hur fan ska man handskas med det? Jag behöver verkligen hjälp, som inte är den tibetanska dödsboken, eller nått kyrkligt eller en terapisoffa.

SMS 2

Japp.
Det blev en fortsättning. Först ett till samtal där jag blev utskälld. Sen ett samtal bara fem minuter senare där hon ringde och bad tusen gånger om ursäkt.
Det här betyder ett enormt energiutsläpp för mig. Shit vad jag blev trött. Men bortsett från att det drabbat mig - om det bara hade hänt någon annan än mig, så gillar jag det beteendet stenhårt.
Hon kliver på i ullstrumporna, hon kör sitt race. Helt utanför konventionerna. Tyvärr för att hon antagligen söker något liv som är mer inrutat och efter konventionerna, tror jag. Men det är ändå ballt med människor som skiter i att vara taktiska.
Synd bara, som sagt, att det drabbade mig.

SMS

Från en tjej som jag inte har hört av på år och dag utspelades den här sms-växlingen idag:
Hon: "Fan, fan, fan jag har gjort bort mig så kapitalt"
Jag: "?"
Hon: "Äsch, jag råkade typ fråga chans på en gammal flamma och fick nobben. Och vi jobbar ihop. Lagom kul. Impulsiva K."

Här trodde jag att hon hade skickat till helt fel Fredrik. Så jag svarade inte utan tänkte att hon säkert upptäcker sitt felmmessande själv. Varpå jag efter dryga timmen får det sura:
"Skit i det. Det var inget viktigt. Hörs senare"
Och sen efter ytterliggare en timme fick jag:
"Det var skitdumt av mig att skicka det där till dig. Det är liksom en gammal historia som aldrig blev, och som inte betyder nåt mer än bekräftelse."

Här blev jag riktigt förvirrad. Vad ska jag göra med informationen, liksom? Vad ska ni göra med den här informationen, liksom?
Vänta och se.

För alldeles nyss RINGDE hon till mig och bad om ursäkt, sa att hon hade skrivit det i första läget för att göra mig sotis. Jaha, där ser man, sa jag. Sen var jag väldigt mån om att avsluta samtalet och sa "ta HAND om dig nu, K". Vad menar du med det, undrade hon. Jo, det var bland det galnaste jag varit med om på länge. Du är lite galen K, och det kan nog skrämma en del, och det kanske inte är så bra för dig själv alltid.
Hon blev sur, och slängde på telefonen.

Men det jag undrar nu är: borde vi inte kunna prata så med varandra utan att bli sura? Alla är vi väl lite galna, och kanske förtjänar och behöver höra det ibland? Finns det något nedvärderande i att vara lite galen? Tror människor fortfarande på den helt okomplicerade och perfekta människan?

P.s. Nu ringde hon till mig igen och skällde på mig som en bannhund. Jag sa till henne: du, K. Vi har och har aldrig haft den relationen att det här telefonsamtalet ska vara okej. Nähä, sa hon, vad ska vi ha för relation då? Jag: Eftersom vi inte har hörts av på mer än ett år och då bara under en vecka så kanske man nu kan säga: Ingen. Hon: Slängde på luren igen. D.s.

P.p.s För övrigt tror jag att det kommer en fortsättning D.s.

Apoteket

Jag gick förbi bilder på Apotekets nya drive, och såg en bild av ett barn i sjömanskostym. Bilden flirtar (åtminstone i min skalle) ganska hårt med nån slags homoerotisk estetik. Kolla:


Först blev jag faktiskt lite illa berörd. Vafan, liksom, hålla på att flirta med bögvärlden på det där ogenerade sättet. Men så gav jag mig några välbehövliga örfilar och tänkte på alla jävla reklambilder av småtjejer i magtröja och korta kjolar och tyckte till slut att Apoteket-bilden var fin. Och så tänkte jag att det kanske ändå, tyvärr eller lyckligtvis, inte är så många i Spånga där jag såg bilden, som är bekanta med sjömanskostymens estetik.

Så tänkte jag på det där med att sexualisera barn. Det är jävligt irriterande. Men en helt annan diskussion. Och i den kanske man inte ska dra in bilder som Apoteket låter framställa för att kränga plåster eller myggmedel eller vad fan det kan vara.

Misantrop. Igen.

Det började så bra. Jag var sugen på att städa, diska, dra upp gardinerna, gå med tomflaskorna, laga mat för första gången sen jag lånade sjukt mycket pengar av banken. Jag gick till ICA Maxi, för det är den enda affären i Sundbyberg som har fina grönsaker.
Jag skulle ha ätit på restaurang idag igen. Jag ska aldrig mer gå till ICA Maxi. Jag måste hädanefter bara handla i Hallarna eller på NK's mattorg. Eller på Cajsa Varg.
För bland storpack familjechips, 6 pack 3-liter coca cola, köp 3 stövlar för samma pris som 2, jätteförpackningar med kött, kött, kött, europas längsta godiskdisk, 3 kilos förpackningar med bacon, stekpannor, hembakade tårtor, kakor, självplock, bizarrt stora nacho-chips-påsar gick förorten.
Dom drog på så stora kundvagnar att dom inte skulle fåt in en i min lägenhet, dom måste ha så stora för att få plats med alla familje-, jätte-, stor-, flerpack. Framför vagnarna fanns plastbilar som snoriga barn satt och grät i. Jag hörde dom trots att jag höjde Cut Copys "Glittering clouds" så att huvudet höll på att sprängas. Om och om spelade jag den.
Samtidigt som jag var livrädd för att ta av mig lurarna vill jag bara ställa mig och skrika: alla kommer dö i cancer eller fetma och ändå håller ni på och försöker döda den sista gnista liv som knappt finns i era själar. Gå inte ut till volvon igen. Ha inte pliktskyldigt sex om ni ens har något. Sluta titta på TV hela dagarna. Sluta vara rädda för det som ni inte är vana vid. Bränn upp era fula radhus.

Så blev jag misantrop. Igen.

På vägen hem blev jag jagad av en kråka. Jag fattar inte vad fåglarna vill mig för ont.

Fontanellknull

Avbröt min semester för att träffa en ny programledare och en ny redaktion - vi sänder första programmet på måndag. Och det slog mig hur svårt det är att vara sig själv i varje läge. Särskilt när man ska arbetsleda människor som man kanske aldrig har träffat, på riktigt, tidigare utan bara i anställningsintervjuer och sånt. Det blir så lätt att man faller in i konventionella umgängesformer - därför att man inbillar sig att det är tryggt för alla.

Eller så enkelt som det här exemplet: När jag jobbar med Annika så skulle jag när som helst ha kunnat utbrustit i en harrang om den pjäs som jag har skrivit och satt upp som avslutas med ett fontanellknull. Hon skulle ha fattat att jag inte är fullständigt sjuk i huvudet, utan snarare snappat upp andemeningen och spunnit vidare.

Idag ville jag att vi skulle göra ett program där vi generaliserade medvetet skitmycket om kineser. Bara för att sätta allas våra strukturella rasistiska föreställningar på ända. Bara för att punktera och provocera.
Men jag fick inte fram något vettigt, allt stannade i mitt huvud, därför jag tog ansvar för vad mina nya medarbetare skulle tänka om mig.

Och kanske är det där kärnan ligger för att lyckas med det okonventionella. Jag måste kanske sluta ta ansvar för vad andra människor ska tycka, tänka och känna för det som jag tycker, tänker och känner. Gillar dom det inte, så fuck off, liksom.

Samtidigt är det en så solitär och individanpassad inställning. Lite farlig för oss bekräftelsenarkomaner också. Jag menar, ingen av oss på Anonyma Bekräftelsenarkomanernas möten skulle kunna sluta att åtminstone vilja bli älskade.

Ett gammalt ligg

Jag träffade ett gammalt ligg (OBS! Det var faktiskt hennes eget epitet på sig själv) på Kvarnen igår. Hon var ganska besviken på mig. Tyckte att jag var känslokall. Hon sa till och med att hon hade känt sig utnyttjad. Varför, undrade jag. Du bjöd inte ens på bröd på morgonen, sa hon. Det kanske inte var så konstigt eftersom vi var hemma hos dig, sa jag. Dessutom finns inte frukost i min sinnesvärld, så även om vi hade varit hemma hos mig så hade det inte blivit något bröd, fortsatte jag.

Hur det var så fastnade vi i den där analysen. Jag tyckte att det var skitjobbigt att hon hade känt sig utnyttjad. Och hon sa att hon aldrig hade känt sig så med någon annan. Och tyckte att det var extra konstigt eftersom jag kallar mig feminist. Vilket var som att hälla salt i mina öppna sår.
Sen kom vi fram till följande: hon hade under inga omständigheter velat ha inlett något alls som skulle vara mer seriöst med mig då. Det var likadant för mig. Hon ville ha hud och närhet och sex. Lika för mig. Så vari låg utnyttjandet?
Jo, kom hon på strax, hon är van vid att killar som ligger med henne älskar henne och avgudar henne och blir jobbiga efteråt. Ska ringa och försöka boka in dejter o.s.v. Det här gjorde inte jag. Inte alls.
Och då kände hon sig alltså utnyttjad.

Skönt för min skull så tog hon tillbaks det hon hade sagt lite.

För mig var det så här: hon verkade vara en stark tjej som visste vad hon ville och tog för sig av det hon ville ha. Jag blev uppraggad, vi hade kul och sen var det inte mer med det. Men konventionerna - hennes alltså - gjorde att hon kände sig utnyttjad.

Nåväl, vi skiljdes i samförstånd. Jag och mina vänner efterfestade, jag somnade ifrån och har nu fått min soffa.

Skam

Jag skäms.
Jag slog på slutet till filmen "Shall we dance". Blev rörd och grät lite. Blev rörd av amerikansk kristdemokratisk kärnfamiljspropaganda. Grät lite åt en supersmetig film med Richard Gere, Susan Sarandon och Jennifer Lopez i huvudrollerna. Och sitter och väntar på en soffa som inte kommer.
Kanske måste sluta skriva det här från och med nu.

Fan, också. Det känns som om jag har onanerat till bilder av min syster.

Små stall

Jag satt uppe hela natten och diskuterade panikångest, alkoholism och självmedicinering medels alkohol med Leif Andrée. Jag somnade med skinjacka på, på golvet bredvid sängen. Jag vaknade av att en dörr gnisslade men var för trött för att a) resa mig på från golvet b) stänga dörren. Sen vaknade jag igen av klockan och jag var tvungen att åka hem med bussen. Varför då, undrade kollektivet som jag har bott hos. Jo, eh, för att min soffa kommer idag, sa jag. Det utbröt naturligtvis en viss munter stämning där runt köksbordet när jag stod, bakis, i skinnjacka, otvättad, okammad och för att jag igår hade skrikit något om att dom var så fast i traditionella familjemönster och för att jag hade skrikit något om svenssons helvete och nåt om att krossa alla jävla konventioner.
Nu är jag hemma och så ringde dom precis från IKEA och sa att soffan kommer imorgon istället.

För övrigt tänkte jag så här:
Om man säger att någon "inte har alla hästar i stallet" menar man ju att den personen är korkad. Men en människa som kanske är lite dum, på riktigt, alltså som i ointelligent, borde ju rimligtvis ändå kunna ha alla hästar i stallet. Men det kanske inte är ett så stort stall. Och det kanske är ett stall för ponnys.
Aiit?

Hemma

Alo visar backhandhållningen som han fick lära sig av Ingvar Hirdwall

Leif Andrée och jag

Leonid Brezjnev

Alla dessa jävla barn. Överallt.



Äntligen hemma.

Hur låter den biologiska klockan?

Min biologiska klocka tickar inte alls. Det hade jag tänkt att skriva om idag. Och på en annan blogg som skrivs från andra sidan jorden skrivs om samma tema. www.schmarro.blogspot.com. Konstig tillfällighet, undrar vad det är som ligger i luften?

Anyway, jag är i spenaten idag igen. Det är ett jättekollektiv med 15 vuxna och typ lika många barn i olika åldrar. En del väntar tillökning. Alla lagar mat tillsammans. Barnen springer runt på gården. Vi diskuterar politik. Vi skriker till varandra. Dricker öl. Går och badar. Och överallt små barn.

Men jag känner absolut ingen som helst längtan. Jag har aldrig gjort det. Alla säger att jag skulle bli världens bästa pappa. Barnen gillar mig. Men jag kan inte se mig där. Jag vill verkligen inte ha det livet. Jag vet inte om det är jag som är egoistisk, eller om jag faktiskt inser att det är ett hån att försöka få mänskligheten till fortlevnad.

Jag vill inte bryta upp mitt i den mest spännande diskussionen för att det är dags att gå och lägga barnen. Jag vill inte bråka med min partner om vems tur det är att gå upp när dom vaknar. Jag vill inte dalta och gå långsamt. Jag tycker att småbarn är helt värdelösa att prata med. Dom kan ju för fan inte ens prata. Jag tycker att det är äckligt att byta blöjor. Och det verkar helt omöjligt att hålla sig utanför konventionen när man skaffar barn.

Kort sagt. Jag hör inte den biologiska klockan. Och det skrämmer mig lite.

För övrigt vet jag varför jag hatar de där rosenkindade pseudoscouterna som det vimlar av här ute i skärgården. Dom saknar svärta. Det finns en sekteristisk självgodhet om livet som något enbart ljuvligt.
Livet är underbart, jag vill leva skitlänge. Men det är inte ljuvligt. Det är svart också. Och missar man det så ska man bli hatad.

Ute i spenaten

Är i skärgården hos min bäste vän Alo och bor på hans sommarkollektiv. På vägen ut hit insåg jag att hur mycket jag än hatar dom mest utstuderade Stureplanstyperna så är det en grupp människor som jag har ännu svårare för. Och det vimlar av dom här.
Det är den där menlösa typen, förljugna rosenkindade pseudoscouter, i nån snorgrön mjuk bomullströja och fula sandaler och som tycker precis rätt sak om allt och som åker till skärgården, eller åker långfärdsskridskor, tycker att man inte ska raka benen, att barn är söta, att alla är lika mycket värda och hela jävla köret. Som nån slags romantisk idé om livet glider dom omkring i Helly Hansen-ryggor, precis komna från sina pappor som är utbildade psykologer eller åtminstone gymnasielärare och lyssnar på Lars Gullin och har långa givande samtal med sina barn.

Jag tycker inte heller att det är givet att man ska raka benen. Jag tycker att barn är söta och att alla är lika mycket värda. Jag skulle gärna diskuterat Lars Gullins "Dannys Dream" med min farsa. Så det är väl inte riktigt där det landar. Men jag blev så jävla förbannad i bussen på väg ut hit. Dom där typerna tycker att dom själva är så jävla härlig. Äh, fan, måste återkomma till varför jag hatar dom så mycket.

Hur som helst. Här bor jag i ett jättekollektiv. Sängen där jag sover står i ett kyffe, huset är gammalt och slitet och det är idylliskt på ett sätt som jag måste förhålla mig till.

Min säng

Alo framför köket

Huset

Min gudson Leon. Heter så efter Leonid Brezjnev

Dumt att bli vuxen

Jag fick vackert besök idag.

Min vän Jill och hennes kille kom förbi med en liter jordgubbar - helt sjukt goda - och stannade i typ en kvart. Förstå: dom bor på Ömalm, hade varit i Östergötland och plockat enorma mängder jordgubbar, sist jag träffade dom så var jag SJUKT otrevlig (vi var på restaurang, jag tyckte att det var skittråkigt, alla bara pratade som vuxna "vi har skaffat hund", "hur ska du fira semester", jag åt upp, betalade i smyg, reste mig och sa "nästa gång vi ses kan vi kanske vara 18 och inte 40!?". Och så gick jag.) Ändå tog dom resan förbi förorten och mig med en liter handplockade jordgubbar. Ändå så var dom supertrevliga och gav mig inga pikar. Ändå så fick jag en kram.

Nu sitter jag och krubbar gubbar. Söta.
Men tänker samtidigt: det här kommer aldrig inträffa i mitt liv. Jag kommer aldrig åka till en jordgubbsfarm, plocka gubbar och åka runt till vänner som en annan Karl-Bertil.
Jag gillar såklart det där med att åka runt och överraska vänner. Men det kändes som att jag aldrig kommer att fixa göra't som dom.

Jill och Pär undrade hur jag mådde. Jag såg väl antagligen förjävlig ut. Jag gick och smuttade på en öl när dom ringde på. Dom undrade varför jag hade blödande sår på armarna. Jag berättade om badgrejen. Dom undrade varför jag haltade. Jag berättade om stagedivandet. Dom undrade varför jag såg ledsen ut. Jag berättade att det var söndag och söndagar brukar ha den effekten på mig, liksom "ge mig en normal 33-årings liv"
Dom skrattade och tyckte att jag genomgår en tonårsrevolt.
Som alltid när jag möts av den retoriken så garvar jag med. "Men visst, jag har en revolt. En tonårsrevolt"
Sen så kommer det som jag också alltid säger:
"men jag hade ju den här revolten mellan 15 och 20. Mellan 20 och 25. Mellan 25 och 30. Och det fortsätter fortfarande. Va fan handlar det om?"
Jag orkade inte lyssna på Jills svar, utan körde på:
"Jag kommer med största sannolikhet dö mycket tidigare än er. Det är kanske därför?"
Jill knackade trä.

Sen gick dom. Jag gick ner till pendeltåget för middag hemma hos morsan och farsan. På vägen till pendeln såg jag ett helt hav av människor med chinos, trekvartsbyxor, in-i-skjärten-tråkiga shorts, foppatofflor, blonderade hårsvall, tribaltatueringar, volvobilar, uttråkade miner, skrikande fula barn, ocharmiga barnvagnar, ogenerösa magtröjor, fler blonderade hårsvall, uppumpade muskler, döda ögon, onyfikna ögon, fula ögon, oengagerade ögon, förortsögon.

Klockan är inte längre söndag. Men det känns fan som det.

Del 2

Idag önskar jag bara att jag visste vad det här är



Eller jag vet att det är rester från en taboulleh jag gjorde i måndags. Men det där som lever. Vad är det?
Idag önskar jag också att jag inte tänkte: hur dags är det för tidigt för en öl?

Vill bara vara som alla andra

Igår hamnade jag på Debban. Blev full. Skulle stagediva. Dansade vilt. Sen fick jag för mig att bada. På baksidan av Debban. Så jag och Krille och Sara klättrade ut, förbi taggtråd och stängsel, gick ut på en lång brygga i Saltsjön, mitt emot Patricia. Näckade framför 300 Patricia-svennar. Badade i Saltsjön. Blev oljig och skitig. Dör kanske idag eller imorgon av förgiftning.
Vaknar upp idag, vill bara att någon ska hålla om mig. Vill bara att någon ska hålla om mig. Någon är utomlands. Vill bara ha ett vanligt liv idag. Vill inte att det ska vara disk som stått odiskad i 3 veckor. Vill bara komma hem till ett gemensamt hem, laga mat, titta på TV. Vill inte ha långa sår på armen för att taggtråd inte är att leka med. Vill inte ha ont i knät för att det är det man kan landa på när man ska stagediva. Vill inte känna oro i kroppen för att jag inte kommer kunna sova i natt. Vill bara ha det som alla andra verkar ha det.