Alla familjer är neurotiska

Nyss hemkommen från en spontanmiddag hos min syrra. Farsan, morsan, syrrans båda svärpäron, hennes kille P och hans lillebrorsa. Och syrran och P:s barn, såklart.
Min syrra var lite orolig, eftersom folk i allmänhet, dom i Humlegårdsparken i synnerhet, ibland - upprepar: IBLAND - inte var säkra på om syrrans kid var pojke eller flicka. "Ändå har hon alltid rosa på sig", som min syrra sa.

Sen berättade syrrans killes brolla att han tjackat en jeep. Och syrran fyllde i och berättade att hon också ville ha en. Helst en Lotus-jeep.

Jag höjde rösten, lite lite, och sa nåt om att det är taskigt mot miljön. Sen körde jag farbrors-prylen "kom till farbror Fredrik så ska jag lära dig allt om socialism".

Men det var allt. Det var det enda utbrott jag mäktade med.

Min syster är en av de största människor som finns. Hennes kille är grymt bra. Dom lever ett - i mina ögon - harmoniskt liv. Fast det är allt det där jag inte vill ha. Och jag vet att syrran inte har ifrågasatt normen, någonsin. Kanske bara velat passa in.
Men det verkar så lugnt, skönt och tryggt.

Och så bad syrran mig "Du Freddan, kan vi inte gå ut och klubba snart. Jag känner mig som en skittråkig förortsmamma".
Jag tänker: visst är det aldrig försent att ifrågasätta sitt liv?

Gerontosexuell

Så sitter jag här med en liten stickande känsla av saknad. En person jag tycker mycket om har packat sig iväg till New York.
Och helt plötsligt hände det en konstig sak i mitt huvud.

Jag är ju gammal lärare och har väl nån slags folkbildande syfte i allt jag företar mig. Så nu ska jag lära ut ett ovanligt ord.
GERONT.
[Geront, klok och respekterad äldre man i Sparta. Den äldste av dessa benämns Primo geront.]
Skiljer sig alltså en del från GERONTOLOGI
[Gerontologi är läran om den friska ålderdomen, den medicinska specialitet som behandlar hälsa hos gamla människor. Ej att förväxlas med geriatrik som behandlar åldersrelaterade sjukdomar.]

Men oavsett så verkar det ju som om att det där prefixet geront verkar handla om gamla alltså.

Det tänkte jag på när jag åkte hem på tunnelbanan idag. Några platser ifrån mig satt en helt galet vacker tant. Stor hatt, fantastiska kläder. Läste nån gammal obskyr diktsamling och utstrålade sån där intellektualitet som tjejer som jag går igång på brukar utstråla.
Och så tänkte jag att jag aldrig har legat med en tant. Ska man göra det? Och skulle det såra nån mer eller mindre om man gjorde det? Alltså såra den där människan som jag tycker om på riktigt.
Nu har ju jag inte tänkt att ligga med en tant på riktigt, men jag insåg att det fanns nånting i mig som trots allt gick igång lite lite på just den där tanten, just den här förmiddagen.

Och det om något är väl okonventionellt?
Gerontosexualitet, barn. Gerontosexualitet.

Nöjesguidens smygläsning

Jag tänkte på min gamla klasskompis Isabelle igår. Hon tog livet av sig nåt år efter nian. Ingen vet väl riktigt varför. Men vi är uppväxta på ett ställe som ser ut så här:


Jag brukar försöka åka dit ibland, helst nån gång i månaden för att smaka verklighet. Eller åtminstone något som smakar annorlunda än välbetalt och intellektuellt stimulerande mediejobb. Jag åker dit och sätter mig på en krog som heter Shamiran. Jag träffar alltid åtminstone två killar från min gamla klass där. Alkade, arbetslösa, ganska fördomsfulla och dessutom manipulerande typer. Särskilt när dom vill bomma bärs av mig. Eller när dom vill knulla med någon av tjejerna som också hänger på Shamiran. Och det märks på alla oss att vi har fyllt 30 för några år sen.

Sen går jag runt lite i Hässelby, träffar gamla bekanta som bor kvar, har barn, är skilda, tjänar lite eller inga pengar, gillar att kolla Idol, spela tv-spel, berättar om deras "gubbar" som kollar porr på datorn, jobbar på bygge, får matlåda, eller andra som jobbar på fritids och längtar efter mer pengar till en svanktatuering till, andra som lever på att kränga speed eller gräs, åker in och ut på kåken, rånar nån ICA-butik, har helt galet speedade och oroliga ögon, kommer ihåg mig, säkert för att dom rånade mig nån gång i högstadiet.

Sista tiden, sista halvåret, kanske mer, har jag fått ett svinjobbigt motstånd mot att åka dit. Jag blir lite orolig när tricken stannar i Vällingby och jag vet att det är två stationer kvar. Jag är lite nervös när jag kliver in på Shamiran. Jag har till och med ställt in hela utflykten senaste två månaderna.

Igår var jag på Nöjesguidens smygläsning. Jag pratade med två helt sjukt trevliga människor, brighta, öppna, generösa. Jag morsade på några fler. Det spelades hur bra musik som helst. Alla var jättesnygga. Det bjöds på några gratisöl. Därefter drog jag vidare och mötte upp ännu fler sköna typer i mediebranschen och drack öl, skrattade, blev klokare fram till ett i natt.
Och nu, ja eller det låg på lur igår också, kände jag mig rädd att torska det här. Jag blev rädd att nån skulle punktera mig och väsa, grabben, du hör inte hemma här. Dra tillbaks till förorten.
Jag blev rädd att jag inte ska bli uppskriven på nån släppfest. Jag blev rädd för att Julien skulle noncha mig i dörren på Spyan. Jag blev rädd för att jag inte hörde hemma.

Jag kom på att det är så oändligt mycket lättare att slåss mot det normala och konventionerna när man har det som jag har det nu.
Och fan. Det är bra att vara ödmjuk.

Vart blev ni av?

Har varit på Moderna Muséet och kollat in "10 historier" och blev kall.
Eller först blev jag varm, sen blev jag trött och nu kall, alltså.
Varm för att det där tänket om att krossa konventionerna har ju folk hållit på med aslänge (nej, jag är inte förvånad, och ja, jag har såklart vetat om den rörelsen. Men ibland är det bara så jävla skönt att bekräfta tron på mänskligheten.)
Kolla bara Nils von Dardels målning "Den döende dandyn"
















Det känns så bra att veta att det i den första skissen var tänkt att det bara skulle vara män. Det känns så varmt att veta att åtminstone gråterskan fick vara en man i den färdiga målningen. Och det känns så gott att tro att det är en bild om manlig kärlek.

Men så blev jag trött, för det var som om det var etthundra berättelser för många.

Och sen blev jag kall, för jag insåg att trots folk har hållit på att slåss mot det normala så har det inte hänt särskilt mycket. Det känns som om klimatet är värre nu. Än då.

Sen gick jag ner och kollade på Karin Mamma Andersson igen, och kom på att hon är konstens motsvarigeht till Sophie Zelmani i förhållande till Sigrid Hjertén.

Och sen, ja, då lät jag min random-funktion på min iPod välja låt när jag gick därifrån. Och tänka sig, den valde Kelis "I taste just like candy".
Fasa.
Fasa.

Gammal trött sanning

Det är fan inte roligt att vara stockholmare i Stockholm så här års. Trött gammal tjatig sanning.
Men varenda jävla år slås man av lantisarnas och turisternas oförmåga att tänka på att det finns fler människor i Stockholm än den lilla grupp man själv vandrar omkring med.
För hur tänker man om man går ur tunnelbanevagnsdörren och stannar PRECIS utanför dörren så att ingen kommer ut. Ingen kommer in. Och det är helt sjukt många människor överallt?
Hur tänker man när man går av rulltrappan (nu gnäller jag inte ens över oskicket att stå i bredd i rulltrappan) och ställer sig att prata precis när rulltrappan tagit slut? Var tänker man att människorna bakom sig ska ta vägen då?
Hur tänker man att när man går i fempersoners bredd på en trottoar, och VÄGRAR att flytta på sig när det kommer mötande fotgängare?
Hur tänker man när man köper ett par gula strumpor, och till det ett par rosa foppatofflor och ljusbeiga chinos-aktiga trekvartsbyxor?
Hur tänker man när man går omkring i ett jättestort golfparaply mitt på Hamngatan och är kortaste människan på jorden. Tänker man att man vill peta ut alla andras ögon då?
Hur tänker man när man ger sig ut på stan utan att ha en aning om vart man ska och vägrar att be om hjälp när man står och läser kartan mitt i ingången till SOLO?

Man kan åka till Oslo för bara 279 spänn, enkel resa, läste jag när jag väl kom på tunnelbanan idag. Det var i och för sig nätt och jämnt att jag kom på för det var NÅGRA JÄVLA turister som ockuperade dörröppningen i vanlig ordning. Men Oslo - jag tror att jag kommer nu.

Min tvångstanke

Finns det två rulltrappor som rullar åt samma håll måste jag alltid välja den som går åt vänster. Finns det två dörrar att kliva in igenom måste jag alltid ta den längst till vänster. Finns det tre Ferraribilar upplagda på ett fat måste jag alltid ta den till vänster.

Det kanske är samma mekanism som gör att folk knullar missionären. Liksom, "om jag inte knullar missionären nu så kommer morfar att dö".
Eller kanske samma mekansim som gör att killar med jättestora muskler och tribaltatueringar drömmer om att gruppknulla med ett helt hav av sillisar. Liksom: "om jag inte gruppknullar ett helt hav av sillisar så kommer jag att bli bög också".
Eller kanske samma mekanism som gör att det där paret jag såg i går på Slussen tyckte att det var en bra idé att ha EXAKT likadana kläder på sig: Grå T-shirt med texten "I [hjärta] N.Y." i ceris. Svarta bermudashorts. Svarta strumpor och svarta sandaler. Hon hade håret i en svagt lilla färg. Han i en svagt Elvisblå färg. Dom var inte uppenbart galna. Bara från USA. Och stod helt still i stressen på Slussen. Dom tänkte kanske "om inte vi har EXAKT samma kläder på oss så kanske vi hamnar i helvetet".

Min tvångstanke har blivit lite bångstyrig. För jag vet inte längre om det är så att jag ska ha mitten till vänster om mig. Eller om jag ska gå på vänster sida om mitten.

Nu tror jag att jag vet

The Cure kan det där med att få upp ögonen på en. Nu tror jag att jag vet VARFÖR jag uppfattas som FÖR snäll.

Ja, eller först kanske jag ska börja med att erkänna att jag inte precis exakt vet vad snäll betyder. Man kan inte hitta't på wikipedia, och eftersom jag har semester kommer jag inte åt NE. Men jag har en viss aning.

Alright, så här:
Det här med att bli kallad för snäll är en relativt ny grej för mig. Några nygamla arbetskamrater kallade mig för det i vintras. Nån tjej som jag stötte på för nån månad sen. Och sen lite nya bekanta. Så vad är det då jag har gjort senaste tiden som skiljer sig från tidigare mig?
Förutom nya sammanhang, nya sammanslutningar människor.
Kanske att jag blivit medveten om att jag tar ganska mycket plats ibland. Och det kanske är dumt i sammanslutningar med människor där uppmärksamhetstörsten är något större än den samlade uppmärksamhetskvoten. Det gamla kapitalistiska tänket om tillgång och efterfrågan. Någon måste alltså kanske vara lite tillbakadragen.
Här kanske jag uppfattas som snäll, eftersom jag lägger mig vinn om att vara lite tillbakadragen just nu. Kanske rent av ödmjuk, följsam och uppmärksam. Kanske för att jag vet att jag kommer få tillbörlig uppmärksamhet i sinom tid ändå.
Jag kanske rent av lägger mig vinn om att vara både klassiskt artig och trevlig för att få tid att lära känna signalerna som alla nya människor sänder ut och för att jag gillar att förstå vibbar.
Jag kanske försöker vara en konventionsknullare som tycker att män som ska ta mest utrymme (och som gör det helt oreflekterat) är bland det minst sexiga som finns.
Jag tycker kanske att vänlighet är en dygd.

Och så funderar jag lite på motsatsen. Tänk om jag hade betett mig precis tvärtom. Vem hade jag uppfattas som då? En bajskorv?

Jag vet inte varför jag uppfattas som snäll. Kanske är det för ovan nämnda detaljer. Eller så är det något annat. Kanske allt ligger i mottagaren. Och då kan jag som sänder helt oskyldiga signaler inte göra något åt det

Äh, va fan. Det blev inte så reflekterat det här ändå. Får väl gå tillbaks till mina gamla Bamse-tidningar och hitta tröst där.
Jo, men kolla, så här är det såklart:
"Man ska vara snäll mot dem som är stygga, för de behöver det mest, och då blir de kanske snällare."
Fast det var mest taskigt, när jag tänker efter. Så här är det nog istället:
"Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll."

Fetton, rökare och alkoholister

Jag avskyr dom. Medvetet med sina tics och beroenden förstör dom samhällsstrukturen. Förstör för dom som skulle behöva vårdpengar bättre.
Och nej, jag gillar inte mig själv heller. Såklart.

Men det var inte det jag tänkte skriva om initialt. Det var det här:

På sistone, senaste veckorna faktiskt, har jag fått höra att jag är för snäll. Nån har till och med antytt att jag är för snäll för mitt eget bästa. Och bara sista timmarna, ja, eller kanske rent av senaste dygnet, har det där växt till en grej för mig. Jag känner mig lite frustrerad och missförstådd helt enkelt.
Jag dryftade det med mitt ex igår kväll. Hon skakade bara på huvudet och sa att hon hade varit livrädd för mig det första halvåret som vi hängde i samma sällskap (då vi ännu inte hade ett förhållande).

Så vad beror det på att några tycker så nu?

Jag bestämde mig för att sticka ut och jogga för att komma fram till den korrekta analysen. Efter bara en kilometer mötte jag en tjej i min egen ålder som var jättejättefet. Hon gick med stavar men gjorde inga stavrörelser, utan lät stavarna bara släpa efter sig i gruset på gångvägen. Och jag kunde inte släppa den synen under de kommande 6 kilometrarna. Eller på att jag faktiskt inte gillar fetma, nikotinberoende eller alkoholberoende.

Så tänkte jag på en TV-programidé som jag vill genomföra. Jag har en jättejättetjock kompis som inte heller gillar fetma eller sig själv. Han har ett balkanhuvud och kommer också från ett sånt land och kan prata en väldigt autentisk rinkebydialekt. Man ser honom vanka runt på typ ICA Maxi, bland storpack saft, extra-många-bullar-storhushåll-hej-USA-förpackning. Dold kamera. Och när någon förorts-Anna-Book-typ plockar ner ett storpack vaniljglass, eller en påse med en miljon marshmallows i, eller ett familjepack grillchips, så går Vladde fram och väser "Du, ska DU verkligen ha det där?" "Ska DU verkligen köpa sånt till dina barn?".
Ett sånt inslag i Luuks nya show tycker jag skulle vara väldigt roligt.

För övrigt blev jag jagad av måsar när jag joggade. En mås tog till och med tag i min t-shirt med sina klor. Jag blev skitskraj.
Och ännu har jag inte kommit på någon analys i frågan varför jag anses som snäll helt plötsligt.

Förorten igen.

Jag bjöd över min förra flickvän på middag igår.
Hon frågade mig säkert tio gånger "om det var något". Nej, för fan, sa jag, det ÄR inget.
"Du verkar så tankspridd", fortsatte hon.
Jo, tacka fan för det, tänkte jag.

Sen gick vi till minigolfbanan i Sundbyberg. Där var exakt samma människor som jag såg besöka IKEA tidigare under dagen.
Jag måste flytta, tänkte jag innan jag somnade.
Sen tänkte jag nyss att jag inte får plats med min nya soffa då. Och min balle är fab.
Dessutom finns det kanske, kanske, kanske, en altruistisk poäng i att bo i Sundbyberg.
Som i: "Hej Jesus, det är du och jag nu."

Svenne banan. Here I come

Min första semesterdag firade jag på IKEA. Tillsammans med min lillasyster och hennes barn.
Hon frågade mig: Hur ÄÄÄR det?
Jag försökte berätta för henne om hur jag ville leva mitt liv, men det gick så där. Det är liksom lättare att beskriva hur man inte vill ha sitt liv. Så hon sa: Du vill alltså inte ha det som mig och P?

Nej, det vill jag faktiskt inte. Jag vill inte ha en villa i Jakobsberg, två kombibilar för att barnvagnen ska få plats, trötta kvällar där man inte orkar möta varandra för att jobbet, lånen, barnet, släkten, IKEA, altanombyggnaden och parmiddagsbjudningen på lördag tar all energi. Jag vill inte att höjdpunkten på min vecka ska vara den kväll då jag får hem träsyllar så att jag kan få i ordning den där uteplatsen ovanför altanen. Jag vill inte åka på semesterresa all-inclusive till en kanarieö.
Det här vågade jag inte säga till henne. Hon är fin min syster.
Vad jag däremot ville säga henne är att jag är avundsjuk på den harmoni och lugnhet som hon har hittat i sitt liv. Att jag undrar hur hon gör för att slippa ligga i fosterställning och hulka med jämna mellanrum. Men det sa jag inte heller.

Sen kom vi fram till IKEA, och jag höll på att spricka av nån slags skräck/ förakt. Det var trekvartsbyxa, foppatoffel, och onyfikenhet. Det var nog det som var det värsta. Männsikor som åker till IKEA på en måndag har slutat vara nyfikna på livet och försöker sakta sänka ner sig i ett ljummet och säkert fettbad som gör att man slipper de där stötarna som hulkandet och fosterställningen innebär.

Hur vet jag det? Jo, det syns i deras ögon. I människornas ögon.

Jag köpte en grå soffa med schäslong för att jag ska kunna ligga och titta på TV i höst. Man måste kunna ligga i en soffa om man bor i förorten nämligen.

Det är fan inte lätt

Midsommarn kan väl bäst sammanfattas med att det där att leva utanför normen är rätt svårt. Eller enklare:

"Det finns ett fängelse som alla känner
det finns ett okänt fängelse på okänd ort
Det finns ett galler bakom vilket alla törstar.
Ett galler finns som själv att törst förgås.
Det finns ett fängelse för alla båtar.
Det kallas havet av de evigt fångna.
Det finns ett fängelse för alla hav.
Havets stränder håller havet fånget.

Det finns ett fängelse som alla känner.
En frihet finns som alla anar.
I mitt eget häkte är jag låset.
Jag är min egen frihets nyckel.
Vem vet vad frihet är, Birgitta,
om icke den som älskar gränslöst?

Något äger alla som måste älskas.
Alla vill bli älskade för det de inte äger.
Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen.
Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning.
Näktergalen vill bli älskad för sin skönhet.
Varför jag vill bli älskad vill jag icke veta.

Vi driver frysande mot nakna öar.
Där är en strand som man skall beträda ensam.
Där är en frihet, för stor för alla.

Vår största frihet heter ensamheten.
Den största ensamheten kallas döden.
Där löper alla broarna tillsammans.
Där flyter alla öarna ihop.
Där finns det enda alltid klara, alltid stilla havet,
som aldrig längtat vågor.
Av tårars klarhet är dess klarhet lånad,
av deras vemod vilka älskat ensamt.
Inte skall Birgitta gråta
för det klara havets skull.
Först i den största ensamheten
skall vi äntligen få mötas"

Så där ja, dagens prettokvot är fylld. Nu är det bara att bli väldigt full som återstår.
Ledsen för inlägget, kan kanske bara var en enda person som fattar.
Det var hur som helst Dagerman, valda utdrag ur "Birgitta Svit".

Sillen. Den jävla sillen.

Jag har gjort inlagd sill. Och gravad strömming.
En sats med citron- och koriandersill. En annan med löjromsgravad strömming. En tredje med enbärsgravad strömming.
Bäst, just nu, är tveklöst citron- och koriandersillen. Varför har jag inte tänkt på den smaken tidigare - helt fuckin' jävla klockren.
Jag tänker mig en Stockholms Aquavit till den. Eller kanske möjligen en Årsta Brännvin.

Det är så det ska bli om några timmar: Nubbe, sill och lekar. En midsommar som till det yttre stavas konventionalitet och tradition.
Jag gillar det. Och blir lite störd över att jag gillar det så mycket.

När jag arbetade som lärare i en skola i Bromma hade dom den vidriga traditionen "En gammeldags skoldag". Den gick ut på att alla barn och lärare skulle klä ut sig i, ... gammeldags skolkläder. Jag hatade och hatar idén. I över 150 år har vi slagits för att skolan ska förändras - istället väljer skolan att patetiskt och sentimenatlt blicka tillbaks på en tid som genomgående är vidrig för en sån som jag. Jag slogs för att vi skulle införa "En framtida skoldag" istället. För att ge eleverna verktygen att visionera och se längre fram. Det slaget förlorade jag hårt och tvingades dessutom att "ställa upp" på den jävla "Gammeldags skoldagen" - för barnens skull.

Nu är det midsommar, och jag har gjort sill. Och jag gillar det.
Det är en sån jävla jobbig paradox och jag vet inte alls hur jag ska hantera själva högtiden. Festandet och umgänget kommer antagligen att bli helt fantastiskt, och smart och okonventionellt. Men själva grejen, med traditioner, fan, jag vet inte varför jag går igång på idén om en midsommar som den alltid har varit. Jag vet inte varför jag har förberett den gravade strömmingen i tre dagar. Jag vet inte varför jag uppriktigt letade ihjäl mig efter min gamla folkdräkt. Jag vet inte varför jag plockar bland allsångsnoter. Herregud, jag hatar ju när folk ska spela gitarr på fester. Jag vet inte varför jag sitter uppe till klockan halv fem och dösurfar och längtar efter att det ska bli dag.
Och det absolut värsta är att samma sak händer med mig den 24 december igen.
Kuken.

Dom gillar inte mig

Jag hade en enormt intressant diskussion med en kollega idag. Han berättade att han hade sjukt svårt för heterokillar och allt vad dom stod för.
"Men jag då?" undrade jag naturligtvis, egocentriker som jag är.
"Jo, när du och Luuk diskuterade Eldkvarn igår, och ni tog det för självklart att alla visste att Plura kommer från Norrköping så kände jag verkligen att du var hetero." (Han sa inte ordagrant på det sättet, men det var åt det hållet.)

Jag är ju naturligtvis tvingad att hålla med. Håller man koll på Eldkvarn är man en del av den heteronormativa konventionsskapande hegemonin.
Men ändå, måste jag tänka nu. Är det inte lite drastiskt att inte gilla mig bara därför? Jag vill inte ju inte ens identifiera mig som hetero.

Äh, fan, jag vet inte. Det argumentet gör att det känns som om konventionerna om hur man ska vara en god bög tar över allt det där fria om att man ska få knulla vem man vill, när man vill, hur man vill (om alla är med på't) och därmed basta är överskuggat av en vilja att positionera sig själv i förhållande till mig för att vara säker på att man är en del av något annat. Och allt det för att jag vet att Plura är från Norrköping.

Och jävlar vad rädd jag blir när jag läser just det. Det måste ju helt enkelt betyda att jag ses som en äkta heterokille.
Skit.

Jag är packad, har varit ute på avslutningsfest med redaktionen. Och konventionerna och det där cp-behovet man har ibland av att bli bekräftad hudligt har slagit till. Jag längtar efter henne. Känner mig oförlöst och lite disharmonisk. Dessutom är jag är sugen på åtminstone en pava champis till.

Okej, hjärnan är en av kroppens sjukaste delar

Slog precis upp sidan 68 i "Bon". Det är en kort text av Carl Abrahamsson som skriver om June Newton, aka Alice Springs. Och nu förstår jag. Det var därför tänkte jag på henne just idag - det var därför jag kopplade jag ihop henne med den där supersmarta tjejen som jag skriver om här under och hennes polare. Därför drog jag analyser av ett gäng som jag vill leka med en dag framöver, men som jag inte känner alls.

Hjärnan är sjuk. Jag köpte tidningen i söndags. Bläddrade, på det där ADHD-sättet man gör när man inte orkar ta in något, och fick ändå igång en hel kedja av tankar. Idag. Och nyss slog jag upp just DEN sidan igen.
Horror.
Horror.

Anaıs Nin

Jag har precis haft en timmes långt telefonsamtal med en person som kanske måste vara världens smartaste. Att jag tycker att hon är världens smartaste beror inte bara på att jag inte någon gång tröttnade på att prata i telefon under samtalet. Utan på allt det där hon sa.

Hur som helst - hon har ett alldeles speciellt litet gäng som hon hänger med som jag ska försöka beskriva. För gänget är väldigt inspirerande - och ganska lika såna där sammanslutningar som brukar komma ut med generationsartade stordåd ibland. (Men som också har varit ganska destruktiva). Ni vet hela beatgänget. Ginsberg, Burroughs, Kerouac. Men även Agueli, eller Joyce, eller Dylan Thomas för all del. Crewet kring Strindberg eller nissarna i Paris i slutet av 1800-talet.

Nåväl.
Hon jag snackade med och hennes gäng: Jag känner dom inte, men det verkar finnas en höjd att pröva det nya. Det verkar finnas en höjd att snacka på riktigt. Och leka jävligt mycket. Och sen producera något bärkraftigt, eller åtminstone något som förändrar något litet. Men till skillnad från alla män här ovan, så är det kvinnorna som verkar vara de drivande.

En av hennes polare - som skriver bloggen http://schmarro.blogspot.com/ - tror jag kommer att se ut som Alice Springs (June Newton) när hon är 60 bast. Och det är en stor komplimang. Med den skillnaden att varken hon, eller någon annan tjej i det gänget kommer att vara lik June i sättet och uppoffringarna.
Det är antagligen killarna som kommer att stå för den biten: När June och hennes man Helmut hängde runt så menade Helmut jämt och ständigt att inget fick komma ivägen för hans fotografi. Jag kommer inte att bli förvånad när jag hör något liknande från "gänget". Men med skillnaden att det inte kommer att röra fotografi. Och det kommer inte att vara en snubbe som säger det.

Det har ändrats, alltså. Kanske bara i det här specifika gänget. Kanske bara den här särskilda sommaren. Skit samma. Just nu känns det bra, det känns som om att anarka-kampen har gått ett steg framåt från att sy egna trosskydd (som vi höll på med i vår grupp -92). Det känns som om att det är killarna som kommer att liknas vid Nora Barnacle, Siri von Essen, Caitlin MacNamara eller Carolyn Cassady. Kanske, fast ändå kanske inte, men kanske ändå är det är vi killar som kommer att stå för det som kvinnorna gjorde då. Med den extremt stora skillnaden att vi inte kommer att skriva Märta Tikkanens "Århundrades kärlekssaga".
Varken symboliskt eller bokstavligt.

Slösa bort sitt liv

Jag var på efterfest hos en bekants bekant i natt. På ett bord låg en bok av Katerina Janouch.
Herregud, skrek jag. Vad fan är det här. Det här är inte ok.
"Det var en solig lördag", sa hon. "Jag behövde tidsfördriv i gräset".

Jag blir galen av sånt resonemang. Det finns tusentals böcker som förtjänar att läsas innan Katerina Janouch. Och att dessutom använda argumentet att det är tidsfördriv gör det extra hemskt. Det är ett exempellöst sätt i konsten att slänga bort sitt liv.

Sen ljusnade det ute, och jag såg att lägenheten låg i Bredäng. Alla möbler var köpta på IKEA. På väggarna fanns fotografier av välkammade och leendes ljushåriga kompisar. I skivhyllan fanns Boyzone.

Hultsfredssyndromet

Jag är kär. Hon är i Hultsfred.
Och herregud. Vi är inte ihop.

Konventionellt tänkande: Jag vill ha löften på att hon inte hånglar, att hon inte knullar runt och att hon bara tänker på mig: Ägandets vidriga retorik.

Okonventionellt tänkande: Ge absolut inga begränsningar. Kräv inga löften. Betrakta ägandet som en parasiterande svulst.

Jag står alltså för det senare alternativet.

Klarar jag det?
I onsdags hade jag inre stridigheter, hade svårt att få hjärtat och hjärnan i balans.
Idag känns det lugnare, för det är en enda sak jag är helt säker på: Jag tycker sjukt mycket om henne, och då funkar allt. Hultsfred är säkert helt fantastique. Vi är bara 30-ish en gång. Jag önskar att det blir galet roligt i helgen. Den bästa Hultsfred som varit.

För övrigt blev jag utslängd från Spy Bar igår. Jag slickade på en vakts bricka när han gick förbi. Mitt i White Room. Det var lite konstigt. Och väldigt okonventionellt.

Jesusstigma i Morgonpasset

Vid tio i åtta i morse berättade Patti om en undersökning som Alecta hade gjort om pinsamheter på jobbet. Ja, eller egentligen handlade undersökningen om sånt man tycker att KOLLEGOR gör på fester som är pinsamt. Resultatet blev följande:

* Kollegor som blivit för berusade tyckte 77 procent av de tillfrågade var pinsamma
* Kollegor som hånglat tyckte 32 procent av de tillfrågade var pinsamma
* Kollegor som sa sanningen till chefen tyckte 26 procent av de tillfrågade var pinsamma
* Kollegor som flirtat osnyggt tyckte 26 procent var pinsamma
* Och kollegor som dansade olämpligt tyckte 11 procent var pinsamma.

Men varför kunde inte Patti ha varit lite mer kritisk till den här undersökningen?
För tänk, hur tror ni undersökning gick till? Att ett opinionsföretag ringde runt till 3 000 tjänstemän och ställde den öpppna frågan "Vad tycker du är pinsamt att din kollega gör på en fest?". Och så skulle de 3 000 uppringda tjänstemännen svarat bara de ovan valda alternativen?
Skulle inte tro det, jag kan åtminstone komma på 100 andra grejer som är mer pinsamma som en kollega skulle kunnat gjort på en fest än flirtat osnyggt.
Nej, undersökningen gick till på det sättet att opinionsföretaget gav de 3 000 uppringda tjänstemännen ett antal alternativ. Och som ni ser ovan - bara alternativ som cementerar konventionerna.
Helt enkelt stigmatiserar undersökningen konventionella attityder.
Och det här väljer Morgonpasset att helt okritiskt dra upp i ljuset.

Annars var Morgonpassets sångogram ganska roliga, för idén är så corny. Tyvärr blev ju även det konventionellt, eftersom det var en brudgum som beställde ett sångogram till sin blivande brud, och en syrra som beställde ett till sin brorsa. Tänk om brudgummen hade beställt ett till sin föredetta snubbe, eller sin älskarinna, istället.

Missionären

Jag gillar missionären. Men det har tagit mig mer än 10 år att lära mig göra det.

Jag torskade min oskuld när jag var efter 20, typ.
Innan dess var bilden jag hade av sex vacker på ett - så här i efterhand synnerligen groteskt, men då - romantiskt sätt. Det skulle vara kandelabrar, strukna underlakan, lena överlakan tvättade kroppar, välsmakande kön, långsamt sex, ren kärlek. Jordgubbar och bubbel.
Det skulle vara jag som förde dansen, som låg ovanpå henne, mellan hennes ben, som slickade, smekte och var Mannen.

Jag låg första gången med en tjej i min anarkafeminist-grupp. Vi var på promenad, höll handen, kysstes. Jag fick frågan om jag på riktigt aldrig hade haft sex. Korrekt, sa jag.
Hon tog med mig hem till sina pärons radhus. Föräldrarna hade ännu inte lagt sig. Jag försökte göra allt det jag hade tänkt göra som kåt 17-årig finnig, men romantisk, punkare. Det gick så där.
När jag kom in tänkte jag: var det här allt? Jag kom inte ens.
Sen tänkte jag: Aldrig mer missionären. Ty det är den ställning som mannen har mest potential att bli den potentielle våldtäktsman som vi alltid målade upp mannen som, i vår anarka-grupp.
Sen tänkte jag: Nu när jag har släppt idén om det vackra knullet så måste alla andra tabun brytas.

"Missionären står för det konventionella knullet som man ägnar sig åt när man är vuxen och bor i villa eller radhus. Det står för knullet som inte är tänkt att vara en gemensam aktion. Det står för en slags egocentritet i något som inte borde gå att göra individuellt." Dagbok. 19950324.

Nu: Vet inte varför, men jag gillar det. Ibland. Kanske för att jag har fått riva mittpelarna i missionärens slitna hus och bygga mig ett nytt. Ett mindre som kan kallas mitt.

Så: Är det fel att anamma Svenne Banans sexvanor? Ja, det är fel.
Men om man tvekar jävligt länge och ifrågasätter varenda jävla aspekt av varenda minsta beståndsdel av missionären och bildar sig en egen uppfattning och inte knullar så för att man tänker att det är så man ska göra så kan det vara okej. Kanske rent av skönt.

Patti Smith och Björk

Jag är född i en familj med mamma, pappa och lillasyster. Mamma och pappa är fortfarande lyckligt gifta. Syrran har en dotter på dryga året och är lyckligt villaboende med sambo i en fantastisk villa med fina bilar.
Jag bor i en bostadsrätt i Sundbyberg som jag köpte för larvigt lite pengar och som nu är värd larvigt mycket pengar, jag fick mitt hyreskontrakt av min farbror som ägde fastigheten innan vi i huset köpte loss den för kompispris. Jag är miljonär. Fast alla pengar är bundna i en lägenhet i Sundbyberg. Jag byter bank för att komma åt lite mer av mitt bundna kapital.

Jag är uppväxt i Hässelby Gård i ett gigantisk hus som byggdes på 60-talet. Vi var inte det minsta rika då. Och Hässelby Gård var precis så ocharmigt som man kan tänka sig att det var att växa upp i. Oavsett vad Gringo skriver om saken.

Sist jag låg med en kille var jag 22 år gammal. Sist jag låg med en tjej var i helgen. Sist jag hånglade med en kille var typ 4 veckor sen. Sist jag hånglade med en tjej var igår.
Jag har haft sex med en 15 år yngre tjej och ett kortare förhållande med en 22 år äldre tjej.

Jag hatar konventioner. Så nu börjar det. Kriget emot dem. Jag har hållit på ett tag med gerillakrig, men nu börjar det, liksom på riktigt.
I Erik Lindegrens dikt "Sökaren" från samlingen "Deviser" skriver han så här:

jag har förbrukat himlavalvet och multiplikationstabellen
jag har störtat mittpelarna i självklarhetens hus
för att bygga mig ett mindre hus som kan kallas mitt

Det är det som är planen med den här bloggen. Att störta mittpelarna i självklarhetens hus för att bygga mig ett mindre. Som kan kallas mitt.

Fråga:
Jag köpte Patti Smiths senaste coverplatta och Björks senaste "Volta". Båda två fantastiska exempel på konventionskrigare i min bok. Men är dom det, eller håller jag bara på att bli gubbig?