Konsekventknullet

Jag har börjat om. Och flyttat.

2011-01-29T02:37:00.003+01:00

Om du är sugen finns jag fortfarande på samma tanke. Men med en annan ändelse.

http://konventionsknullet.wordpress.com

Wordpress, alltså. Innehållet är typ samma, men lite annorlunda.
Och så passar det så bra för smarta telefoner.

Host. Host. Morr. Morr.

2010-04-28T23:28:00.002+02:00

Jag skakar igång den här gamla skorven igen.
Det har hänt lite grejer och jag vill jättegärna ägna lite tid åt att skriva om det, och om vem jag är i det.
Kanske bara för mig själv, eller också för eventuella läsare. Jag saknar dom smarta som kommenterade mina anteckningar förut.
Mitt liv blev lite tommare utan dom där kloka kommentarerna.

Jag vill börja med att berätta att jag har gift mig.
I en kyrka.
Med en tjej.

Jag har slutat dricka så där onyttigt mycket.
Jag har en månadsbudget av fickpengar på bara några tusen.
Jag ska när jag skrivit det här, börja pensionsspara.
Jag sparar faktiskt pengar för att göra om köket.
Jag drabbas fortfarande av svartsynen, men försöker hitta vägar att kliva igenom den.
Jag är fortfarande misantrop.
Jag spelar i ett band som har fått skivkontrakt.
Jag arbetar kvar på samma gamla plats. Och älskar't fortfarande.

Jag har fortfarande ingen bil, ingen platt-teve, ingen längtan efter det konventionella livet.
Och det är därför jag har ändrat lite i rubriksättningen av bloggen:
Om jag läser några av de mindre kloka kommentarerna på inlägg som jag skrev för år sedan, så kan det kanske verka som även jag har blivit vuxen. Jag är ju liksom gift och allt. Och har något som kan liknas vid ordnad ekonomi och lite mer ordnat liv.
Så för att möta dom som läser det här, som jag inte är intresserad av ska läsa det här, kommer jag alltid att hävda att jag hyllar det okonsekventa.
Det gör jag förvisso, på riktigt. Om det finns en anledning till det.
Man måste liksom pröva grejer, ibland. Och sen kanske förkasta det.
Men för er som inte vill döma mig snabbt, kan jag bara förtälja att kampen om det okonventionella, kampen om en verklighet där man river pelarna i självklarhetens tempel för att bygga sig något mindre, något nytt, något som kan kallas mitt, fortsätter.

Jag har ett par saker till jag vill berätta, det kanske kommer pågå ett tag. Men alla dom sakerna får - för att citera Mona Sahlin - anstå nån dag.

Hej på er!

Sofforna och hyllan

2008-07-07T23:46:00.004+02:00

Jag har luftat en tanke ett par veckor, mestadels i fyllan. Men jag måste skriva ner den också.

Jag har ett visningsrum, ett utställningsrum eller en mässmonter, vilket man vill. Där finns en ganska fin men lite märklig soffa som är köpt på R.O.O.M.

Där finns ett par köksstolar också, köpta på Designtorget. En dyr lampa köpt i en liten butik på södermalm. Sen är det nog mest IKEA-möbler, om jag ska vara ärlig.

Bakom en ommålad Billyhylla finns en hemlig dörr på vilken man måste knacka på ett alldeles speciellt sätt och som går in till min riktiga lägenhet. Och jag kan inte ens SKRIVA om hur det ser ut därinne (men det är ganska välstädat såklart). Och jag vet inte längre hur jag öppnar den där dörren för andra besökare än mig själv.
Nu har jag velat det ett par gånger.
Men det går verkligen inte.

Så jag börjar känna mig alldeles förträffligt störd när jag inte ens vet hur man bjuder in någon i farstun längre.
Att jag är bränd är typ självklart. Men kan man verkligen skylla på det?

Blir man inte bara en stackars Peter Le Marc som skyller hela sin dåliga självkänsla på sin döda pappa, i ett Sommar-program i söndags då? Och varför är det så viktigt att skylla på någon helt plötsligt?

Jag vill bara öppna den där jävla dörren på vid gavel, och vara den gästvänlige och varma person jag en gång, och på riktigt, var. Är det för mycket begärt?

Gråten och den ensamma farbrorn i Sundbyberg

2008-07-06T18:20:00.005+02:00

Det var en tid i mitt liv som jag verkligen inte kunde gå på konsert. Anledningen var helt enkelt avundsjukan. Jag såg alla fantastisk PA-system, alla människor som tittade på just den där personen som jag ville vara och kände den där oföreställda glädjen från scenkanten över att göra det man vill och inte kompromissa över det.
Och att jag inte fick tre meter höga stackar av grymma baslådor, fotbollsplansstora backdrops och inte ens en liten liten raider-lista gjorde avundsjukan enorm.
Dessutom är jag en ljudbög som nästan aldrig tyckt att det lät lika bra live som det kunde göra genom min NAD-stärkare och mina SS-A750 högtalare. Eller det var åtminstone så som jag försvarade mig själv mot livespelningar när jag inte hade förtroende nog att erkänna avundsjukan.

Well, den här sommaren har gått i konserternas spår. Och jag har börjat gråta på nästan varje.

Timo Räisänen för att Timo är Timo, Niels är Niels, Joel är Joel, Hasse är Hasse och farfar är farfar. Efter den här spelningen satt jag med i logen och drack sprit, vi hamnade sent omsider på en klubb där DJ:n plötsligt satte på "Fear no darkness" och Timo blev omsvärmad och jag kände det där stinget av avundsjuka igen och sprang ut, tog en taxi från Uppsala till Stockholm och tyckte att det var jävligt värt att betala 1500 spänn för att slippa hantera avundet.

Sofia Karlsson för att det - på riktigt - var så jävla vackert. Och jag skäms nästan över det, eftersom hon inte riktigt passar in i min musikprofil. Ja, eller PASSADE. Jag börjar ju bli gubbe, vilket har märkts på alla spelningar i år. Så min musikcred får jag kanske kasta i sjön nu.

The Lee Harvey Oswald Ensamble för att det var bandet som betydde mer för mig än punken och för att dom helt plötsligt kom på att dom skulle återförenas. På Sjöhästen. PÅ SJÖHÄSTEN. Och en tjej som jag hörde talas om när hon var nyfödd hade helt plötsligt blivit 18 år.

På Robyns spelning på Mosebacke för att jag har varit hemligt förälskad i henne sen 1995 och kollade på henne tillsammans med 300 11-åriga tjejer i entrén till NK. Jag var en halv torso högre än alla andra. Och för att hon gjorde en helt magisk version av "Be mine" på Mosebacke och för att den låten sammanfattar allt som jag känt när min förra sambo sa att det inte skulle vara vi två längre.

På Stefan Sundströms spelning på Kulturhusets tak, när han hade med sig hela familjen som band. Family Values. Redan under första låten droppade tårarna nerför kinden. Låten heter "En näve näring", och jag rekommenderar verkligen en lyssning på just den låten. Stean sjöng den tillsammans med sin dotter.

På Persson Pack ute på en smått magisk krog ute i skärgården som heter Knapp Karlsson, för att dom spelade "Ikväll tar vi över stan" och för att det är så mycket henne.

Sofia Karlsson. Stefan Sundström. Lee Harvey Oswald Ensemble. Perssons Pack.
Jag vet inte om det bara är jag, men visst känns doften av nerkissade vita kalsonger köpte på överskottsbolaget, svett från nätbrynjan och desinfektionmedel från äldreboendet? Och att jag helt plötsligt ryser, gråter, blir upprymd. Är inte det ett tydligt tecken på tilltagande gubbighet? Eller är det bara Spy Bar-klubben "Chapel Hill" som gör att det helt plötsligt känns okej att ge sig hän sentimentaliteten och farbrorn som bor här? Och i så fall, är inte det lite patetiskt av mig?

Någonstans känner jag: ge mig något creddigt att gråta till, åtminstone.

Tisdag

2008-05-27T23:46:00.003+02:00

Jag behöver inte överdrifterna längre.

Idag spelade jag inför Johan Johansson. På en gitarr som jag en gång lånade ut till Håkan Hellström.

För att citera Solvens: Publicera.

Helmer och Clark

2008-05-21T16:32:00.002+02:00

Igår såg jag "Semmesterresan 2" och "Superman returns" direkt efter varandra.

Och jag funderar nu lite på följande: om Stig Helmer hade varit Stålmannen, hade han då lekt med Märklintåget hemma hos sig? Hade han fortfarande haft den där norrmannen som bäste vän? Och hade han i så fall åkt till alperna på semmesterresa?

Hade han varit kär i samma tjej och inte i Lois Lane? Hade han haft det enorma jesuskomplex som Superman drivs av? O.s.v.

Anledningen till att jag frågar är för att jag undrar var drivkraften och drömmarna kommer ifrån, egentligen. Om man är snygg, stark, smart, närmast oförstörbar, verkar ha hur mycket pengar som helst (fatta, han slänger bort sina asdyra kostymer, glasögon och skjortor så fort han ska iväg och flyga), ett hyggligt jobb och en spännande fritid, är den enda drivkraft, och dröm, som finns kvar att rädda världen då?
Och om man inte har allt det där, längtar man per automatik hem till Märklintågbanan, kärleken och konventionen, och en ostig flickvän då?

Och naturligtvis undrar jag var slutsatsen av dessa frågor gör mig till. Eller rättare sagt, vad gör det min drivkraft, och mina drömmar till? Och utifrån det...vad har jag för jävla självbild egentligen?
Av någon anledning drömmer jag verkligen inte efter en familj. Jag önskar så förbannat mycket att jag gjorde det. Det skulle förenkla mitt liv, det skulle förenkla mina relationer med de allra flesta människor. Och det skulle förenkla relationen till mig själv.
Jag när en liten dröm om att bli jättejätterik. Men så fort jag skriver det så känner jag också att jag inte skulle kunna leva med mig själv då. (Eftersom jag är av åsikten att om någon är jätterik, så kräver det att många fler är jättefattiga).
Och där slutar det. Drömmarna alltså. Jag har typ gett upp drömmen om att bli rockstjärna. Vill inte längre bli fotbollsstjärna. Är rädd för förhållanden. Har sålt min Märklintågbana. Tänker inte längre att jag ska ha världens mest spännande skivsamling eftersom allt finns på det här nätet. Känner inte längre för att flytta in till stan i en vacker sekelskifteslägenhet. Är alldeles för cynisk för att känna att det finns någon vinst i världsförbättrande handlingar (även om jag fortfarande gör dom, även om jag fortfarande pratar om dom, eftersom det ger mig ett slags lugn för stunden). Tror inte på den bok jag har skrivit på i femtiotretton år. Längtar lite, men inte tillräckligt mycket efter New York. Orkar inte städa vinden.
Jag drömde en gång om att bli journalist. Check.
Jag hoppades en gång att jag aldrig skulle ta ett levnadsmönster för självklart. Check.

Så var lämnar det här mig?
Jag vet inte. Jag är inte särskilt ledsen eller låg för tillfället. Skulle bara vilja ha ett mål. Och därmed en mening.
Och så klart ett svar på vem Stålmannen skulle ha varit om han hade hetat Stig Helmer istället för Clark.

Att spela på en fritidsgård

2008-05-08T17:11:00.002+02:00

Herregud.

Vi är nominerade till ett av Public Service finaste priser, Ikaros. Och igår bestämde sig min programledare och jag för att vi ska framföra två sånger från vår nominerade Nyårsrevy, på den här galan ikväll. Inför hela jävla Public Service-eliten.

När jag spelade i punkband i början av nittiotalet och hade spelningar på fritidsgårdar så kändes det i kroppen precis som det gör nu. Man vet liksom att det kommer att gå åt helvete. Ljudet suger. Vi har inte repat det minsta.

Och tillråga på allt så ser vi ut som ett kristet par när vi sjunger ihop på en scen.

Och där kommer alla dom som kanske kunde ha gett mig ett jobb stå och titta när jag gör bort mig. Vilket gör att jag aldrig mer kommer att kunna jobba inom PS igen.
Hej kommersiell radio. Här kommer jag.

För övrigt har jag legat hela natten och förberett ett tal om vi skulle vinna. Vilket vi inte kommer att göra. Talet är också kristet.

Ross Geller

2008-05-07T19:59:00.002+02:00

Jag VET att det är såååååå 1992 att identifiera sig själv med en såpaskådis. Men jag kan inte låta bli.
Då, 1992, så bestämde sig alla mina vänner för att jag - av någon helt outgrundlig anledning - var Steve Sanders i Bevvan.
Jag tror att det mest handlade om utseende-casting på den tiden. (Vi hade inte så många ljushåriga, kralliga och sportiga typer att välja på i mitt gäng då).

Idag har jag varit hemma och sjuk och har därför tittat på Vänner, två avsnitt. Och tar därför mig friheten att själv välja karaktär.
Eller välja och välja. Det är så självklart vem jag är.
Jag är Ross. Ross Geller.

Självömkande, väntar alltid alldeles för länge innan han kysser den där tjejen som alla vet är som gjord för honom - så länge att det aldrig ens blir en kyss - dålig självkänsla, fumlig, blyg och lite paranoid i känslorna.

Hur var det nu serien slutade? Blev inte Rachel och Ross ihop till slut och flyttade ihop med Emily?
I så fall kan jag nog leva med att vara Ross, Ross Geller.

Ont i halsen

2008-05-06T19:30:00.003+02:00

Katla har slagit ro i min hals.
Och att jag skriver så säger en del om mitt allmäntillstånd. Jag tycker nämligen att Astrid Lindgren är överskattad och tillhör en svunnen barnuppfostran. Ändå använder jag hennes figur som metafor.
Det verkar som att jag har fått ett järnhjärta också.
Vill så gärna känna känna känna. Kanske kärlek, kanske ilska, kanske bara något så litet som glädje. Men det finns inget där.
Jag känner bara stress.

Och jag vet inte riktigt vad jag är stressad över. Jag känner mig bara stressad över att jag inte har tid för alla som vill att jag ska ha tid.

Idag uppträdde jag i Kulturhuset. Det var rätt skumt, eftersom det var vårt program som skulle sändas live därifrån, och typ 15 personer satt där och tittade. Antagligen för att dom inte visste bättre. Varför sänder man radio inför publik nuförtiden?
Det funkade på Hylands tid, men nu?
Kanske är det helt enkelt så att man måste tänka nytt, tänka om, tänka radio på ett helt nytt sätt. Och så blir det stress då också i mitt larviga lilla hjärta, eftersom jag inte bara känner en allmänstress, utan också för att jag har så jävla ont i halsen och därför är trött.

För övrigt tänker jag inte kommentera min sex tidigare inlägg. Eller, jo, jag skäms. Det skulle ha blivit något annat, men något tredje kom i vägen.

Melodifestival, förstår jag!?

2008-03-15T22:19:00.002+01:00

Ikväll har jag förstått att det är final i Melodifestival 2008.

Först fick jag ett mess:
"ett smärre dilemma har dykt upp. jag, linda och veronica ser på melodifestivalen o kan inte enas om i vilket land Belgrad ligger i".

Jag svarade Serbien. Och att - om jag inte minns helt fel - det betyder den vita staden.

Sen fick jag ett samtal! från en gammal kollega som skulle presentera poängen (fråga mig inte, jag vet inte). Hon skulle presentera poängen från en liten svensk stad och bad mig komma med en massa info om staden i fråga.

Hallå!? Är jag Nationalencyklopedin?
Och hur hamnade jag i ett så illaluktande träsk att jag hjälper till att göra Melodifestivalen bättre?

Nätterna

2008-03-15T17:30:00.002+01:00

Nätterna är tomma och tysta vars man än är. Och trots att jag nästan alltid har en lektion vid 8-tiden på morgonen kommer jag aldrig i säng innan 3.
Igår tog jag jungfrusilen.
Och det är väl som man säger, inget är så härligt som just den. Men jag fick nån slags spel och skulle dränka mig i två meter höga vågor på en mycket stenig strand. Men det var som att jag vaknade till sans, släpade mig in genom underströmmarna och somnade på stranden.
Jag tror jag ska återgå till alkoholen.

Så här såg för övrigt de tomma stränderna ut i natt:

Och så här såg jag ut dagen efter jag blev en idiot. Det ser man nästan, att jag är en idiot alltså, på bilden.

Man kan aldrig smita

2008-03-12T22:38:00.002+01:00

Jag är så oändligt mycket närmare ekvatorn än för ett litet tag sedan. Ändå landar det, på mitt hotell, skivor adresserade till mig. Jag har fått Johnossi, Joel Alme, Alf, Markus Krunegård, Patrick El-Hag, Millencollin och Nina Kinert. Och solen skiner, det är disigt, vågorna höga och jag vill alltid bada i Atlanten.

Men ensamheten börjar bli svår.
Inte så att det saknas människor här. Men dom är liksom...så sjukt fula.
Och jag är så jävla snygg. Eller nåt.

Money money money

2008-03-07T18:15:00.002+01:00

Idag har jag lärt mig ett nytt sätt att tjäna pengar.
Jag smörar in mig för caddiemasteriet på klubben och får låna 20 golfvagnar. När gästerna från ett speciellt resebolag kommer till oss är det mitt jobba att ta emot dom. Och säger att jag lyckas fixa grymmaste priset på golfvagnar, just till dom. Och hyr därefter ut vagnarna för 14 euro i veckan.

280 euro, rakt ner i fickan.

Kaptitalism mina vänner!! Kapitalism!!

Det är för övrigt något som jag har funderat lite över senaste dagen. På hotellet där jag bor får man köpa en halv liter vatten för 1,6 euro. Om man rör sig, ungefär 2 minuters gång, så kan man gå in på Supermarketen och köpa en exakt likadan flaska för 0,4 euro. Igår hörde jag två svenskar (jag gav inte min nationalitet till känna) upprört förfasa sig över priset, för att i nästa sekund säga att det minsann två minuter härifrån finns att köpa exakt samma flaskor för 0,4 euro. Och ÄNDÅ köper dom dumma jävlarna vatten på hotellet som dom är irriterade på.
Vafan, har man gått med på att tillhöra ett kapitalistiskt utsugarsamhälle (och det hade dom båda svenskarna. Bor man på ett lyxhotell på Fuerteventura så är man en utsugare) så får man ju liksom spela spelets regler. Och le under tiden man gör det.

Annars är mina dagar ganska ensamma. Som alltid. Som överallt.
Igår försökte jag bli full. Det gick dåligt, så jag gick hem och kollade på Borat. Sen gick jag ut och promenerade i natten. Och stranden var lika ensam som jag. Inte ett enda knullande par så långt ögat såg. Kanske beroende på att medelåldern här i området har passerat knulla-på-stranden-mitt-i-natten gränsen.

Jag gick förbi ett helt tomt disco. Personalen stod och hängde runt baren. En ensam kvinna, fet, ganska gammal och rätt full, satt för sig själv och drack öl i takt till musiken. Jag skyndade bort därifrån, tillbaks till min promenad och försökte förgäves slå bort tanken på att det där var en bild av mig själv om 15 år.

Förresten...några bilder ska jag bjuda på också

2008-03-06T18:40:00.005+01:00

Det här är liksom någon slags panormabild över golfbanan. Tagen med min mobil.

Och det här är en bild av hur de sjuka sjuka sjuka husen ser ut här. Lägg märke till konstgräsmattan.

Ytterliggare en bild av det Truman Show ställe som jag hjälper till att underhålla.

Fuerteventura

2008-03-06T18:34:00.002+01:00

Kära ni.

Ledsen för den långa tystnaden. Men det beror på en rätt stor sak. Jag har flyttat.

Till Fuerteventura. En Kanarieö.
Jag pallade inte med känslan av att aldrig riktigt passa in i medievärlden. I kärnfamijlsvärlden. I de redan utpekade stigarnas värld.

Så nu bor jag i ett hotellrum, rätt fint, i ett Truman-show-område, äter hotellfrukost och buffé-middag Arbetar som golfpro på en golfbana några minuter från hotellet.

Det är skönt, därför att banan är grön i praktiken året runt. Greenerna är helt fantastiska. Såhär års har utelivet mycket övrigt att önska. Det är en hel del turister här (va fan, hela jävla ön bebos av turister, jag ska inte gnälla). Men just nu är det bara helt sjukt fula människor här som helst av allt vill moffa i JÄTTEmycket kött och bearnaisesås.

Jag har aircondition i rummet, den låter av bara fan. En minibar där det endast finns mineralvatten. Jag vet inte om det är för att jag är anställd, eller om alla gäster har det likadant.

Jag flyttade hit efter att ha fått ett erbjudande från en avlägsen bekant. Steve Ballestero håller på att bygga en RIKTIG Truman-show-stad, med konstgräs, färdig inredning, alla små hus (cirka 1000 stycken små enfamiljshus bygger han) har egen pool på den minimala konstgräsbevuxna trädgården och ligger mindre än tio meter från out-pinnarna på golfbanan.

Nästan alla som köper hus här, i mitt område (dom kostar runt omkring 2 miljoner euro) kommer från Irland. Hitills har jag räknat till 7 irländska pubar. Jag har inte lärt känna någon irländare än, däremot är Catherine, som serverar på klubbhuset en klippa. Vi har vissa grundläggande meningsskiljaktigheter, som att hon tycker att det är snyggt med en flatscreen, gillar män med SUV:ar och vill gärna ha barn. Men hon kommer från England. Vi kan prata med varandra.

Det är faktiskt rätt grymt att kunna meddela sig med människor.

Tanken är att jag ska hjälpa dessa irländare tillrätta med sin swing, sitt närspel och sina puttar. Jag underrättar er med resultatet av denna strävan.
Hur som helst: det var ingen nackdel att jag är utbildad lärare. Det var heller ingen nackdel att jag är en rosa svenne. Och det var absolut ingen nackdel att jag är duktig på golf.

Jag har skrivit kontrakt för en termin. Gud vet var det här kommer att sluta.

Onsdag 6 februari

2008-02-06T13:57:00.000+01:00

Kära Dagboken.

Förlåt, det var länge sen som jag skrev något. Jag har helt enkelt inte hunnit ligga still och gegga i navelluddet.
En onsdag för två veckor sen började allt.
Det var releaseparty på Debaser. Och sen drinkar på Grand Hotel.
På torsdagen sprang jag runt på Rockbjörnsgalan och förfärades av mitt elitistiska förakt. På fredagen var jag på Nöjesguidens Stockholmspris-fest och drack för mycket men sansade mig, hade verkligen verkligen sjukt roligt, pratade i riktiga livet med Dramadrottningen, och det var surrealistiskt men jättspännande. Hon var skittrevlig.
Sen Spy Bar. Och på lördagen sov jag hela dan, utom när jag gick på middag, förfest, barhäng och Spy Bar igen. På söndagen var jag tvungen att hooka upp med min bäste vän. Och på måndagen låg jag bara och sov.
Sen har det liksom fortsatt sådär. Middagar, fester, spriten, efterfester, jobba, jobba, jobba.

Och det absolut coolaste:
Jag har börjat plugga franska.

Kära Dagbok.
Jag mår bättre än på ganska länge. Jag ska ändå försöka skriva något substantiellt. Inte just nu. Men imorgon kanske.

Kickar

2008-01-22T22:06:00.000+01:00

En av mina favoritfilmer är The Doors (töntigt nog så skäms jag lite när jag skriver det), därför att Jim Morrison...eller Val Kilmer som är Jim Morrison... i filmen attraherar mig så mycket. Jag skulle helst av allt vilja vara som Jim Morrison...eller Val Kilmer som är Jim Morrison... är i första halvan av filmen. Modig. Självsäker. Snygg. Alltid packad eller hög.
Det attraherar mig nästan mest. Att alltid kunna vara lite packad eller hög.

För mig är det just då som det känns som bäst i livet. Oavsett om det är stimulerande eller sederande droger man precis har kickat igång på, så är det just i det ögonblicket som allt känns bäst. Det är precis i den sinnesstämningen jag - om jag fick friheten att välja - skulle vilja leva resten av mitt liv i.

Det är lycka, närvaro, brighta tankar, kärleksfullhet och genomskådande, liksom allt i ett. Och precis i kickögonblicket fattar man inte varför man lever på ett annat sätt. Eller jag fattar inte varför man inte lever på ett annat sätt.
Jag fattar inte varför man sitter på café med ointressanta människor. Jag fattar inte varför man stressar hem till TV-serierna. Jag fattar inte vad man strävar efter utom just den där kicken.

I The Doors blir Jim Morrison fet, skäggig, rätt osympatisk, sorglig, dör i ett badkar, och när jag var vid hans grav en gång så kom det faktiskt en tår i ögonvrån på mig trots alla turister (som jag), trots att jag inte är särskilt gravsentimental. Och tåren kom för att hans sätt inte fungerade. Den där underbara kicken som inträffar efter tre flasköl.
Är så kort.
Och sen kommer allt det destruktiva.

Jag skulle bara vilja veta hur man ska göra för att kunna få de där minutrarna av kick av vara längre. Kanske hela livet. Utan att man behövde dricka en liter whiskey uppblandat med en konservburk coctailbär per dag och ibland kanske ännu mer för att kanske inte ens längre förnimma den där kicken, men tro att det är enda vägen.

Det är så hånfullt, att det ska vara så nära, men vara så kort, och sen så lätt att det ska tippa fel. Och så är jag inte religiös, så jag vet inte vem det är hånfullt av. Men hånfullt är det likväl.

Söka tröst

2008-01-15T22:08:00.000+01:00

Det är inte enkelt att söka tröst. Och mycket svårare att hitta den.
Jag vet inte vad det beror på att jag saknar förmågan att ringa till någon och säga, hej jag behöver tröst.

I tal, ansikte mot ansikte kan jag verkligen inte sätta ord på mina känslor. För det kräver en fuck-vibb-känsla-förmåga som jag saknar. Och kanske framförallt en förmåga att skita i hur man uppfattas i andras ögon.
Skulle jag ringa till någon och säga, hej jag behöver tröst, skulle jag känna mig som den värsta belastningen. Jag skulle känna mig löjlig. Och framförallt skulle jag inte kunna sätta ord på vad jag känner, varför jag egentligen behöver tröst.

När min morfar dog bröt jag samman. Hela släkten var samlad, vi satt i ett litet litet rum på sjukhuset och väntade på att få gå in i rummet där vi skulle ta ett sista farväl till honom. Bara ett par steg in i rummet, när jag såg honom ligga där, tända ljus, han var lite blå på läpparna. Bröstkorgen rörde sig inte längre, så bröt jag samman.

Jag skrek. Grät. Snorade. Grät. Gick fram till morfar. Försökte få fram det där sista hej då. Och jag bara stod där. Och grät, skrek.
Och sen har jag för mig att pappa ledde ut mig, släkten samlades i det lilla lilla rummet igen, och jag kunde inte sluta gråta. Jag kunde aldrig sluta gråta. Mamma höll om mig, pappa höll om mig, mormor klappade min hand, syrran höll om mig, mormor och jag kramades.
Och sen kom jag på att jag var tvungen att ringa min redaktör och säga att jag inte skulle komma till jobbet.

Men det är sista gången jag har vågat och kunnat låta någon annan se allt, och utifrån det respondera på mig. På mina känslor. Sista gången jag har vågat och kunnat skita i hur jag framstår när det är kaos i mig. Och sen låta någon annan, faktiskt, ge mig tröst.
Samtidigt behövde jag inte söka trösten där och då. Jag behövde inte göra en aktiv handling, ringa nån eller aktivt gå och träffa nån. Alla fanns där redan.
Som den hobbypsykolog jag är verkar det som att det finns några låsningar. Och jag undrar om nån av låsningarna har att göra med att jag har kuk, att jag är snubbe, alltså.

Jag tror att alla behöver tröst. Ofta.
Och idag, eller nuförtiden, så hittar jag tröst på krogen, bland stimmande människor, men framförallt i berusningen. Och den berusningen kan jag även hitta tröst i, hemma, själv.
Och jag vet ju såklart att det är en livsfarlig insikt, om jag hade tänkt mig att kunna ta en Calvados i en skinnfåtölj på en veranda med utsikt över en insjö när jag är 57 år. Och jag vet att den trösten inte hjälper särskilt väl dagen efter. Så jag undviker den i mesta möjliga mån. Och försöker använda berusningen till det som är roligt istället.
Jag hittar också tröst i god mat. Som idag (eftersom jag tänker mig att krogen får vänta ett tag, berusningen får vänta också), när jag köpte kalixlöjrom för 200 pix och gjorde en vichyssoise som jag la löjromen i. Då kände jag mig ett litet litet tag tröstad.

Av fuckin' jävla Kalixlöjrom för 200 pix när merparten av jordens befolkning knappt drar in 200 pix i månaden.
Rätt äcklig tröst. Men samtidigt den enda, just idag.

Och så sitter jag här med dåligt samvete. Fast lite tröstad.
Jag är antagligen sinnebilden för en fet västerlänning med ett jättestort omättbart hål i magen.

Jag är så jävla ledsen

2008-01-13T14:26:00.000+01:00

Det är sorgligt att alltid ha sett sig själv som en romantiker och sen vakna upp en dag och inse att man inte längre tror på kärleken. Inse att det kommer att bli svårt att bekräftelsen bara måste komma från mig själv.

Jag har väntat länge på att få utforska och krossa konventionerna tillsammans med någon annan. Nån som är klok och vill leva livet precis efter regler som vi själva skriver. Nån som är en extra nära. Som något mer än en vän, men kanske inte mer än så för att undvika formatiseringen och kategoriseringen. Och kanske framförallt känslan av instängdhet.

Men nu, efter igår faktiskt, helt plötsligt sitta med en molande sorg och ett tungt paket i knät om att det inte kommer att bli så.

Och så dom här barnsliga känslorna. Att jag faktiskt är genuint ful. Ganska tragisk. Och rätt ensam.

Shit vad jag är patetisk.

Man hamrar där nere fast klockan är tolv, då slår det mig plötsligt att golvet - mitt golv -är någon annans tak

2008-01-12T12:52:00.000+01:00

I en vecka har han hamrat, grannen under mig. Idag har han hamrat i snart 4 timmar. PANG.PANG.PANG.PANG. I genomsnitt 14 slag, sen kort kort vila. Det måste vara långa spikar, för det låter varken PAPAPAPAPAPAPAPA eller PPPPAPAPANPANPANGPANG utan PANG. PANG. PANG. 14 gånger.
Idag är dom dessutom två personer som hamrar, och det vet jag därför att dom hamrar i kanon.

Men vad jag inte vet, och vad jag absolut inte fattar är: vad är det man hamrar på i en före detta hyreslägenhet byggd på 40-talet i Sundbyberg? Alltså, på riktigt. Vad hamrar man på nuförtiden? Om man inte bygger ett jävla trähus i faluröd färg?

Det absolut sjukaste är att han hamrade så här mycket, varje lördag och söndag, nån timme varje vardagskväll i TVÅ månader för lite drygt ett år sen. Sen har det varit tyst.
Och det har varit tyst på riktigt.

Sen för ungefär nån vecka sen hörde jag honom och hans kompisars omisskännliga och för mig obegripliga skrik: JAAAAAAAAAAA!!!! några gånger per kväll. Och nu har alltså hamrandet börjat igen.

Jag fattar absolut ingenting.
Vad hamrar han på?

Min kiosk

2008-01-09T23:37:00.000+01:00

Min tunnelbanekioskägare har försvunnit. Han som jag kunde bomma en tia av när jag inte hade kontanter. Han som alltid skulle diskutera kurdernas situation i Irak. Han som jag faktiskt dök ner till varje dag utom söndagar då han hade stängt för att säga hej. Förra onsdagen var han där, på torsdagen var någon HELT annan där, jag trodde att han kanske var på semester. Idag dryftade jag mig till att fråga den nya (ung, uttråkad person) om dom hade bytt ägare. Jo, så var det.

Och det är inte bra för mig. För den anale Fredrik med kontrollbehov och viss trygghetsmani. Han kunde väl ha sagt hej då, åtminstone, den där sista onsdagen.

Fan, det är dålig stil. Och därför kommer jag kanske i protest att byta tunnelbanestation nu (jag bor exakt mellan två).

För övrigt vill jag tacka från det djupaste av mitt hjärta för de fina sms som jag har fått.

Ground Control To Major Tom

2008-01-08T23:35:00.000+01:00

Det var rätt filmiskt.
Jag har slutat gå upp i vikt, och tappar bara kilo efter kilo. Och det skrämmer mig lite, eftersom jag inte har varit i mina löparskor på säkert mer än en månad. Så jag försöker stabilisera det genom att äta jättemycket på mackedonkan. Men det verkar inte hjälpa. Bra, förvisso, eftersom jag är rätt fet. Men skrämmande också.

Min kropp är i sån obalans. Jag tror inte att den mår bra.

Så ikväll:
Jag skulle ha gått på fest, men fastnade hemma med en flaska Bourgogne. Och när klockan var strax efter tio sprang jag ner till mackedonkan köpte en lilla meny med extra cheeseburgare, går ut på gatan och märker att det är sånt där litet regn som mest är som extra fukt i luften. Ställer mig under en gatlykta och ser alla små små droppar som faller ner i ansiktet på mig. Jag lyssnar på Aarvo Pärt i iPoden. Och det blir så sjukt jävla filmiskt.

Jag har inget liv längre. Jag längtar tills jag får gå till jobbet. Jag vaknar vid 6, bara för att jag vill gå och jobba. För det här övriga livet är intet. Jag tror inte längre att jag kommer att bli fotbollsproffs. Jag tror inte längre att jag kommer att få ordning på mitt liv. Jag börjar tveka på min eventuella rockstjärnedröm.
Och så läste jag ett inlägg av "Vägen till Helvetet..." som handlade om att hon inte hade något liv, men att det skulle bli bättre om hon bara blev klar med plugget. Hon skrev "Men jag är bara rädd att jag kommer att framleva resten av livet såhär, utan stora eller viktiga saker, utan stora och viktiga händelser, utan stora och viktiga känslor, där allt mest är blah och intetsägande och ledsamt. Ett liv fyllt av småsaker och ingenting alls."

Jag är färdig med min examen. Jag har ett nästan fast jobb. Jag har lots of cash. Men jag har inga viktiga eller stora saker, inga viktiga händelser, inga viktiga känslor...när jag inte är på jobbet. Det är intetsägande och ledsamt. Det är ett liv fyllt med dåligt samvete för att jag städar för sällan, för att jag inte lämnar in mina köksknivar till slipning, för att jag inte orkar diska, för att jag ljuger för dom som står mig närmast. För att jag klämmer en pava Bourgogne på en tisdagkväll.
Och så känner jag avund. På alla dom som har ett järngäng, ett kompisgäng som man kan laga mat till när dom sätter upp hyllor, kolla Schmarros blogg så förstår ni vad jag menar.
Merparten av mina vänner är tio år äldre än vad jag är och har fullt upp med barn som ska födas, lägenheter som ska bytas, eller ett helt eget liv med kreativa nätverk. Mina andra vänner är deprimerade, eller i USA, eller nyss hemkomna någonstans ifrån, med allt vad det innebär. Och jag går ner i vikt, spelar gitarr i min ensamhet, gråter lite och längtar efter klockan 08.00 då jag kan börja min färd mot jobbet.

Det kan inte fortsätta så här.
Hur idiotiskt och perverst det än kan låta så gömmer jag mig gärna i slogan "Arbeit macht frei". Och det funkar kanske några år till. Men sen?
Livet kan ju inte gå ut på att man bara har ett värdefullt liv på jobbet, liksom.

Eller så är det bara besvikelsen över att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, som drabbar mig nu. Exempelvis så trodde jag att det skulle bli ljusare efter jul. Men det har ju faktiskt och praktiskt BARA blivit mörkare.

Hjälp!

2007-12-19T17:57:00.000+01:00

Jag brukar inte, och ska inte göra så här.

Men.

Om du är i Stockholm på fredag och vill komma som publik till vår Nyårsrevy som vi sätter upp i direktsändning i P4 mellan klockan 13-15 så säg till mig!
Vi har inte kunnat promota det i radion, för då skulle det komma alldeles för många. Och kanske alldeles för konstiga.

För första gången tänkte vi bjuda in några sköna typer som publik till vårt program, och just på fredag så kommer jag att spela och sjunga en jävla massa låtar. Det kommer att låta bättre än vårt märkliga luciatåg.

Och det kommer inte att vara 4 timmar långt.

Om någon vill komma dit, så skriv till mig på fritz.fredrik.olsson@gmail.com. Att ta sig in i Radiohuset är nämligen som att försöka ta sig in i Pentagon. Så jag måste föra in eventuella besökare i besökskatalogen.

Kom! Platserna är rätt begränsade, max 20 personer får plats.

Den där kukmätningen

2007-12-19T17:39:00.000+01:00

Jag var och kollade på Peer Gynt på Stockholm stadsteater igår. Enligt programmet skulle den vara 4 timmar och 10 minuter lång, inklusive paus. Just igår tror jag att den spelades långsamt, för den var närmare 4 timmar och 30 minuter lång, inklusive en liten kort paus.
Jag somnade tre gånger, trots att jag verkligen hade sett fram emot att se pjäsen. Jag har nämligen inbillat mig att jag kanske är lite lik Peer.
Jag somnade tre gånger, trots att jag verkligen försökte hålla ögonen öppna. Men det gick inte. Det gick verkligen inte. Och jag har funderat på varför.

Jag tror helt enkelt att det inte finns en historia som håller för att berättas i 4 timmar. Det går bara inte. Jag vet inte om det är tidsandan, att jag tillhör MTV-generationen eller vad fan det kan vara. Men det funkar inte med en 4 timmars föreställning längre. Jag pallar ju inte ens att se en amerikansk aktion som är längre än 2 timmar. Och dom brukar inte vara skrivna på rim.

Men Dan Ekborgs insats måste jag ändå beundra. Han stod på scenen nästan hela tiden, och var faktiskt riktigt bra.
Samtidigt som jag inte kan sluta tänka på om det finns någon motsvarande kvinnlig roll till de här mastodont-pjäserna där män alltid gör huvudrollen. (Kolla bara skräckexemplet Merlin som var 7,5 timmar lång, med Rikard Wolf i huvudrollen).

Så varför? Varför gör man det här?
Jag hävdar att det är ett klassiskt sätt att bygga ett patriarkalt monument.

Onani

2007-12-15T19:34:00.000+01:00

Dagens mess, alla kategorier:

"Fick just ett mess på qx från en 17-årig bög. Han hade sett luciavideon och undrade om du var singel, och gay :)"

Jag har länge försökt lansera begreppet självonani, eller självrunk. I en första anblick kan det ju låta som en tautologi, men det är inte riktigt den explicita handlingen jag är ute efter, utan snarare innehållet...eller vad man ska skriva.

När man runkar i vanliga fall gör man det till (den inre) bilden av någon/ något annat. Men ett självrunk...ja då runkar man helt enkelt till sig själv. Till sin egen förträfflighet - sin kropp, sitt intellekt, bekräftelse man får o.s.v.

Jag skulle med bestämdhet hävda att det är precis vad jag själv gör just nu. Självrunkar.

Och så ska jag på fest. Och sen en fest till, för att sluta allt på en fest som WESC anordnar i Frihamnen.
Mohahaha. Det kommer att bli farligt där ute i den pulserande storstadsnatten.

Jodå, s'att, det är inga konstigheter

2007-12-14T16:26:00.000+01:00

Det var faktiskt roligt att spela igår. Inte lika roligt att komma till jobbet och se att dom lagt upp framförandet, eller vad fan man ska kalla skiten, på "ettan" på vår webplats. Ha två kuddar redo, en för varje öra, två skämskuddar alltså, och blunda när det blir för läskigt.
Och så går ni in på www.sr.se, skrollar ner en liten bit, kollar i vänster meny och där! Snabbspela första låten. Den låter synnerligen dåligt. Eller snabbspola hela skiten, när jag tänker efter.

Men kul var det. Så kul att vi ska dra till Stinsen och göra samma sak imorgon. På torsdag har vi ett gig i IKANO-huset i Linköping. Och nästa helg ska vi vara kändis-bartender på O'Learys i Umeå. Och veckan efter är vi värdar för en talangjakt på Clas Ohlson i Sundvsall.

Fåfängans fyrverkeri, jag kommer att göra mig själv till åtlöje. Igen.

2007-12-12T19:25:00.000+01:00

Jag spelade i ett punkband en gång, vi spelade ganska mycket, överallt. Och på min gymnasieskola var det som en tradition att vi skulle hoppa in på lucia/ vår/ sommar-shower och göra vår pryl, gärna visa kuken och simulera oralsex med varandra. (OBS! Vi var faktiskt ironiska, nog för att vi var pubertala, men inte gymnasiala!). En dag fick vi nog och fick värsta snilleblixten, det mest punk vi kunde göra i det hörn vi hade målat in oss i på de där konstiga skolshowerna var att spela en helt PERFEKT version av "Hallå Hallå Västindien" av Vikingarna. Vi köpte likadana kläder, drog upp instrumenten ovanför midjan, ena gitarristen ställde sig bakom synthen och vi gjorde en helt vansinnigt perfekt version av Västindien, jag sjöng som en Christer Sjögren-gud och folk blev som helt galna.
Och vi började bli erbjudna spelningar som DANSBAND!! Vi tog en enda, på en pizzeria i Vällingby. Ryktet gick att vi faktiskt skulle göra en spelning som dansband, så stället var helt smockfullt. Problemet var bara att vi krökade till, och jag kanske mest av alla. Så när vi gick på kunde jag inte en enda text, träffade inte en enda ton, och var tvungen att hålla mig i mikrofonstativet. Vi gick av efter tre låtar, jag sprang in på toaletten eftersom det inte fanns någon loge, låste in mig och vägrade komma ut för jag skämdes så sjukt mycket.

Imorgon ska jag och min programledare uppträda i Gallerian här i Stockholm. Vi två ska göra ett slags Public Service-lucia-tåg, jag ska förhoppningsvis mest spela gitarr och kanske stödsjunga lite. Först var det tänkt att jag skulle ha på mig stjärngossestrut, men jag kände helt plötsligt att jag faktiskt inte pallar det.
Och det kommer att bli så jävla hemskt.

För några veckor sen tyckte jag att det verkade som en alldeles strålande idé...liksom punk, ba. Jag ba, skulle stå där, så'är med stjärngossestrut och ba shit vad kul det komer bli.....Sen kom eftertänksamhetens kranka blekhet. Vad i helvete har jag gett mig in på? Man kan inte göra ett luciatåg punk när man skriver egna smålustiga texter över ett Public Service-tema. Det går inte. Så nu försöker jag gjuta i mig mod och lugn. Alla kommer titta på min programledare, och ingen kommer att tänka på mig, intalar jag mig själv.
Men det kommer bli magplask. Det kommer att bli åtlöje.
Tyck om mig ändå!
Snälla!

Drömtydning

2007-12-10T21:27:00.000+01:00

Jo, jag är ju som sagt sjuk och har spenderat merparten av min tid de senaste dygnen under en filt på soffan eller under ett täcke i sängen. Vilket har lett till en helt oanständig smärta i nacke och rygg. Min kropp är antagligen inte gjord för att ligga ner.
Men jag har ägnat viss tid åt att försöka förstå några drömmar jag har haft de sista dagarna. Den mest intressanta hade jag natten innan jag vaknade med feber för första gången.

Så här: Jag drömde att jag var helt översköljd av intryck och ville komma bort, till någonstans där jag bara kunde få läsa böcker, träna och skriva, sova. Och sen kommer jag inte riktigt ihåg hur och varför det hände, men jag kommer ihåg att jag var skitarg på en kille som såg ut som värsta överklasskillen med perfekt klippning, god doft, assnygg trenchcoat o.s.v., vi befann oss på någon slags fest i typ Kaknästornet och jag bara tänkte hela tiden att jag ville ha lugn och ro, lugn och ro, och jag var arg på den där överklasskillen och jag hade en kniv i handen och jag började springa efter honom och tänkte: ska jag eller ska jag inte? 6 år i fängelse är precis vad jag behöver, lugn och ro i 6 år. Men jag var så jävla osäker om jag gjorde rätt eller inte och tillsist hann jag fram till honom och högg honom strax innanför högerskuldra och kniven gick in djupt, och jag visste fortfarande inte om jag hade gjort rätt.

Sen, etfer häktning och sånt blev jag frisläppt i väntan på att min cell skulle bli ledig och jag vandrade runt i ångest för vad jag hade gjort, men samtidigt någon slags nyfikenhet på vad 6 år i fängelse skulle göra med mig. Till slut blev det dags, och jag skulle ställa till med avskedsfest för mina vänner.

Då inser jag att jag inte hade råd att köpa riktigt vin till festen, jag skulle bli tvingad att köpa bag-in-box vin. Och då blev det riktigt riktigt jobbigt och jag ville bara att allt skulle vara en dröm, så verklig var drömmen.

Och där, tack tack tack och lov, vaknade jag. Och blir fortfarande lite chockad över mig själv bara jag skriver om det nu, trots att det var ett par nätter sen jag drömde det.

Och hur jag än vrider och vänder på det så vet jag inte riktigt vad, för att prata Freudanalys, "detet" vill kommunicera för något.

Jag är schjuuuuk

2007-12-08T15:02:00.000+01:00

Jag har ont i kroppen. När jeansen frasar emot huden på benen så gör det ont. Jag har ont där det överhuvudtaget kan tänkas att man har en körtel. Jag har ont i ryggen. Jag har ont i innälvorna. Jag får sjukt ont i huvudet när jag hostar. Som att det ska sprängas.

Så det enda jag gör är att ligga under en filt i soffan och sova. Och äter clementiner och dricker te. Och försöker läsa ut Galagos nya seriesatsning HJÄLP. Rekommenderas, för övrigt.

Samtidigt som det är vansinnigt tråkigt, finns det också ett mått av tillfredställelse i att vara sjuk just nu. Min kropp liksom harmoniserar med ett fuckin' jävla Sverige som är omsvept av en grå sörja i form av pissväder, idiotisk regering, kärlekslöshet och jävligt mycket mörker. Så det känns faktiskt helt okej att ligga och tycka synd om sig själv. Och att det är kroppen som har det sista ordet i meningslösheten.

För övrigt har jag på experiment väntat på att solen eller nått ska komma fram sen i september för att dunsta bort vattnet i min ljusstake och askfaten på min balkong. Jag vägrar att hälla ut vattnet själv. Och så här har det gått med det:

Jag tycker att jag fick till det

2007-12-06T00:46:00.000+01:00

Vi fick det här läsarmejlet (ungefär) till redaktionen här om dagen:

"Hej!
Det finns olika typer av feminism. Exempelvis radikalfeminism, särartsfeminism och nu även dumfeminism. Det sista representerat av er programledare. Hon hyllar bara tesen att allt kvinnligt är rätt och att allt manligt är fel.
Lägg ner programmet för tid och evighet, gärna ännu längre!

mvh
PV "

Och jag som är så jävla trött på gnälliga gubbiga mejl svarade så här:

"Hej!
Det finns olika typer av läsarmejl. Exempelvis radikalmejl, särartsmejl och nu även dumreaktionärmejl. Det sista representerat av en lyssnare vid namn PV.
Vår programledare hyllar inte alls tesen att allt kvinnligt är rätt och allt manligt är fel. Jag är nyfiken på var du har fått det ifrån.
Gör din läxa, lyssna på programmet, och återkom gärna med substantiella åsikter.
Kort sagt, gör om, gör rätt.
mvh
Fredrik"

Jag tycker att jag fick till det.

Ett gnällinlägg - igen.

2007-12-05T23:42:00.000+01:00

Jag är precis hemkommen från Nöjesguidens tjuvläsning (eller releasefest av det nya numret). Och det var supertrevligt. På alldeles alldeles riktigt. Jag fick gratisbärs, stället vi var på heter Le Bar Rouge - ett nytt ställe som Melker Andersson till viss del ligger bakom, men framförallt är det stjärnkocken som stod på Fredsgatan 12:s ställe: Danyel Couet. Det är bordellkänsla över de röda sammetstygerna och det röda ljuset och stämningen.
Superbra musik, trevligt umgänge, bra läge, fint ordnat. Och jag har sedan invigningen (som jag inte kunde gå på) längtat dit.
Allt var liksom perfekt.

Så kommer det där MEN:et.
Jag tänkte inte så mycket på det först, men efter ett tag när jag fått lite Le Bar Rouge-jord under fötterna och softade ner lite kom jag på den helt otroligt, för mig själv, tröttande idén: Hur fan hamnade jag här? Hur kan jag få ynnesten att få gå på såna här tillställningar?

Och det hela accentuerades när jag stod i rökrutan vid ett tillfälle, och Fredrik Virtanen, Oisín Cantwell, en kille som jag glömt bort namnet på och en snubbe som heter Pjotr och gjorde en novellfilm om Fredrik V kom ut och ställde sig lite i grupp, jag stod för mig själv och iakttog. Jag iakttar helt plötsligt allt jämt och ständigt.
Fredrik V får syn på mig, kommer fram och säger "Här står du. Du står alltid och trycker i ett hörn." Och jag svarade att, jo, det verkar ha blivit min stajl. (Sen sa han något som jag faktiskt inte vet om jag ska bli glad för eller inte...antagligen glad "Alla som jag pratar med säger att vi två är så lika varandra". Sen ringde Filip Hammar från Alabama och Fredrik V försvann).

Och jag själv försvann i fundering.
Hur fan blev det så här? Hur blev jag killen som står och trycker i ett hörn och iakttar? Jag var ju för fan den man iakttog för mindre än 4 år sedan. Jag var för fan den som gick fram till snubbar som bara stod och glodde. VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT MED MIG?
Och jag har egentligen bara en tes: jag tror att jag tror att jag inte hör hemma, samtidigt som jag så desperat vill höra hemma i såna sammanhang. På samma gång som jag vet att jag hör hemma, att jag är minst lika intressant som många andra som var där. Med andra ord, osäkerheten. Smyger sig inpå och luktar illa.
Det är så jävla sjukt att bli fjorton år i blåvitrandig skjorta med välansat hår och bra betyg på Hässelby Gårdsskolans skolgård när man är trettiotre. Utanför Le Bar Rouge.
Och jag sitter här nu och försöker komma på...Hur ska jag komma över den där jävla osäkerheten? Hur ska jag bli kvitt den där iakttagande jäveln som inte alls är jag?

Sen när jag gick in hamnade jag vid ett bord med en tjej och hennes kille/ kompis som hela tiden försökte ta bilder på tjejen. Bilder som aldrig blev bra. Och vi började prata fotoposer, och snyggaste ansiktshalvan och vi tog en runda där vi skulle visa upp vår snyggaste ansiktshalva och jag sa att jag faktiskt inte har NÅGON snygg ansiktshalva, att jag är ganska ful, fet och elak hur jag än gör, vilken sida jag än visar upp, och menade det verkligen och hon sa att hon fick ont i magen av min dåliga självkänsla, och verkade uppriktig medan hennes kille/ kompis suckade och sa att jag gjorde mig till och jag sa att jag verkligen tyckte det men att jag också ser en massa frihet i självhatet.
Och så berättade hon för mig om sin terapi om hur hon hade lärt sig tycka om sig själv och sen gick dom, fast innan dess la hon en hand på min underarm och tittade mig i ögonen och sa:
"Kom ihåg vad jag sa!"
"Vad då, nu igen", frågade jag.
"Börja älska dig själv. Allt blir bättre då".

Tärningen är kastad

2007-11-27T22:20:00.000+01:00

Jag arbetar på ett företag som precis blivit utnämnt till det mest trovärdiga företag som finns i Sverige. (Och har därmed gått om Ikea som toppat listan under de senaste åren. Allt enligt en nätundersökning som gjorts i samband med Medieakademins årliga förtroendebarometer.)

Jovisst. Vi ÄR trovärdiga. Det vi sänder ut är absolut oftast trovärdigt, vi är ganska härligt fyrkantiga i vad vi rapporterar, vi gör inga konstiga namnpubliceringar eller överilade vinklingar. Vi är sansade och strikta. Det är bra.

Men det är en del konstiga saker som jag inte riktigt fattar. Om jag träffar nån av de där allvarliga journalisterna som sitter kanske i vartannat rum och tänker att det jobb som dom gör är det viktigaste som finns, så brukar jag slänga ur mig ett ganska enkelt "tjena" eller rent av ett "hej", lite så där mumlande och ickekrävande. Men jag vet fan inte sist jag fick ett hälsande eller bekräftande tillbaks. Det är liksom blicken långt bort i de enorma korridorerna, eller ner i plastmattan eller bara blankt rakt igenom mig.
Ganska jättestor skillnad från tiden då jag arbetade på Aftonbladet, som kanske inte är det mest trovärdiga företaget i Sverige.

Och en ganska jättestor annan skillnad på de olika ställena är stilen och kollen på populärkultur. Jag har varit på en fest med den stora nyhetsredaktionen på mitt nuvarande jobb...och maken till dålig koll på det som inte är politik, brott och finkultur...har jag inte sett sen...jag vet faktiskt inte när.
Och på Aftonbladet vet man (ja, kanske inte de där allra värsta machojournalisterna, men ändå) vem som vann det första American Idol. Man vet vad Nudie gör för typ av kläder. Man kanske slänger lite käft om vilka som är bäst av Cut Copy eller Broken Social Scene. Och det kunde man inte göra på festen. Där blev jag mest utskälld och fick kommentarer som "Du som seriös journalist, hur kan du jobba på DEN redaktionen?"

Tack och lov så sitter jag i samma korridor som P3:s alla redaktioner och P3:s musikredaktörer så jag blir ju slagen på fingrarna mest hela tiden i fråga om populärkulturell koll, men i det stora huset i helhet, tänker jag, så är nivån ganska låg för att ändå vara Sveriges mest trovärdiga företag.

Jag inbillar mig nämligen att populärkulturen, med allt vad det innebär av konsumtionism, mediekonglomerat, indierörelser, modehändelser, Idoljury-utspel o.s.v är MINST lika viktigt att hålla koll på. Dels för att räknas som trovärdig. Men framförallt för att uppfylla våra public service-plikter.
Tänk bara vårt fyrkantiga sätt att handskas med nyheter applicerat på Lindsay Lohans förehavanden. Och samtidigt värdera det här precis som man gör med vilken annan nyhet som helst. Jävlar vad vi skulle bli bra då.

Eller så är jag bara lite rädd.
Jag arbetar nämligen med en helt helt fantastisk redaktion där vi verkligen FÖRSÖKER hålla koll på allt och göra program om allt. Och tycker att alla program på något sätt behövs. Vi garvar ofta, vi hälsar alltid på varandra och andra och dricker en öl med varandra då och då.
Men jag har bara kontrakt på just min redaktion till i sommar någon gång, sen står jag på den så kallade förturslistan, vilket innebär att jag då ska få det första vikariat som blir ledigt, allt efter den sköna vetenskapen LAS.
Och då kan det innebära att jag får vara en del i det skådespel som utspelade sig framför mig i hissen i morse:
En tjej står där med en kaffe i handen och en macka under kaffekoppen. Hennes manliga arbetskamrat kommer in, och säger förvisso "godmorgon", men lägger till "jo, jo. Frukosten i handen". Och hon säger "ja". Och han säger "ja". Och sen går dom ur hissen. Och jag kan inte fatta varför man inte säger intressanta saker till varandra när man träffas på morgonen och varför det ALLTID ÄR MEDELÅLDERS MÄN SOM SKA LÄGGA KOMMENTARER SOM "JO, JO. FRUKOST I HANDEN".

Jag: ett vibbmonster

2007-11-23T20:40:00.000+01:00

Jag känner vibbar så sjukt jävla bra.
Till och med genom telefonledningar.

Jag inbillar mig att det beror på att jag är så väldans musikalisk.

På riktigt så tror jag att det har att göra med att jag direkt hör på en människas röst hur det är fatt. Om personen är öppen eller stängd, liksom. Och pratar jag med en stängd person där spjällen inte är riktigt öppna så sluter jag mig själv och så blir allt så slutet och sen, typ nu, blir jag irriterad på mig själv att jag responderar på det sättet istället för att bara köra mitt rejs.

Fast å andra sidan tror jag att det är en del av min USP. Lyhördheten.

Hej självförhärligande fredag!

Hur långt kan man gå?

2007-11-22T23:02:00.000+01:00

Jag tror inte på att barn inte förstår ironi.
Under hela min lärarkarriär fick jag bevis efter bevis på att barn verkligen förstår ironi. Så många bevis att jag började fila på en ironisk barnbok.

Inte minst märktes det på min bäste väns barn. K lärde jag känna när han var 4 år gammal. Efter det har vi setts regelbundet, åkt på semestrar ihop, jag har hämtat på dagis och frititds, jag har varit på hans spelningar, jag skulle liksom göra allt för honom och hans äldre brorsa W.
Och därför har dom två nästan alltid varit med under våra middagar.
Och min vän och jag lider av en ganska grav form av social tourettes, vi måste liksom testa gränserna så fort vi hamnar i större sällskap. Eller trångsynta sällskap.
Allt det här har K och hans äldre brorsa W hört, varit med på, garvat åt.

Så en gång, under en middag som K var med på, han var bara tolv, kom han fram till mig och satte sig i mitt knä. Merparten av middagssällskapet kände inte mig särskilt väl. Så tog han min hand och sa "Fredrik, kan vi inte gå in till mig och lägga oss i min säng och leka som vi gjorde förra veckan? Det var så himla härligt." Vi gick in i hans rum, hand i hand och skrattade så vi började gråta.

Extremt roligt. Han är larvigt smart och läser koder som ingen annan.

Nu är K 16, men jag tror ändå att jag gick över gränsen igår. Vi satt hela min bäste väns stora familj, jag och en annan vän och kollade på Sverige-Lettland. Jag och K började tjafsa om var den nya nationalarenan skulle ligga. Swedbank-arenan som den heter. Han hävdade med en galnings frenesi att den skulle ligga i Akalla. Jag var helt säker på att det skulle ligga i Solna. Så vi tjafasade. Och han tyckte att vi skulle slå vad.
Jag sa "visst, hur mycket"
Han sa "100 spänn".

Vi gick och googlade det hela. Det visade sig att jag hade rätt, gick in till vardagsrummet där alla satt, höjde mina armar och skrek "jag vann".

Och det blev.
Lite.
Konstig.
Stämning.

Som att man kanske inte ska slå vad med en 16-årig hormonstinn människa.
Och det ska man nog, på riktigt, inte.

Men det är så jävla svårt för mig att hindra mig själv när man har haft en väldigt lång tid av jargong tillsammans som visar fingret till allt och alla, och sen helt plötsligt försöka agera, liksom, fyrkantigt vuxen.

P.s. Han behövde naturligtvis inte betala. D.s.

Only for the hardcores

2007-11-20T23:16:00.000+01:00

Härunder följer en i praktiken helt meningslös rapport från min semester. Om jag vore du så skulle jag inte läsa det. Det är skrivet enkom för min egen skull för att jag ska komma ihåg det.
Dessutom hamnade den sista dagen längst upp och den första längst ner.
Alla bilder är tagna av M. Axelsson.

2007-11-20T23:04:00.001+01:00

Fredag 06:00:
Chauffören som skulle köra mig tillbaks till civilisationen kom och hämtade upp mig. I dryga sex timmar körde vi igenom ett Tunisien som jag inte ville lämna och svor på att komma tillbaks till.
Framme vid flygplatsen blåste chauffören mig på 20 dinarer och det kändes liksom inget. Och jag satt på en trottoar, i solen och tänkte, vad fan skulle hända om jag faktiskt sket i att komma tillbaks? Och i fem berusande, svindlande minuter hade jag bestämt mig. Sen tittade jag på solen en sista gång och gick in i avgångshallen.

2007-11-20T22:35:00.000+01:00

Torsdag:
Torsdagar är marknadsdag i Douz. Stan hade översvämmats av människor som köpte och sålde åsnor, dromedarer, får, böcker, mat, kläder, saker som faktiskt betyder något på riktigt för dom som bor där. Motorer, borrmaskiner, fjärrkontroller, kaffe, sandaler, sneakers, jeans, frukt, grönsaker.
Jag tokshoppade och sen gick vi till den ranch där min vän pluggar arabiska och fick se ett lamm som trodde att den var en hund. Hur fan går det till? Varför börjar ett lamm tro att den är en hund?

Sen åt vi middag på "Pizzerian" som aldrig någonsin serverat en pizza. Däremot bjöd de på underhållning, gjord för att passa västerlänningar. Beduinen som jag var där med skulle hellre "ha ätit hästbajs än uppträda så där". Det var rid- och dromedar- och beduinuppvisning, i ungefär den ordningen. Runt uppvisningscirkeln stod ett gäng spanjorer iklädda kläder som tagna ur den sämsta versionen av Robin Hood. Alla kvinnor såg ut som Marion, och alla män såg ut som hennes pappa. Fatta: Spanjorerna gör en dygnsutflykt till Douz där dom blir utklädda (av resebyrån) i konstiga kläder som dom tror är riktiga ökenkläder, blir körda till en pizzeria i dom kläderna som inte är en pizzeria och tittar på en beduinshow som inte är en beduinshow. Är det det yppersta beviset på kapitalismens tilkortakommanden?

Så här ser en riktig beduin ut:

2007-11-20T22:33:00.001+01:00

Onsdag:
Tillbaka i stan och vi bestämde oss för att tillbringa dagen framför en pool på ett hotell. Vi pratade idéer och livet och jag ville faktiskt aldrig mer åka tillbaks.

2007-11-20T22:22:00.000+01:00

Tisdag:
I öknen på dromedar, igen. Jag vill alltid vara på en dromedar tror jag. Dom är så jävla stora och kan ta sig fram överallt. Och jag blev duktig på att rida. Min rygg rätade ut sig och min tinnitus fick för sig att försvinna.
På kvällarna åt vi fantastisk mat och hamnade sen runt elden med beduinerna som var med oss ut. Vi gick och la oss tidigt, tidigt i vårt beduintält där ena sidan är öppen och vaknade tidigt, tidigt och såg solen gå upp över ökenhorisonten, rakt in i tältet.

2007-11-20T21:38:00.000+01:00

Måndag:
Jag vaknade och insåg att allt hade vänt. Jag var helt lugn, lycklig, närvarande, utsövd. Och ytterligare en dag på dromedar, rakt ut i öknen, på sanddyner och allt var sand hela vägen till horisonten och hjärtat slog sakta, tyst och det var så vackert och jag fick färg, färgseende, harmoni.

Jag vet att det låter helt new age-igt, men det var VERKLIGEN så.

2007-11-20T21:22:00.000+01:00

Söndag:
Vi vaknar och ska dra ut i öknen. Det är så många saker jag inte förstår. Det finns inga kvinnor på caféerna där vi ska ta morgonfikat, och alla - utom kvinnorna - tar sitt morgonfika på något av caféerna. Jag riskerar att stöta mig med en av våra kompisar eftersom jag utgår ifrån att någon har snott väskan jag trodde att jag ställde bakom min stol. Det stjäls nämligen inget i Douz. Jag förstår knappt franskan och inte heller arabiskan.

Och jag förstår inte riktigt den där känslan av att inte kunna slappna av, sitta där i solen, i myset, på caféet, utan att ha kvar känslan av stress från stan, Stockholm alltså.

Jag lär mig att "aslemma" betyder hej, sen lägger man till ett "la bèz", och sen ett "hamdoulleh". Jag lär mig att "bslemma" betyder hej då och "chockran" betyder tack.

Vi drar ut i öknen. Och vi rider dromedar och bor i beduintält och äter mat på låga bord sittande på knä och solen steker men skorpionerna har gått i idé.

Det är helt jävla fantastiskt. Men jag kan ändå inte slappna av.
På kvällen när beduinerna spelar trummor och sjunger kärleksvisor och vi sitter runt elden kan jag ändå inte känna lugnet som borde infinna sig där. Det är miljoner med stjärnor på himlen, det är kolsvart, och jag blir ledsen.
Ledsen för att jag inte kan vara närvarande. Ledsen för att jag inte kan slappna av. Ledsen för att jag är ett sånt cp som inte kan bete mig som normala människor när man åker över halva jorden för att träffa sin bäste vän.

I öknen, barn, somnar man innan nio. Det finns ingen TV där.

2007-11-20T20:52:00.000+01:00

Lördag:
Det skumpar av bara fan när planet landar.
Men vi landar.

När jag får tag på mina väskor går jag ut utanför flygplatsbyggnaden och väntar i den ljumma natten på min vän och cauffören som ska ta mig till oasen, till byn vid oasen, Douz.
Utanför byggnaden finns enormt många poliser och militärer, det är avspärrat och bakom avspärrningarna hoppar ett hundratal Tunisiska män upp och ner och skriker saker jag inte kan förstå och klockan är halv tre och jag har inte sovit och jag inbillar mig att alla har rullande ögon och skriker religiösa ramsor.
Min vän och chauffören kommer inte, dom sover på ett hotell i närheten och har precis vaknat eftersom dom tror att jag skulle bli ännu mer försenad och de tunisiska männen hoppar upp och ner och viftar med Tunisiska flaggor.
Helt plötsligt förstår jag att det är fotbollsfans. Tunis har tydligen vunnit den Afrikanska motsvarigheten till Champions Leaugue.

Och jag skrattar lite åt det faktum att fotbollsfans och religiösa fanatiker har samma sätt att ta hand om de sina små. Oavsett vilken nationalitet man har.

Min vän och chauffören kommer äntligen och jag är lite nervös för att träffa henne igen. Vi sätter oss i en liten Fiat och drar iväg. Jag somnar äntligen till och vaknar då och då av att vi stannar i poliskontroller som vill ha mutor för att släppa igenom oss.

Strax innan dagens första böneupprop stannar vi till vid ett fik, och när vi kör ut därifrån så hörs bönerna från minareterna. Människor står på sina verandor och slaktar får/ lamm och hänger upp kropparna tre meter från stora vägen, med droppande blod där huvudet en gång satt.

Överallt, på väggar, ovanpå portaler, i slingor över gatorna hänger porträtt av Zine el-Abidine Ben Ali زين العابدين بن علي, Tunisiens president, eftersom det var 30 år sedan han kom till makten.

Vi kommer fram till Douz innan andra böneuppropet, och jag sover, sover, sover, vaknar, går ut och fikar, jag är lite rädd för alla människor som jag inte förstår, vi pratar, det är så härligt att prata med hon som förstår, vi pratar om högt och lågt, vi äter middag och somnar innan klockan är nio.

2007-11-20T20:36:00.000+01:00

Fredag:
Arlanda och planet är en timme sent. Det är intressant att fredagkvällar attraherar det sämsta hos människor, även på Arlanda. Det är så många människor som jag dömer ut som förorts-white-trash. Tjocka gubbar i sirliga skjortor med svettringar under armarna som går mot gaten till planet som ska till Thailand. Taskigt blonderade kvinnor med jeansen skithårt uppdragna i röven och deras exakta kopior till döttrar. Jag pallar inte ens att dricka mig full och sätter mig och stirrar rakt fram.
När jag bordar planet märker jag att lamporna i taket är halvhjärtat fastsatta med tejp. Så halvhjärtat att tejpen släpper och lamporna och ventialtionen hänger löst i sina sladdar. När jag påpekar det här lätt skrämmande faktum säger flygvärdinnan "Yes, I know it's broken", tar tag i de hängande sladdarna och drar ner hela skiten. Så i taket gapar tomma hål längs med flygplansgången. Borden i stolsryggen framför oss har i flera fall skakat sönder och går inte att sätta fast. Oturligt nog kan flygvärdinnan inte rycka loss dom.
Nouvelair Tunisie, vänner. Nouvelair Tunisie.

Naturligtvis är det galet mycket turbulens. Jag vet inte om stormen över Storbrittanien gjorde sitt till men med min sjuka dödsångest (och jag vet inte om det är en smula galghumor djupt inne i det här sargade hjärtat också) tvingar jag mig själv i de djupa turbulensgroparna att sätta på Mozarts Requiem i iPoden.

I'm back

2007-11-20T20:30:00.000+01:00

Efter en helt fantastisk vecka på alla sätt och vis och det enda jag hoppas hoppas hoppas och vill är att jag ska lyckas hålla kvar lugnet och harmonin och rentav välbefinnandet som liksom uppfyller mig. Men med mörkret, jobbet, ensamheten märker jag att det kan bli svårt.

Men jävlar vad värt ett försök det är.

Douz, Tunisien

2007-11-09T17:02:00.000+01:00

Nu ska jag strax bege mig till Arlandabanan och planet till Tunisien. Väl framme i Monastir i natt väntar mig en 8 timmars bilresa genom i praktiken hela Tunisien. Från och med söndag till och med tisdag kommer jag att skumpa fram på en dromedarrygg ut i Sahara, bo under bar himmel och frysa stjärten av mig.

Blir inte så mycket bloggande från mig på en vecka alltså.

Vi hörs snart.

Helt bananas

2007-11-06T20:20:00.000+01:00

Inga cash i plånboken. Verkligen inga cash i plånboken. Och så ska jag åka till Tunisien på fredag.

Ändå åkte jag in till stan och shoppade. Jeans, Converse, skjorta, all jävla skit man kan tänka sig. Och mitt Mastercard åkte upp och ner, upp och ner.

Och nu. Känner jag mig. Väldigt lycklig.
Ett par nya jeans är alltså min skit.

Herregud, vad är det jag skriver? Kalla mig Sofie F från och med nu.

Vad är det med mig?

2007-11-04T23:16:00.000+01:00

Jag har spenderat dagen framför TV 1000. Jag har sett "Legenden om Zorro", och började gråta. En skitfilm på TV 1000 Family som heter "Blizzard" och handlar om en ren med helt stela ben men som ändå flyger och jobbar för tomten. Jag började gråta ändå. Och nu senast kollade jag på TV3 och filmen "Wimbledon". Och började gråta.

Heteronormativa, konventionsskapande och konventionsbejakande, larviga filmer. Men ändå så tycker jag att det är så fint med oboerna, fiolerna, cellona och pukorna.

Vad är det med mig?

Väntan

2007-11-03T15:39:00.000+01:00

Jag är så jävla rädd för svanar.

Det var en som stod jävligt nära vägen jag gick på och stirrade på mig. Jag blev helt kall i hela kroppen, det blev verkligen precis så fysiskt. Kalla kårar, jag förstår vad det betyder.

Men det är också den enda riktiga känslan jag har haft idag. Övriga tiden: så meningslös.
Allt är bara en enda väntan på döden, och då menar jag inte en positivt laddad väntan, alltså en väntan som när man väntade på julafton, eller ens väntan i en kö på systembolaget.
Utan som en väntan på en överproppad buss som ska ta en till fabriken.
Eller som om några apacher hade bundit fast en vid rälsen, och man ligger där, kan inte komma loss och man förnimmer små små vibrationer i rälsen.

Fan också. Ge mig något, vafan som helst.
Jag önskar att jag var som Ulf Lundell och inbillade mig att meningen fanns att hitta i en vacker kvinna. Eller att jag var som Ulf Ekman och inbillade mig att meningen fanns i att försöka hitta gud. Eller att jag var som Ulf Larsson och inbillade mig att meningen fanns i två små döda hundar.

Det är jobbigt att förakta allt och alla så jävla mycket att man inte ens orkar förakta sig själv.

Svanen stod kvar, jag tog en omväg.
Har det någonsin hänt, förresten, att en svan har dödat en människa?

Döden kom farligt nära

2007-11-02T20:32:00.000+01:00

I flera månader hade han gått med en känsla av att något var helt fel. Han fick diagnosen att han var deprimerad, och fick piller. Jag vet inte alla detaljer sen, men han gick till doktorn för att han hade svårt att andas, fick diagnosen att han fått lunginflammation, fick penicilin, åt medicinen men ingenting hände. Gick tillbaka och blev lungröntgad och fick höra att han hade blåser i lungorna, nedsatt lungkapacitet, lungefysem.

Han åkte till London och kunde verkligen inte andas, fick panik.
Han utvecklade en gulgrön färg på huden, såg verkligen verkligen sjuk ut.

Kom hem, sökte hjälp igen. Fick höra att han skulle idrotta mer.

För två veckor sedan åkte han till Japan med sin vän, blev jättedålig, åkte in till akuten, fick höra att han hade lungcancer som hade spridit sig ner i levern.

Igår morse dog han 30 år gammal på ett sjukhus i Japan.

Herregud, vad håller jag på med? Gåruppgårtilljobbetjobbarjobbaräterlunch.

Jag måste påminna om att saker händer. Döden är inte längre bort än igår.

Jag blir liksom galen

2007-11-01T17:45:00.000+01:00

Jag läste i senaste numret av tidningen Rodeo om att "queera brudar och deras dykehags fixar stadens roligaste fester". Det är en jättebra artikel på alla sätt, men det är en sak som har stört mig som fan. Vid ett parti berättar en lesbisk tjej, Vilma Seth, att hon hoppas att flatorna ska vara en helt naturlig del av utelivet - överallt, men att det är jobbigt att hänga på strejta ställen i allmänhet:

"-Är du lesbisk i ett ickelesbiskt sammanhang så blir du himla lesbisk. Man måste liksom komma ut tusen gånger till. 'Nej, jag vill inte ha trekant, ja, vi klarar oss, tack, tack, tack...'. Man måste orka stå i rökrutan varje gång man är på Spyan och bara 'Ja, jag är lesbisk, jag har haft sex med en kille en gång och det var inte så kul, ja, jag är jättelesbisk jag'. Det är jobbigt när man är själv"

Och jag blir liksom helt galen. Finns det verkligen fortfarande, år 2007, killar som tänker att alla tjejer blir lyckliga bara dom får stock?
Jag vet, det kan verka som att slå in jävligt öppna dörrar när jag skriver en sån fråga, men jag umgås bara med människor som är jävligt queera. Så min referensram är smal, märker jag. Och jag inser helt plötsligt att jag måste hänga mer med människor som jag vanligtvis inte hänger med, för jag vet inte sist jag hörde en kille fantisera om en trekant med två flator. Jag måste ju ändå hajja hur andra snubbar snackar.

Åtminstone känner jag en bra sak:
Jag är lite lite bättre än dom. Det ska jag skriva in på min än så länge tunna pluslista.

Min oförmåga att känna att jag räcker till

2007-10-29T21:51:00.000+01:00

Idag gick jag förbi en liten kille i bootcutjeans, svarta skor, lågskor med platt tå, blå skjorta och svart kavaj som hade ett snitt som om den var köpt på Dressman. Han pratade ganska högt, och väldigt självsäkert, i sin blutooth-grej. Och jag drabbades av ett helt hav av känslor.
Jag inbillade mig så där genom att bara titta på honom att jag antagligen hade många fler och mycket intressantare högskolepoäng. Jag inbillade mig att jag antagligen var bättre än honom i både badminton och fotboll. Jag inbillade mig att jag säkert är mer intressant att hänga med. Jag inbillade mig att jag hade bättre musiksmak, bättre bibliotek, större tankar, bättre jobb, intressantare vänner o.s.v.
Helt oförblommad elitism tillsammans med ett ganska hemskt självförhärligande alltså.
Men samtidigt, när jag gick förbi honom, insåg jag att han är nöjd med sig själv. Eller han utstrålar det i vilket fall. Han utstrålade liksom att han hade självförtroende, att han var stolt över vad han gjorde, över sina kläder, över sitt jobb, över sin bluetooth-grej. Han hade säkert en ny Volvo ståendes någonstans också som han skröt om.

Han gillade helt enkelt sig själv på ett sätt som jag faktiskt aldrig har lyckats förmå mig till. Allt som jag någonsin har gjort har jag alltid känt att jag skulle kunna ha gjort bättre. Och hatat mig själv lite för att jag inte når upp till toppen.

Och vad ska jag med min elitism till om jag aldrig ser min egen förträfflighet? På det sätt som han gör alltså.
Vad händer om jag tänker så om människor jag bara ser, samtidigt som jag inte tycker att jag duger något till?

Det måste finnas en psykologisk term för det.

Gaaahh

2007-10-28T16:43:00.000+01:00

Vaknar med en helt berättigad känsla av ångest.
1. Jag startade den här jävla grejen igen. På fyllan. Och har man fått en i båten så får man försöka ro iland. Även fast man var full när man gjorde det. Lite som att ligga utan skydd, liksom.
Jag vet inte hur långt jag behöver ro den här gången.
2. Jag fick för mig att jag jag var på kollo igår på Debban Medis. Tog av mig skor och strumpor och dansade. The white mans overbite. Helvete vad jag har ångest över att jag inte beter mig med ens ett litet uns av värdighet.
Men det var så bra musik.

I och för sig så skyller jag allt på en flöjtspelande kille i bandet som tog av sig skorna. Det som började med en liten sarkasm slutade alltså med personligt dränage i form av förlorad värdighet.

För övrigt har K börjat igen. Den här gången får jag kanske skylla mig själv lite, men vad säger ni om det här messet som jag fick klockan 06.51 i morse från en människa som faktiskt inte känner mig alls:
"Jag tycker att dina negativa tankar om dig själv, o dina tvångsmässiga tankar tyder på att du är deprimerad. Likaså att du kanske dricker för mycket. Du liksom verkar haka fast i vissa tankar. Jag tror du skulle få stor hjälp av terapi, medicin och hälsosammare liv. Alkohol gör fan inte humöret bättre, det påverkar i flera dagar. Och att röka på orsakar ju depression i sig. Ta hand om dig själv och ta ansvar istället för att ömka dig så tror jag det vänder. Kram."

Eh, hjälp, någon!?

Negativa tankar om mig själv? Tvångsmässiga tankar? Hälsosammare liv? RÖKA PÅ!!??

Yepp, det är en mycket konstig söndag idag.

Hej

2007-10-28T03:06:00.001+01:00

En sjukt klok människa skrev till mig att hon inte fattade hur man kunde driva en blogg:
Alltid vara pigg. Alltid vara läsvärd.
Det är som Göran: Alltid ensam. Aldrig ensam.
Jag fattade inte det heller. Hur skriva något som är piggt och läsvärt jämt? Bloggar bör ha en kort tid. Man kan inte vara varken läsvärd eller intressant varje dag 52 veckor per år.
Den här sidan sög så in i helvete ett tag. Det lär den nog göra framöver också. Men nu är det antagligen bara två personer som kommer att läsa den. Franz och Rudolph. Så pojkar, vi ses nästa helg. Men nu har jag börjat igen.
Men på helt andra premisser.
Som ni märker har jag bytt rubrik.

Igår stod jag på en busshållplats och tänkte vad det är jag tycker om hos mig själv. Och insåg, vidrigt nog, att det finns absolut ingenting hos mig själv som jag skulle säga att jag älskar. Jag tänkte att jag inte gillar mina kläder. Jag gillar inte min kropp. Jag gillar inte mitt utseende. Jag gillar inte att jag ljuger lite då och då. Jag gillar inte att jag är beräknande. Jag gillar inte att jag är cynisk. Jag gillar inte att jag är misantropisk. Jag gillar inte att jag gör mediahor.

Och nu, efter en kväll på la Krog, så inser jag att jag måste skriva lite till. För att skrika ut löften i publiken, för att stärka min svaga karaktär.

Det är en letan efter en Gud. Kanske inte en religiös sådan. Men en letan efter något som driver mig framåt. En letan efter något som får mig att passera hösten. Letan efter något som ersätter spriten. En Gud, helt enkelt.

Vi hörs!

För övrigt träffade jag Izabella Scorupco, Mando Diao och Asha Ali igår. Bara så'att ni vet.

2007-10-28T03:05:00.005+01:00

2007-10-28T03:05:00.003+01:00

2007-10-28T03:05:00.001+01:00

2007-10-28T03:04:00.004+01:00

2007-10-28T03:04:00.003+01:00

2007-10-28T03:04:00.001+01:00

2007-10-28T02:42:00.000+01:00

Ajö

2007-10-15T16:58:00.000+02:00

Kära vänner!

Jag kommer att fortsätta försöka krossa konventioner. Men inte på den här platsen, inte på det här sättet.
Jag tycker inte att det är en särskilt bra blogg längre, och jag vet inte vad jag ska göra för att lyfta mig.
Det är tråkigt, mörkt och kanske lite för dystert, och så ska en kamp inte föras. Jag hoppas att nån vill ta över stafettpinnen.

Tack för att ni har läst mig, tack för era kommentarer, tack för er tid.

För mer privat korrespondens nås jag på fritz.fredrik.olsson@gmail.com

Hej då, för den här gången. Vi ses säkert.
Er ödmjuke

Fredrik Olsson.

Ett slags hommage

2007-10-14T22:46:00.000+02:00

Min bäste vän är i Tunisien för att lära sig arabiska. Varje dag pluggar hon en timme tillsammans med en muslimsk kvinna som gör hennatatueringar på byns kvinnors händer och som inte pratar något annat språk än franska - och arabiska, såklart. Min bäste vän bor i en liten liten liten by precis på gränsen till Sahara. Jag fick ett mess där hon skrev "det är lite läskigt att åka bilen på natten på grund av alla lösa dromedarer". I torsdags blev hon lurad på pengar, hon fick betala motsvarande 6 kronor för granatäpplena när hon borde ha betalat 3. Vilket gör att hon tänker palla lite granatäpplen på träden längs med vägen istället under en vecka.

Hon har lärt känna en äldre man, en sadelmakare, som gärna småpratar lite med henne för att arabiskan ska komma igång snabbare. Överallt vart än hon går har hon med sig ett litet block och skriver upp alla ord som hon snappar upp. Igår lärde hon sig räkna till 9000.

Det finns inga turistguider, inga färdiga språkprogram, hon bor inneboende i ett rum i en större lägenhet, ingen pratar något annat än franska eller arabiska. Hon är min idol, just nu.

Så jävla inspirerande.
Så jävla okonventionellt.

Titanic

2007-10-11T00:13:00.000+02:00

För övrigt var jag så här / / nära att ställa mig längst fram i fören på båten som Hellstrand hade sitt releaseparty på när vi åkte över Saltsjön och in i Hammarbykanalen och skrika "I'm the king of the world" men så kom Norpan ut och var så där gubbrockigt cool med kedja i sina svarta tajta jeans att jag bangade.

Det var bara han och jag där, Globen lyste röd, han fimpade och jag bangade. Jag tror att det var lite synd på min egen självbild att jag bangade.

Avskedet

2007-10-10T23:32:00.000+02:00

Igår när jag vaknade var hela lägenheten gul. Solen ligger så, såhär års, i Sundbyberg. Långt ner och rakt in i min lägenhet.
Jag skulle upp tidigt för att följa min bäste vän till Arlanda och flyget till Tunisien. Min bäste vän som förra gången hon åkte iväg var min tänkte - konventionelle - livskamrat och som några veckor innan dess hade tyckt att det var bäst om det inte var vi längre. Och då, fast några månader innan allt hände, för knappa två år sen, hade jag gått med den molande känslan att det nog inte skulle vara vi två längre. Den där stunden då jag tyckte att jag var vackrare när jag var med vem som helst men inte henne, och då jag hatade mig själv när jag var med henne. Ändå så bröt jag samman, fullständigt, då vi låg i min stora stora säng, på varsin sida och jag frågade hur fan vi skulle ha det, och hon sa att det nog är bäst...att det inte är vi två.

Då bodde hon kvar i min lägenhet tills hon skulle sticka utomlands.

Nu, igår alltså, tog jag en dags semester för att följa henne till Arlanda. Hon, som är den som bäst efterlever det okonventionella.
Vi satt på Arlanda Express och tittade ut. Höll varandras händer. Vi kom fram, hon checkade in, vi åt frukost och jag följde henne till gaten.
När hon försvann in i osynligheten droppade stora tårar ner på min jacka. Jag halvsprang genom Terminal fem för att hitta en toalett, jag grävde i min väska för att hitta mina hörlurar och iPoden så att jag någongång skulle slippa höra suset, jag hittade en toalett och släppte två års gråt.

Det var ett fint avsked. Jag åkte hem med tåget, åt lyxlunch på restaurang Stockholm, drack vin, gick till Systemet och köpte en pava rött för en femhundring, åkte hem, drack snabbt, läste Gunnar Ekelöf, grät, drog ner till Indiern och drack ännu mer, städade, städade, åkte in till Söder och drack färdigt.

Nu är hon i Tunisien och jag har precis varit på Staffan Hellströms releaseparty. Jag vet inte vem jag ska ringa längre när jag behöver dom kloka orden. Och det är bra. Och dåligt.
Det är bra, för nu är det dags att börja på nytt, en blank sida.
Dåligt därför att det är dags att börja på nytt med en blank sida.

Staffan Hellstrand...jag tror inte att han alltid mår särskilt bra. Och jag tänker inte bli sån. Titiyo, Idde och Irma Schultz, Anna Stadling, Bob Hansson. Dom såg ut att må jävligt bra. Jag tänker inte bli sån.

Ångest, ångest, är min arvedel.

2007-10-03T15:34:00.001+02:00

I tretton år har jag haft mer eller mindre daglig ångest för att jag ska ha en massa hål i mina tänder, och jag har inte varit hos tandläkaren på så länge.
13 år utan ett tandläkarebesök.

Och därför också trettiotre år utan ett hål i tänderna.

Så i morse var det dags.
Tandläkaren började med att skälla på mig, och berätta om den hemska tandvårdsförsäkringen som innebär att rotfylla en enda tand kan kosta upp emot 10.000 kronor, och att när man går så sällan som jag gör så måste man tyvärr räkna med att sånt kan hända och att han hatade att titta sina kunder i ögonen när han skulle till att berätta hur mycket det skulle kosta.
Bara så att jag visste det innan han satte igång, alltså, som han sa.

Han tog tre röntgenplåtar, skrapade, hackade, surplade, petade, bad mig skölja, sprutade, skrapade igen, bad mig skölja, petade i tandköttet, tittade på röntgenplåtarna och bad mig sitta upp.

Fredrik, sa han, vi ses om ett år. Du har ingen risk för tandlossning, ingen karies, och du har en väldigt bra munhygien. Hej då.

Och tretton års ångest var till ingen nytta.
Och jag kanske bara måste dricka mig jävligt full ikväll. Nån som ska med?

Håret

2007-10-02T16:55:00.001+02:00

Jag har tänkt på en konstig sak, jag bottnar inte riktigt i frågeställningen, och kan verkligen inte all fakta kring det, så jag känner mig lite orolig när jag nu skriver ner den. Men det är en ärlig fråga, och jag är säkert korkad och allting.

Men jag undrar varför typ min mamma, och ganska många andra, förfäras av huvuddukar på muslimska kvinnor, men förtjusas av att buddhistiska munkar - oavsett kön - måste raka av sig håret.

Det är samma bevis på vördnad inför gud. Det är samma tvång från yttre krafter (som i samhälle, mikrosamhälle, religion m.m.). Det är i grund och botten samma försök att beskära sitt utseende för att visa sig värdig Guds kärlek.

Men ändå så är det muslimska kvinnor som man utgår ifrån är förtryckta, som att dom själva inte känner sig vackra i sin vördnad inför det dom tror på.

Jag undrar om det är den diskrepansen som gör att om ett gäng skäggprydda muslimer skulle dunka på ett par rakade buddhistiska munkar så skulle det skapa rubriker, men när ett gäng rakade munkar i Burma dunkar på muslimer så får man knappt veta något alls. Och det sista har hänt.

Samtidigt vill jag understryka att jag bar en röd tröja i fredags. Så min fråga är inget sätt att desavouera munkarnas kamp i Burma.

Appropå det där med att bära röd tröja förresten...
Jag kände mig både jobbigt politiskt mediekorrekt, samtidigt ganska solidarisk.
För jag nöjde mig inte med en röd tröja.
Jag hade även på mig en palestinasjal och en t-shirt med sydamerika upp-och-ner-vänt.

Hade jag kunnat hade jag haft på mig en svart tröja för alla jävlar i Irak. Grön tröja för de lidande i Tchad. Och en vit tröja för min egen förlorade oskuld.

För övrigt undrar jag vad som händer med den där röda solidariteten just nu.

Simple Minds och co.

2007-09-27T23:49:00.002+02:00

Jag köpte mina tre första cdisar när jag var 14 år, tillsammans med en bärbar cd-spelare.
Joe Cocker - When the night comes
Eurythmics - We too are one
Simple Minds - Street fighting years

Sen dess har det varit ett helt omättbart monster i min mage som bara vill ha mer.
Och någonstans i mitten av 90-talet när jag köpte nån Stone Roses-platta så var det en person som sa till mig att cdisarna bara håller en begränsad tid. Typ 15 år. Sen kommer dom att rosta.

Ikväll har jag letat mig fördärvad efter Simple Minds - Street fighting years, utan den minsta framgång. Jag drog till och med fram en cd-portfölj djupt in i mitt vindsförråd som jag använde på min officiella sista spelning för fyra år sen utan att hitta skivan. (Är det någon som vet om att den har snott skivan, lämna tillbaks. Du kommer bara få ros och skumpa.)

I fredags åkte jag taxi med en snubbe som hade kört taxi i 35 år, bara nätter. Han skulle pensionera sig nu till jul och såg fram emot det som jag längtar efter den stora kicken. Och det han skulle göra när han slapp köra taxi var att digitalisera sin skivsamling, han hade bara LP:s och EP:s.

Jag kom på att det, med mina konventionskrossar-ambitioner och NEJ-till-normen-leverne, kanske är det enda jag har att se fram emot på ålderns höst - om jag och världen lyckas leva så länge.

Men tänk om hela min samling rostar sönder, tänk om Simple Minds-plattan är så illa däran att till och med omslaget har rostat sönder?
Vad händer då? Med min eventuella ålderdom alltså?

För övrigt har jag nu sparat både Eurythmics och Joe Cocker på en extern hårdisk långt ifrån både virus och trojaner. Men tänk om andra skivor beteer sig lika underligt som Simple Minds. För vem i hela helvetet skulle vilja sno en gammal Simple Minds-platta?

Jag är säker på att den har rostat sönder.

Dagens ungdom

2007-09-27T00:09:00.000+02:00

Jag kom precis hem från en gratisdrickartillställning på en Björn Borg-affärs nyinvigning. Det var en ganska bra gratisdrickarfest. Det bjöds på bubbel, drinkar och bärs. Hela kvällen. Det var liksom inte så att man fick två ölbiljetter. Utan gratis HELA tiden. Mina favoriter The Je Ne Sais Quoi skulle spela live. Det var onsdag och jag sov som en prins igår. Förutsättningarna var liksom perfekta.
Jag och Franz hade trevligt och drack och tittade på människor. Sen spelade The Je Ne Sais Quoi och hade tyvärr norra Europas sämsta ljudtekniker, så det lät skit. Men dom var tajta. The Je Ne Sais Quoi, alltså.
Tyvärr lät det så dåligt, så vi kunde inte stå kvar. Jag gick ut och ställde mig utanför.

Och där fick jag höra allt och se allt som några av de övriga inbjudna stod för.

För mig är fortfarande de här gratisdrickarkalasen något jag går på med rätt stora ögon. Jag blir väldigt glad om jag får EN ölbiljett, ännu mer förvånad om man får en goodybag med mig när jag går.
Det här var en sån kväll då man fick dricka hur mycket man ville OCH fick en goodybag med sig. Runt omkring mig utanför affären stod ett rätt stort gäng kids som kanske var 17 år. Dom var också inbjudna. Och var kanske hundra gånger mer världsvana än vad jag någonsin kommer lyckas bli. När goodybagarna ställdes fram gick dom så där självklart in och tittade för att se vad dom innehöll. Och tog ett medvetet beslut om dom skulle ta en eller inte.

Och jag är tvungen att tänka: vem skulle jag ha varit idag om jag hade samma förutsättningar som dom där sjuttonåringarna som stod i snyggaste kläderna, coolaste världsvanheten och ingen ängslighet?
Ett svin antagligen.

Om jag är avundsjuk?
Eh...Nä, inte alls.

Att bo i en storstad

2007-09-25T18:39:00.000+02:00

I namn av den här bloggen ska jag nu ge några exempel på saker som är helt onödiga att ha i en storstad. Onödiga, därför att jag aldrig fått några övertygande argument om motsatsen.

1. Bil i allmännhet.
2. Levande djur.

På Åhlens alldeles nyss

2007-09-25T18:36:00.000+02:00

"Hej, jag vill ha en duschkräm som heter Biodroga Men Sensation"
"Ja, det har vi här borta. Den behövs verkligen nu när centralvärmen börjar rulla igång".

Fatta. Jag köper en duschkräm som är bra att ha när centralvärmen börjar rulla igång.
Fatta. Det finns en duschkräm som är extra bra att ha när centralvärmen börjar rulla igång.

Och jag kan inte sluta fundera på hur man kokar ihop en kräm som är extra bra att ha när centralvärmen börjar rulla igång.

Mina egna konventioner

2007-09-24T23:12:00.000+02:00

För en vecka sen fick jag fylleskäll av en kompis som - i komprimerade ordalag - tyckte att jag brände mitt ljus i båda ändar. Och när jag har närgranskat hennes argument under veckan som har gått så kan jag hålla med henne, men nästan bara i de perifera resonemangen - det var ju ändå ett fylleskäll.

Så här:
1. Jag är sjukt beroende av andras bekräftelse av mig själv. Och jag arbetar en del för att få den där bekräftelsen. Och hon menar att jag inte behöver det, eftersom människor älskar/ gillar mig ändå, utan att jag behöver kriga för det.
2. Jag tycker själv att jag är oändligt tråkig i vardagssituationer. Jag är innåtvänd, butter, cynisk, misantropisk och vill - i min egen självbildsföreställningsvärld - gärna och ofta bara vara tyst, iaktta och registrera. Vilket leder till att jag undviker social kontakt när det är vardags-situationer. Det här stämmer inte överens med hennes bild av mig. Men min bild gör (och jag kanske håller med) leder till att jag alltid känner mig ensam. Exempel: Jag kan inte prata i telefon, eller jag kan ju det, såklart, men kanske bara i några få minuter. Sen blir jag uttråkad och rädd för att jag ska framstå som tråkig. Vilket leder till att mina vänner inte ringer till mig.
"- Fredrik
- Hej det är Ola.
- Hej, hur är det?
- Bra!
- Vad vill du?
- Eh, tänkte kolla läget!?
- Okej.
- Är det...bra?
- För fan. Absolut. Själv då?
- Jo, som sagt. det är bra.
- Okej, men vi hörs då.
- Ja, vi hörs."
Och sen går det tre dagar, ingen ringer, och jag tror att jag är ensam.
3. När jag går ut och festar så händer det alltid, eller oftast...längre och längre mellan tillfällena ju äldre jag blir...galna saker. Och jag är alltid motorn, menade hon.

Så ikväll var ett typexempel på det hon skällde på mig för. Och jag tänkte att jag skulle pröva att bryta mina egna konventioner.
Jag slutade jobbet rätt sent, har suttit i en massa jävla möten och känt mig allmänt värdelös och hade ett berg av praktiska saker att ta hand om efter en fantastisk fest hemmavid. Så jag ville verkligen inte åka hem efter jobbet.
Jag satte mig på Strandvägskajen och kollade ut över Söder och försökte känna efter vad det var jag behövde. Jag behövde någon annan i närheten. Men eftersom jag vet att jag är så jävla tråkig när det inte är fest, så visste jag verkligen inte vem jag skulle ringa. Dagar som idag vet jag att det inte finns någon som jag kan ringa som skulle stå ut med mig när jag är tyst och butter. Så jag tänkte...äsch...idag behöver jag folk runt omkring mig, jag behöver god mat, jag behöver spendera cash. Så jag gick själv till Pontus! och käkade sashimi, och helt plötsligt förstod jag hela innebörden i allt vad min vän hade skällt på mig för.
Jag satt där ensam, därför att jag utgick ifrån att ingen skulle orka med mig.
Så jag ringde en av mina absolut bästa kompisar. Jag tror att vi har träffats nyktra tre gånger under de senaste 13 åren. Och jag bestämde mig innan samtalet att jag inte skulle vara motorn. Jag skulle vara precis så jävla tråkig som jag är.
Vi träffades och beställde in en varsin öl. Jag drev ingen idé, ingen tes, jag provocerade inte. Och det var dött. Så jävla dött mellan oss.
Vi drack upp, och sen åkte vi hem.

Nu lyssnar jag på Aarvo Pärts dödsmässor och gräver i min egen navel och självömkar.
Ledsen för det.

Men det är intressant att se hur svårt det är att krossa de där egna konventionerna. Trots att man är medveten om dom.

Fredrik "Loket" Olsson

2007-09-21T19:27:00.000+02:00

Kära läsare.
Jag tror att ni kan kalla mig för Loket framöver. Inte i den mening att jag har ett rykte om mig att gilla småkillar (eller det ryktet kanske jag har?), utan i den mening att jag gillar mitt dagsverke, just idag. Eller snarare hela veckans arbete fram emot den här dagen. Och det färdiga resultatet.
Vi hade premiär för vår nya eftermiddagsshow i P4 idag. Två timmar i den kanal som har flest lyssnare av alla radiokanaler i Sverige, på den tid då flest människor lyssnar på just radio. Och planen är att vi ska göra äkta fredagsunderhållning.
Jag vill att våra lyssnare ska känna samma sak som jag kände då min pappa kom och hämtade mig på fritids på fredagar och vi tog en extra sväng med bilen för att vi skulle hinna höra färdigt på Salong Samtiden: att det är fredag. Liksom.

Jag försökte få The Hives, Kent, Soundtrack of our lives o.s.v. tills jag pratade med en av våra musikredaktörer som menade att vi skulle ha Peter Jöback, eller Magnus Carlsson, eller Abalon Dots, i första programmet. Så jag hörde mig själv under ett av våra otaliga spånmöten på den innersta redaktionen promota Magnus Carlsson och Peter Jöback (det var inte så svårt att göra det med Abalon Dots). Jag tyckte att vi skulle bjuda in Tilde Fröling.

Och nu sitter jag här, helt nöjd. Vi skapade fredagsunderhållning, med både politisk, feministisk och HBT-känsla. Magnus Carlsson sjöng, och jag till och med tyckte att det var bra, Tilde Fröling var fantastisk, likaså Staffan Heimersson, Subfrau, Mats Knutson och Kajsa Giertz. Och det känns faktiskt så jävla bra. Därför kan ni kalla mig Loket nu.

Dessutom kan ni höra mig sjunga (nån slags kuplett till råga på allt). I andra delen, 21.36 in i programmet. Tyvärr hörs jag mest, men det är ett mest ett utslag av min sjukdom.

Jag vill inte...

2007-09-18T22:46:00.000+02:00

Det är så intressant en grej. Jag och de allra flesta jag känner målar upp sina framtidsplaner utifrån hur man INTE vill att det ska vara.
"Jag vill åtminstone inte ha en Volvo". "Jag vill inte att min familj ska ha husvagnssemestrar." Jag vill inte fastna i ekorrehjulet med barn, hund, åka trick hem från jobbet och sätta mig och glo.

Jag undrar vad det beror på. Alltså att man ser sin framtid utifrån hur man inte vill ha det.
Kanske att jag är feg och inte vill bli besviken och saknar tron på mig själv.
Eller kanske att jag inte har några riktiga role models som jag tror på.
Eller att jag kanske helt enkelt har blivit misantropisk och cynisk på riktigt.

Jag vet verkligen inte.
Men i en framgångsinriktad värld, smittad av en amerikansk framgångsidé, så börjar det kännas en smula besvärande att inte veta vad man VILL göra. Och bara vara helt säker på vad man INTE vill göra.

I flera år har jag funderat på att tatuera mig, på vänster överarm, men skrivmaskinstext och spegelvänt så att jag kan se vad det står i badrumsspegeln varje morgon. Det ska stå "Gå inte ner till Volvon"
Bara en sån sak.

Patriarkatet

2007-09-17T22:57:00.000+02:00

Jag var ute i skärgården i lördags, surströmmingsfest. Ett mycket intressant sätt att fira sin födelsedag, om nån skulle fråga mig. På surströmmingsfesten fanns bara välutbildade, välartade och trevliga människor.

Klockan 6 så var det väldigt viktigt att vi skulle titta på TV, då gick nämligen något slags hästlopp. Några killar satt framför TV:n och skrek att några hästar skulle "kör!! kör!! kör!!"
Sen fick vi liksom tillåtelse att stänga av TV:n och ge oss i kast med de ruttna sillarna.
Det dracks väldigt mycket sprit, och framåt småtimmarna så såg det ut såhär: 5 killar stod och kastade pil. Och jag kände igen rätt många läten från min tid som fotbollsspelare. Tjejerna satt inne i vardagsrummet och pratade.

Jag gick ut på farstubron, satte mig ner och tittade upp mot stjärnorna. Och fattade inte alls hur det här kunde komma sig. Hur kan könsrollerna vara så tydliga bland välutbildade människor år 2007? Och hur fan ska vi krossa patriarkatet i det lilla, i umgänget med varandra?

Dan efter satt några av killarna framför TV:n igen. Och tjejerna städade.

För övrigt hade jag en väldigt bra idé till programmet idag, som vi kände var lite väl magstark att göra, därför skriver jag den här, eftersom det var min idé, och därför att jag redan har gjort researchen.
Lars Vilks har ju blivit mordhotad på någon galen hemsida.
"Från och med nu tillkännager vi uppmaningen att spilla den Lars blod som vågat förolämpa vår profet... och under denna generösa månad (ramadan) tillkännager vi en belöning värd 100000 (dollar) till den som dödar denne otrogne brottsling", säger al-Baghdadi enligt Reuters. "Belöningen kommer att ökas på till 150000 dollar om han slaktas som ett lamm." fortsätter mordhotet.

Och jag kunde inte släppa det där...alltså, hur slaktas ett lamm?
Jag ringde till Ektorps Lamm, som är experter på lammslakt.

Och det visade sig att lamm slaktas precis som alla andra djur med ögonfransar.
Så nu har ni det så att säga klart för er.

33 år

2007-09-13T16:08:00.000+02:00

På lördag fyller jag trettiotre år. Och inför det känner jag...inget.
Jag känner mig inte förväntansfull. Jag har ingen ångest eller noja, det rör mig liksom inte det minsta.
Jo, jag vet att jag brukar kokettera med åldern ibland: "Och där satt jag bland en massa dreadlocks som rökte braj, och herregud, jag som är trettiotre år". Eller "jag stagedajva på Debban igår. Herregud, jag fyller trettiotre i höst". Men det är bara ett koketterande, eftersom jag inte känner någonting inför själva åldern i sig.
Jag känner ibland att det är lite konstigt när alla mina vänner flyttar ihop, skaffar barn, kör bil och har hemmakvällar. Men det beror inte på åldern så mycket som att jag snart är den ende över 32 som inte har det "ordnat", och som dessutom inte har världens största (för att komma med en underdrift) längtan efter att få det "ordnat". Så det är med en känsla av att tro att det är någonting som jag inte riktigt förstått med livet eftersom jag inte när önskan, och dom gör det. Samtidigt som jag står och beteer mig som en tonåring helg efter helg (herregud, jag kommer att sluta i tunt hår på huvudet med en liten tofs i nacken, en sirlig färglad skjorta och läderbyxor och cowboyboots på Café Opera. Rubriken kommer lyda "Patetisk 54-årig journalist dog av att njurarna sprängdes mitt på dansgolvet på Café Opera").
Jag vet att jag på sistone också har börjar använda mig av min ålder som något slags argument i diskussioner med mina yngre vänner "Ja, men du är ju bara 25. Du kan ju dra till USA och leva rövarn, men jag är ju fast med jobb och lägenhet och ditten och datten. Hade jag varit 25 idag hade jag inte sett några hinder". Men det är också bara ett koketterande. I själva verket är jag feg.

Jag pratade om det här med en vän idag. Hon frågade hur det känns att fylla år på lördag. Och då kom jag på att det inte känns något alls. Och vi funderade över var (och framförallt NÄR) den där längtan efter födelsedagarna försvann. Fan, jag vet inte ens vad jag önskar mig i födelsedagspresent längre (jo, jag önskade mig en diskmaskin av mamma och pappa...men dom tyckte att det var en alldeles för tråkig önskan).
Och nu kan jag inte släppa idén om barndomens födelsedagar. Varför var det så stort, egentligen? Varför hyllar man åldrandet?
Naturligtvis beror det på presenterna, men tänkt om man levde som Jehovas och sket i presenter och firande. Skulle man bli ett sorgsnare barn då? Och vad gör den där längtan efter presenter med oss? Är inte det en helvetesvandring ner i materialismen - och i slutändan kapitalismen?

När jag fyllde trettio så hyrde jag en stor folkpark på en ö i Mälaren. Det kom 107 personer som jag stoppade i en buss och dom åkte ut till ön. Dom gick av bussen och gick mot folkparken. Dom kom dit, längs en allé av gula löv och tända marshaller. Jag hade ryskt tema och bjöd på ren vodka med saltgurka till fördrink. Därefter serverade jag en rysk buffé. Middagen höll på i nästan 5 timmar. Sen spelade Molia Falls live, och sen spelade en massa människor plattor och jag drack skumpa och helt plötsligt låg det en massa människor och sov överallt i folkparken och några hånglade. Kort sagt, helt sjukt sjukt sjukt fantastiskt.

Nu kommer jag att bli väldigt lycklig om det kommer 20 pers till mitt kalas. Alla andra har såna saker för sig som man har för sig när man är över 30.

Följsamhetens lov

2007-09-11T23:46:00.000+02:00

Jag har sällan en uttalad önskan eller vilja. Till något.
Jag är verkligen en helt annan person än Gianni Agnellis som ville att familjeföretaget Fiat skulle blomstra upp. Och lyckades med det.
Eller som hundratalet av hipsters i Sthlm som tänker att dom ska flytta till New York och bli lyckliga där. Och kanske lyckas med det.
Nej, jag när inga såna drömmar.

Mina drömmar är mer av ouppnåelig karaktär. Som att ha gjort världen lite bättre när jag kolar än när jag föddes. Att min gudson Leon, eller min systerdotter Sofie, ska kunna känna att det är rätt najs - åtminstone 10% av deras liv - att leva, och att dom ska få dö när det är tänkt att dom ska dö och inte i nån jättestor miljökatastrof. (Jag tror inte att jag kommer att lyckas med det)
Sen har jag drömt om att få vara med kvinnor och män - på ett kärleksmässigt plan. Och där blir jag som en blodhund...jag ger mig liksom inte. (Hitills har det gått över förväntan)
Och så har jag alltid drömt om, men inte vågat satsa på att bli, radiojournalist på P4, P3, P2 och P1. (Det har jag lyckats med).

Men annars finns liksom inga direkta önskningar. Mål, delmål eller utvärderingar har jag alltså aldrig, på ett privat plan, sysslat med. Det här diskuterade jag och min bäste vän en hel del idag.
Och det födde en del vidarefunderingar.

När jag går i den trånga gången mellan tunnelbanan och pendeltågen på T-Centralen så viker jag alltid åt sidan. Jag beundrar människor som bara kan gå gången rakt fram, men det är helt omöjligt för mig. Det är jag som går lite åt höger för att vi inte ska krocka. Det är jag som går lite åt vänster för att snubben bakom mig som har så sjukt bråttom inte ska bli hindrad av mig i sin framfart. Det är jag som lägger fram väska på magen för att hon med en annan axelremsväska inte ska bli tacklad av min väska.

Jag är alltså så sjukt jävla följsam. Och jag sjunger följsamhetens lov.

Det här händer inte bara i T-Centralens gång. Det händer överallt.
Om fem turister går i bredd på Hamngatan är det jag som går ut i gatan, för att jag försöker vara följsam. Om jag är ute och springer min runda, och någon har tagit samma spår är det jag som byter spår, (istället för att som min "motspringare" borra ner huvudet i marken och fortsätta rakt fram) trots att vi har högerregeln här i Sverige.

Som ni märker har det blivit ett issue. Och det är likadant i andra skeenden i livet. "Nu går vi på den här puben. Javisst, säger jag". Därför att jag när inga särskilda önskningar om vilken pub vi ska till, vilket springspår som han, hon, du vill ta i förhållande till mig, eller huruvida jag får köra min egen väg i T-Centralen-gången.

Därför tänker jag att en del i min omgivning kanske tänker att jag är för snäll för mitt eget bästa.
Det är jag inte. Verkligen inte.

Eller känner att dom måste ta ansvar för mig på olika sätt.
Sluta med det nu. Säger jag.

Parsamhet

2007-09-10T22:16:00.000+02:00

Just nu hör jag jävligt många som säger att "dom vill hitta någon". Och jag kan förstå det till viss del, men det är för många luckor för att jag ska fatta grejen helt och hållet.
Jag hängde ut med en härlig person för några veckor sen på Debban som hade målet att snacka med tre snubbar som hon sen skulle dejta. För att hitta någon.
Jag fick en bok till redaktionen förra veckan, som heter "Nätdejta! - Några klick till kärleken" och är skriven av Loveina Khans. Den ser ut som den lärobok i geografi jag hade när jag gick i femman. Och den är skriven som en b-uppsats, med tydliga kapitel och underkapitel. Man får lära sig hur man lägger upp foto på sig själv, hur man bäst författar en presentation o.s.v. Den är rätt hemsk. Men lär antagligen hitta en mindre publik av människor som vill hitta någon.
Jag har en vän som rätt tydligt har målat upp bilden av hur HON ska vara (trots att han ännu inte har träffat någon som HENNE), och går på kurser, krogen, knullar runt, dejtar...för att hitta någon.

Och jag fattar det inte. Jag hävdar att det måste finnas andra värden i livet än att hela tiden söka efter den bekräftelse som "att hitta någon" innebär. Jag vill samtidigt verkligen inte fördöma det sökandet, och kan väl någonstans acceptera sökandet som det som driver oss vidare.
Men är det så att det har blivit det viktigaste, alltså som i meningen med livet. Ja, då fan har vi rätt grymma konventioner att ifrågasätta.

Är det verkligen sant att man ska vara två?

60-års fest

2007-09-09T19:24:00.000+02:00

Jag spelade plattor på en 60-års fest igår. Jag slutade egentligen med att prostituera mig på det sättet för många år sen, men just igår fick jag så jävla bra betalt att jag liksom inte kunde motivera varför jag inte skulle spela Living next door to Alice who the fuck is Alice.
Upplägget var följande. En snubbe som hörde mig spela för några år sen på en liknande tillställnig hade fått den fixa idén att jag skulle lira på hans 60-års fest, så med hjälp av något slags detektivarbete hittade han mig, erbjöd mig pengarna strax innan själva förslaget kom och då var jag redan mjuk. Festen gick av stapeln på en golfklubb. Jag tog med mig 75 plattor. Däribland Creedence C.R....jag kom till festen halv tio och åkte därifrån vid ett. Det fanns inga människor som med bästa vilje kunde misstas för att vara av utomeuropeiskt ursprung, eller homo-, bi-, transpersoner.
När jag åkte dit på eftermiddagen för att sätta upp mina prylar tittade arrangören på mina svartmålade naglar, harklade sig och bad mig ta bort färgen till kvällen. Jag gjorde det. Herregud. Jag gjorde det.

Musiken som funkade bäst var Barbados, "Kom hem", Rolling Stones "Satisfaction", Elvis Presley "Hound dog", och konstigt nog Robbie Williams "Let me entertain you". Och såklart Frankie-boy "Fly me to the moon".

Och när jag stod där i svart kostym, drack lite för många öl, i renskrubbade naglar och spelade Arvingarna kände jag att jag kanske aldrig någonsin mer ska göra så här mot mig själv. Hur mycket pengar jag än får.

Sen hörde jag nån på golvet som halvskrek till sin partner..."guud, vilken fantastisk DJ. Han spelar precis det man vill ha. Vi måste ha honom till vår fest i jul."
Och där såg jag mig själv stå med halveregerad kuk till min egen förträfflighet och tänkte...ja, kanske en gång till, då.

Det är ett liv och ett kiv. Sannerligen.

Derrida på Spy Bar

2007-09-08T19:02:00.000+02:00

Jag läser en bok som heter "Döden och maskinen - en introduktion till Jacques Derrida" av Peter Kemp. Sjukt svår bok, särskilt som det var nästan 100 år sen jag läste filosofi sist. Men hur det var, så var jag på krogen en tisdag för några veckor sen. Jag och mina kompisar kom att prata om boken, maskinen som begrepp och döden som ångest. Det var ett sånt där halvberusat samtal där ingen egentligen hade riktig koll på vad det var vi egentligen pratade om... Ni vet.

Jag skulle egentligen ha träffat en annan kompis då, men var så fast i samtalet, och ville liksom fortsätta prata, så jag skrev till henne (typ) "Jag blir lite sen, sitter på Hjärtat och pratar om Derridas dekonstruktion av begreppet Maskinen".

Igår, på Spy Bar, bland tusen människor och 300 dB musik kom en annan kompis fram tillsammans med hennes kärlek. Det visade sig att hon tydligen hade fått höra det där sms:et, och att hennes kärlek doktorerar i filosfi (eller nåt sånt), och hon berättade för honom vad jag hade skrivit...och han var typ expert på Derrida och blev kanske lite arg på att jag hade skrivit att Derrida dekonstruerade begreppet Maskinen. Eftersom Derrida inte använder sig av begreppet Maskinen(?). Så han stod och pratade i mitt öra, mitt på Spy Bar, mitt i natten, jag var full, om Derrida och en massa andra filosofer som underminerar begreppet Maskinen, och sen slutade han att prata. Hon och han tittade på mig.
Jag tittade på dom.
Vi var helt tysta.
Dom tittade på mig.
Jag tittade på dom. Och blev lite nervös, som om jag hade ställt till med något dumt.

Och idag har jag formulerat en sensmoral.

Skicka inte ett sms där du skriver saker som du inte riktigt är grundad i till någon som läser upp sina sms för andra. Det kan nämligen hända att en filosfiexpert får tag i det och ställer dig mot väggen på Spy Bar.

Rasist

2007-09-07T00:12:00.000+02:00

Jag håller på med ett humor-radio-projekt (jag vet, det är konstigt eftersom jag varken är särskilt rolig och dessutom saknar tajming, men nu är det som det är) tillsammans med ett gäng larvigt, s.k. namnstarka personer. Ikväll la vi sista handen på slutmixen. Jag har firat det hela med en god bok på en fransk bistro, Boueff Tartar, ett Bejoulais-vin, vaniljglass med färska jordgubbar och ovanpå jordgubbarna; strimlad basilika (enkelt, men jävligt gott).

Nu sitter jag och tänker tillbaks på veckan.

I måndags var jag på galapremiären av "Ett öga rött". En ganska dålig film, som bestod av fördomar mot förorten, den var liksom fylld av "den andres" ögon på ett ställe inte helt olikt det där jag är uppväxt. Filmen, till skillnad från boken, ville inte berätta något - eller så var det så att jag missade essensen under de fem minuter jag somnade.
Därefter var det middag för speciellt inbjudna på restaurang Street (vad gjorde Olle Sarri, Marika och David Lagercrantz, Josefine Crafoord, Helena Af Sandberg, Shire Raghe, Jens Lapidus, Andreas Wilson, Annika Jankell, m.m. på en middag för speciellt inbjudna?) där det bjöds på fantastisk nordafrikansk mat, därefter dans.
Och någonstans där var det något som började skava i mig. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad, men det var som om alla de är medelklass-vita-medie-personerna ville annektera något som jag är uppväxt med. Och mina anledningar, märker jag när jag skriver, kan vara precis lika ädla som obehagliga som alltid.
Det kan vara protektionism: "Hallå, det är jag som är från förorten, ni andra vita, medelklass-svennar kan inte komma hit...och komma".
Det kan vara ärlig indignation: "Men för i helvete, kom inte hit och försök kommersialisera förorten och arbetarklassen. Ändra systemet istället, hyenor".

Oavsett vilket så skavde det i mig, något jag senare berättade på redaktionsmötet och fick responsen att några kände igen sig. Så vi lyfte upp det till en fråga i programmet. Här hör ni delen där jag är med: http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/sandningsarkiv.asp?programID=2822 . Lyssna på sändningen från den 4:e sept, spela från 11 minuter och 50 sekunder in i programmet.

Det intressanta var bara att alla som hade lyssnat på det, i Radiohuset, tyckte att jag hade varit så "himla ärlig", när jag själv tyckte att jag mest ville bolla upp upplägg till docenten vi hade med i intervjun. Jag tänkte att jag inte skulle mörka med mina känslor från måndagskvällen. Jag menar, jag hade ändå tänkt på det och omformulerat mig kanske 10 gånger innan intervjun och höll i mitt inre med docenten. Men det passar sig liksom inte rent dramaturgiskt.

Men med mina kollegors välönskningar, och hejarop kände jag mig, efter programmet, helt plötsligt som en rasist.

För övrigt så vet jag från rätt säkra källor att Jonas Hassen Khemiri inte var helt nöjd med filmen heller.

Ljuget

2007-09-02T23:18:00.000+02:00

Kvällen igår blev fin. Vi började hemma hos mig, drog till Landet och käkade, tog oss in till Berns terrass och sen till Spyan.
Och där fick jag höra antingen
1. Världens scoop.
2. Världens ljug.
Döm själva:

Jag har gått ner till rökrutan för att få luft. En snubbe fångar direkt upp mig (jag tänkte hela tiden att han raggade på mig), och presenterar sig och säger att han hatar ställen som Spy Bar. Jag frågar, såklart, varför han är där. Det blir mummel, men så frågar han om jag jobbar med media. Jo, det är liksom klart att jag gör, säger jag.
Och jag känner inte alls för att berätta vad jag gör i mitt yrkesliv, och undrar direkt vad han pysslar med.

Han säger då att han jobbar för den svenska militära underrättelsetjänsten, med specialinriktning mot Afghanistan. Han hävdar att han kan arabiska och har precis tagit en pastho-kurs. Att han åker till Afghanistan lite då och då för att förhöra människor som den svenska (fredsbevarande?) styrkan har tagit till fånga. Men att det största arbetet (tydligen) är att förhöra människor i Sverige.
Enligt den här snubben så förhörs runtomkring 20 personer i månaden som varande misstänkta terrorister. I Sverige. Runt omkring 2 personer, i Sverige, bedöms vara så terroristiska att dom åker in i nåt slags specialsytt svenskt fängelse.

Här någonstans frågar han vad jag gör i mitt medieliv, jag svarar att jag i grund och botten är anställd av Ekot och därför inte riktigt fattar varför han berättar allt det här för mig. Och med dom orden lommar han upp till Spyan igen.

Jävligt konstig lögn, alternativt, jävligt konstigt scoop.
Av de två alternativen i början av det här inlägget så måste jag erkänna att jag lutar åt alternativ två.

Summering

2007-09-01T15:46:00.000+02:00

I mitt vardagsrumsfönster står en gul taxibil, som jag fick i present av en vän som var i New York i somras, och påminner om en mycket mycket galen, underlig och rätt härlig sommar.
Jag har bränt 70.000 på skit, vänners öl, en dator och en keybord. Och nu bränner mina tre Mastercard i bakfickan.
Det är liksom bara att erkänna att det är dags att försöka passa in lite mer i de faktiska omständigheterna. Som i de faktiska ekonomiska omständigheterna.
Och då kommer det obönhörligen att bli en något mer konventionell vardag jag har framför mig.
Gott så.

Bara för att jag tjänar jävligt bra, så innebär inte det att jag kan leva som mina polare i Entourage (jo, dom har faktiskt blivit mina polare. Jag längtar efter varje nytt avsnitt). För mindre än fyra år sen gick jag runt på studiebidrag. Nu har jag svårt att få det att gå runt på min lön.

Ikväll är det sista kvällen av den galna sommaren. Jag ska ut med min syster och hennes nyskilda kompis, och jag ska visa dom allt det jag har gjort medan dom har fött barn och köpt hus och bil. Det kommer att bli mycket dyrt.

För övrigt vill jag slå ett slag för att vår redaktionsblogg har börjat leva igen. När Annika skriver så blir det väldigt bra.

Pappaskämten

2007-08-28T16:54:00.000+02:00

Det märks att jag snart fyller trettiotre år. Det verkar som om hela min biologiska klockan är inställd på att jag ska ha haft barn i flera år, men att jag på något intellektuellt sätt bortsett från den biologiska gången. Framförallt märks det på att pappaskämten har poppat upp helt oblygt. Det är som om pappaskämten skiter i mitt faktiska livsförhållande, och ska ändå tränga fram. Och jag kan inte hindra dem.

Så här lät det på redaktionen alldeles nyss
Jag: Det är en tjej i Göteborg som ska göra Hillary Clintons hatt.
Annika: Ska en svensk tjej göra Hillary Clintons hatt?
Jag: Ja, fast det är ju bara en doktorshatt förstås. Hillary har ju blivit hedersdoktor på Göteborgs Universitet.
Jag: (mumlandes) och så ska hon göra hennes tändhatt också.
Annika: Va?
Jag: (mer högröd än vanligt i ansiktet) Förlåt, det var ett pappaskämt igen.

Kräks

2007-08-26T23:29:00.000+02:00

Shit alabama.
Jag kräktes igår. Jag fyller snart 33 år. Och jag kräktes igår, eller snarare i morse. Hur pinsam är det möjligt att bli?

Kvällen började med en zucchini- och spenatsoppa, smörstekta kantareller och öl för mig själv på balkongen. Därefter drog jag in till P3-dagen i Kungsan, vin på Helgeandsholmen, på trapporna ner mot Strömmen, fortsatt vindrickande på trappan utanför Riksdagen (där jag för övrigt kastade tre flaskor vin för att höra ljudet av glas som krossades, fråga igen: hur pinsam är det möjligt att bli?), Berns terass, efterfest hemma hos mig, springa från intressant samtal ute på balkongen in på toa, hann nästan inte fram, kräktes, kräktes igen, la mig på sängen, hyperventilerade, somnade och lät mina stackars gäster vara själva, trots att dom hade följt med till förorten för att umgås med mig.

Nu: soffbordet belamrat med vinslattar, hemkörd Johannesörtsbrännvin, Fernet och öl och nötter. Och min mobil som hela tiden påminner mig om att gå och lägga mig. Så här skrev jag i fredags natt "På riktigt. Gå och lägg dig. Du har lovat dig själv att sova" och så har jag ställt in alarmet på 23.15.

Antiliberal politik

2007-08-25T16:48:00.000+02:00

Jag gillar överförmynderi. Jag gillar såna saker som systembolaget, höga skatter, allmännyttan, post- och telemonopol.
Anledningen är enkel, jag tror inte särskilt mycket på människan. Om vi bara kan, så gör vi det som vi kortsiktigt tänker är det bästa för oss själva. Om vi har råd så köper vi en SUV, trots att vi vet att miljön har lungcancer. Om vi kan så skiter vi i att tänka på barnen i Biafra. Om vi kunde köpa det på Konsum så skulle såna som jag dricka sprit precis hela tiden.
Jag tror alltså inte att vi, generellt sett, nånsin har det allmännas bästa för ögonen. Därför tycker jag att det behövs en pålitlig och - jobbigt ord nu - stark stat.

Tänkte särskilt mycket på det idag när jag gick på Mackedonkan. Som jag svurit på att för alltid bojkotta, men som ändå drar in mig i sitt flottiga garn om och om igen. Där satt barnfamilj efter barnfamilj, tonåringar och jag. Trots att vi alla vet att det är direkt farligt för oss att käka där. Och så tänkte jag på Systembolaget. Fan, borde man inte instifta en liknande instans för onyttig föda också, alltså ett systembolag fast för fett?

Jo, jag tycker nog det. Vi klarar inte av att hantera någon "frihet".

Igen fy fan.

2007-08-23T23:28:00.000+02:00

Men den här gången för att jag kände mig riktigt riktigt svinig. Det blir ju så när man sätter sina fulaste tankar på pränt.

Men jag kom också på varför han inte är så nära mig, eller faktiskt hela vårt gäng. Just beroende på hans överdrivna drickande. Så mycket för den idén om att vi älskar allas brister. Jag kom på att ingen av oss gillar när det blir för överdrivet. Så återigen visar man ju hur fast man är i konventionerna om hur ett liv ska levas. Var gärna överdriven. Men inte för mycket.

Och när jag tänker ett steg till kommer jag ju på att han har skurit av sig själv från oss också. Kanske ett typiskt alkoholistbeteende, vad vet jag.
Men jag vet en gång när han och jag skulle jobba med ett gäng skadade ungdomar och han kommer ut och luktar, eller faktiskt stinker, sprit och jag säger till honom, "du, M, du kan inte jobba så där idag. Gå och lägg dig igen."
Och där uppstod det en liten spricka. Jag vet inte om det var hos mig eller hos honom längre.

Men jag vet att jag inte följde upp det där samtalet sen.

DAMP

2007-08-23T22:21:00.000+02:00

Jag undrar just om jag kanske har fått en släng av vuxendamp. Eventuellt nån släng av ADHD, eller liknande bokstavskombo. Eftersom jag tycker att det är tråkigt att kolla på TV, tråkigt att hyra film, tråkigt att köpa smågodis och jäsa i soffan, tråkigt att spela sällskapsspel, tråkigt att sitta och fika. Och för att jag tycker att det är jätteroligt att laga mat som är skitkomplicerad så att det blir aktion, för att jag tycker att det är roligt att jogga, för att jag helt plötsligt, gud förlåt mig alla mina gamla kunder, har börjat lyssna på emo som Bullets For My Valentine.

Jag har precis fått reda på att en nära bekant till mig har blivit sparkad från sitt jobb för att han inte kunde hantera spriten. Och det sätter spotlight på ett ganska delikat problem.
Hur göra när vänner ballar ur?
Det som först kommer till mig, till oss, är antagligen: måste hjälpa honom. Du måste säga till i god tid. Du måste stötta och vara moralens väktare.
Och det är det jag inte kan. Några av anledningarna är ädla. Några av anledningarna är fruktansvärt fula och egocentrerade. Men jag tänkte lyfta upp allt.

Dom ädla:
Vi har ett litet gäng som aldrig moraliserar över varandras sätt att vara. Det är ett gäng som försöker hitta alternativa vägar att vandra. Om det är ett överdrivet sexualiserande liv, ett överdrivet drickande, ett överdrivet motionerande, ett överdrivet knarkande, ett överdrivet jobbande, ett överdrivet romantiserande, ett överdrivet studerande o.s.v....vi låter det aldrig bli moral. Ingen av oss sätter sig på hästar högre än någon annan. Vi har alla våra brister, och det är faktiskt, bland annat, dessa vi älskar hos varandra.
Och anledningen till att vi inte moraliserar är för att ingen är smartare än någon annan. Alla har - trodde jag - koll på sina destruktiva beteenden. Alla kommer från bakgrunder med destruktivt beteende och kan därför också lyfta upp dom hos sig själv, analysera och sluta innan det blir för mycket.

Det jobbiga är att min bekant inte klarade det.

Vi har sett på hans darrande händer, hans rödflammiga hud, hans sätt att dricka öl MYCKET snabbare än vad jag gör att det är något snett. Men ändå har det varit så jävla svårt att säga något.

Och det är de som är de fula och egocentrerade anledningarna.
För om man skulle närma sig en sån som han, sätta sig på hästar högre än honom och berätta att han inte klarar av sitt liv. Ja, då måste man vara där hela jävla tiden den närmaste framtiden. Man måste verkligen bevisa, om och om igen, att man aldrig kommer att svika eller vika från hans sida. Sen när han fått rätsida på saker och ting, så måste man fortsätta att vara där. Och det som gör mig så jävla illa, som gör att jag mår dåligt, är att jag känner honom för lite. Han är en väns kompis, vi demonstrerar första maj, vi ses och tar en bärs då och då, vi har jobbat med struliga ungar ihop. Men jag pallar fan inte att hålla honom under armarna nu. Han är för långt bort i min vänskapshierarki. Och det är så jävla fult tänkt av mig.

För det är ju inte bara det att han är så långt ifrån mig i vänskapen. Det är ju också för att jag inte vet hur jag ska hinna och orka med att ha vuxendamp själv. Hur ska jag kunna hålla honom under armarna och springa på bjudfester, gå på krogen och jobba jobba, jogga jogga, sova gott. Och slutsatsen...whats in it for me?

Och just de anledningarna till att inte göra något är så vidriga. Men trots att jag tycker det, så är det ändå en del av problemet till att jag inte har gjort, och inte gör något. Fy fan.

Paris

2007-08-20T22:44:00.000+02:00

Jag har varit i Paris i tre dagar med min absolut bäste vän. Hon och jag hängde runt tillsammans nästan varje dag i fyra år för några år sen. Vi bodde ihop i två av dom åren. Nu, i helgen, i Paris, bodde vi mitt i Marais, i ett rum med heltäckningsmatta (såklart) Nu är jag hemma från Paris igen, och lägenheten här i Sundbyberg vet nog inte sist den ekade så tomt. Jo, förresten.

Lägenheten teaterviskar liksom lite när det sist var..."Sist var det den dag som hon drog för dryga 18 månader sen och du drog ut på krogen, det var en söndagsförmiddag, och du drack dig full, du drog till Elverket på brunch och vägrade sluta dricka vitt vin.
Du ville inte tappa ansiktet inför hennes föräldrar som kom och hämtade alla saker. Så du drog iväg. Du drog snabbt på morgonen, kramade om henne, tog hissen ner till bottenplan och halade upp iPoden och satte på 'Blanda Spår'.
Det var då du satt och grät på bussen in mot stan för att Buddy Guy vägrade sluta sjunga den evighetslånga låten 'Baby, please don't leave me'. Det var då du trodde att din iPod levde, därför att du hade satt den på 'Blanda Spår', och den första låt den börjar spela när du gick ut från porten var 'Baby please don't leave me'.
Det var då du förbannade Buddy Guy för att han gör såna evighetslånga låtar på mer än sju minuter, och trots att du satt längst fram i buss 515 så visste alla i bussen att du grät.
Och när du kom hem sen, sent sent på natten. Då tyckte du att det ekade tomt här."

Idag kunde jag inte gå hem från jobbet. Jag jobbade sent. Sen tog jag en promenad. Först hit. Sen dit. Och sen tillbaks. Jag var liksom tvungen att veta hur Strandvägen såg ut från alla håll. Jag var liksom tvungen att vandra Grevgatan tills slut och sen tillbaks för att göra mig lustig över alla snubbar i perfekta kostymer, snygga bilar och små hundar. Jag var liksom tvingad att sitta på Strandvägskajen och drömma om ett bad i Djurgårdskanalen. Jag var liksom tvungen till att vandra den långa slingan i Sundbyberg. Jag var liksom tvungen att lägga mig framför kyrkan och kolla in alla fula människor här.

När jag kom hem laddade jag snabbt ner Entourage. Kollade in den, satte på slutet på The Squid and the Whale. Och nu, hur jag än gör, så ekar det tomt. Jag måste köpa en mindre lägenhet. Där bara jag och inga minnen får plats.

Hon och jag når alltid till en punkt där det är perfekt att vara. Vi drivs av ganska få konventioner. Vi har inga krav på varandra mer än den sunda ärligheten. Och vi vet båda två att vi inte vill vara som dom. Vilka nu DOM är.

Och det är det som gör det så jävla jobbigt just nu, därför att nu måste jag vara själv igen. Jag kan inte langa upp det där upplägget som jag vill ska smashas in otagbart på min planhalva. Jag kan inte droppa den där halvfärdiga meningen som hon fulländar. Jag kan inte höra det där skämtet, se den där dansen, få det där skrattet ikväll. Jag kan inte höra någon annan andas när jag ska somna.

Och nej, jag vill inte bo tillsammans med någon nu. Jag vill inte bo ihop med henne nu.
Jag vill inte ha det som det är tänkt att man ska ha det.

Men jag vet att jag blir allt äldre för varje natt jag sitter upp på balkongen till klockan halv tre och är så sjukt trött på jobbet och är sen tvungen att vandra vandra vandra omkring och sen komma hem och inte palla laga mat, för jag har ingen att briljera inför (se där, återigen det där bekräftelsebehovet), ladda ner sunkiga TV-serier och sen sitta på balkongen för att vänta in mitt eget lugn.

Det är fan det som är det svåraste. Om man inte vill vara som DOM, då är det så svårt att hitta dom där förebilderna som ska göra att det är lätt att somna och åka direkt hem från jobbet och laga mat och spara till en New York-resa.
Och det svåraste är att hela tiden inbilla sig att man skulle vara lyckligare för att det låg någon där bredvid och andades. Jag vet att det inte är där det finns. Det finns i mig, och jag måste bara hitta just rätt nyckel att låsa upp skiten med.

Nu...

2007-08-17T11:33:00.000+02:00

...sticker jag till Paris. Utan laptop.

Jag ska kolla på en lägenhet i de latinska kvarteren. Trots att jag har papper på att jag är Sveriges sämste elev i franska. (Det är sant, jag skrev typ 18 poäng av 124 möjliga på centralprovet i tvåan, och min fröken kom in efteråt och sa "Ja, hörrni. Vi har Sveriges sämste elev i vår klass. Och har papper på det också".) Men jag inbillar mig att gräset är grönare, ni vet.

På måndag börjar vi sända radio igen. Jag längtar.

Trevlig helg.

...

2007-08-16T16:09:00.000+02:00

...nä, det där sista var lite bittert förresten.

Being Thorsten Flinck

2007-08-16T15:12:00.000+02:00

För flera år sen hängde jag en del med Thorsten Flinck (ja, det är konstigt, ja, han blev skyldig mig enorma summor pengar som jag inte fått tillbaks). Under en period bodde jag i Sundsvall och han hade en föreställning där så vi stämde möte på krogen. Vi hittade en gitarr och satt och försökte bräcka varandra i pretentiösa låtar fram till krogen stängde och vi härjade runt i Sundsvall efter det, ja, fan det är en extremt lång historia som jag kan berätta någon annan gång.

Men då, just den kvällen, visade Thorsten en sida som jag verkligen avundas, imponeras av och högaktar. Men som jag samtidigt missaktar och fruktar: hans megalomaniska sida. För han är (eller var, länge sen jag mötte på honom) megalomanisk på riktigt. När vi drev omkring där på morgonkvisten i Sundsvall berättade han för mig att han var en av Sveriges främsta skådespelare, att INGEN i hela skådisbranschen hade samma intonation som honom, att ingen var ens i närheten av samma närvaro i allt som Thorsten hade på scenen. Och så började han recitera texter. Jag tänkte att det var övergående, recitationen alltså, men han fortsatte. I evigheter.

Och det där är något som han verkligen står för, i mina ögon efter de där åren som vi träffades. Han ser sig själv som en gigant, inte bland giganter, utan som en riktig och ensam gigant. Det han gör och det han tänker är i hans egna ögon storartat.

Och jag är på rikigt, som sagt, imponerad, och avundsjuk på det sättet att förhålla sig till sitt liv. På något sätt essensen i att krossa konventionerna: hitta en formel att leva sitt eget liv som passar just bara sig själv.
Tänk att alltid kunna se sig själv som missförstådd, storartad och fantastisk.

Å andra sidan är det precis samma förhållningssätt som gubbar födda på förtiotalet anammar. Och då blir det helt plötsligt inte det minsta avvundsvärt, utan bara inskränkt och inlåst.

Jag tänkte lite på det när jag läste Kattis inlägg om den kanadensiske (?) sociologen Goffman, att det ju faktiskt finns människor med starka jag, med gigantiska personlighetstyper. Men som också framstår som helt otroligt ocharmiga och inskränkta, samtidigt.

Kanske är det så att tiden (gud vad jag hatar mitt resonemang nu), men att det är "tiden" vi lever i som föder den här strävan efter att passa in. Att min pappa har kört sin gigantiska livsväg, min mamma har varit fast i den kvinnoroll som kommer av det och att jag och min syrra ser att det inte är hållbart, suddar ut våra riktiga jag och försöker vara skummgummit som ska få det hela att funka rationellt.

Jag fattar inte varför man hela tiden försöker passa in. Jo, man kanske vill knulla förresten. Men som man räcker det ju med att städa lägenheten ibland.

Allra käraste syster

2007-08-15T23:14:00.000+02:00

Hon och jag bodde grannar i några år, det var nästan som i TV-serien Vänner. Vi bodde verkligen vägg i vägg, i samma portuppgång, i två exakt likadana lägenheter, men spegelvända. Sen ombildades hyresrätterna till bostadsrätter, syrran och hennes kille skaffade barn och köpte sig en villa i en förort som ligger några pendeltågsstationer ut från Sundbyberg.
Nu har dom ägnat ett år åt att fräscha till villan...och den är verkligen fantastisk. Vitputsad fasad, alla rum omgjorda. Skitsnyggt kök. Stor, jättestor veranda. Infällda spotlights i vardagsrum och kök och hall och elvärme i köksgolvet. Walk-in-closet, platta TV-apparater, två nya bilar, garage...ja, ni fattar. Hela köret.

På gatan är merparten av de boende äldre, som i pensionärer. Ett av pensionärsparen har bjudit hem syrran och hennes familj på kalas på fredag. Till kalaset ska även dom som bodde i syrrans hus innan komma.

Tanken var att jag skulle hem till syrran imorgon. Hon är min absolut bäste vän, och jag längtar efter hennes barn.
Nu ringde hon precis och ställde in. Hon kände sig så himla stressad, hon förstod inte hur hon skulle hinna fixa till hemma så att det var precis så tip top som det är i syrrans drömmar just när dom tidigare ägarna skulle komma förbi, för det kommer dom vilja göra, menade syrran. Hoppas att du förstår, och att det är okej, frågade hon mig.

Jo, jag förstår, och jag tycker att det är okej, på något sätt. Men det sätter fingret på något obehagligt. Vårt enorma behov av bekräftelse. Jag vet inte om just syrran och jag är exceptionella bekräftelsenarkomaner, jag tycker mig ha märkt det här beteendet även hos ganska många andra. Att leva sitt liv så att det ser bra ut för andra. Att äga ett eget hus, men att stressa sönder sig för att någon som bott i huset tidigare ska komma förbi och titta. Varför inte bara visa upp sitt eget liv och vara stolt över det? Hur mycket är egentligen andra människors bekräftelse värt?

Jag har en vän som jag kallar Ebba. När hon var 19 såg hon sig själv enbart leva genom andras ögon. Då åkte hon ut till sitt landställe, på ödebygden på Gotland och bodde i stugan själv i ett år för att lära sig leva med sig själv. För att bli en hälsosam egocentriker, en bra narcissist, en människa som klarade av att bekräfta sig själv istället för att bli bekräftad av andra. Det var så länge sen jag såg henne, så jag vet inte om hon har lyckats. Däremot vet jag att alla inte har ett lantställe med havsutsikt på ödebygden på Gotland.

Snart ska jag berätta varför...

2007-08-14T23:51:00.000+02:00

...men jag har börjat läsa månadsmagasin igen. Åhhh, lycka, lycka. Jag älskar att läsa månadsmagasin för att få idéer, och här är en grej som gjorde att jag höll på att ramla av stolen idag.

Jag läste Damernas Värld, (som egentligen bara innehöll två artiklar av, som man säger, verkshöjd. Dels en om Hillary Clinton som Emil Arvidsson såklart hade skrivit. Dels en artikel om Moneybrother) och läste en grej med rubriken "Städkriget är över - om du vill". Och den handlar om hur man pedagogiskt ska få oss män att hjälpa till mer hemma. I texten kan man finna följande brödtext, rätt högt upp i artikeln:

"Dessutom har vi mer än en harmonisk tillvaro att vinna på jämställd hushållsfördelning. Den statliga utredningen 'Hemmet, barnen och makten' visar nämligen att kvinnans sexuella lust till mannen minskar när hon är missnöjd med arbetsfördelningen i hushållet"

Till att börja med. Hur fräscht känns det att som kvinna få pedagogiska tips om hur man ska förmå männen att ta mer ansvar över hushållsarbetet? Den här texten känns ju som om vi skulle vara tillbax i 50-talet igen.
Den statliga undersökningen som artikeln tar sin avstamp i stämmer ju säkert, även om den gjordes 2003, men vad fan är det för fel med oss som har kuk i så fall?

För det andra tycker jag att det finns en sån jävla unken doft i citatet ovan. Och just nu vet jag inte riktigt varför...men jag tror att det är för att det är som om mannen alltid ska vara sugen på en omgång i sängen, men att om han inte städar eller hjälper till hemma så blir det inget.

Gaah. Vi MÅSTE krossa konventionerna!

Fan, jag är inte alltid sugen på sex. Och jag tror att det är en del i det strukturella könsmaktsförtrycket att man alltid utmålar männen som att vi alltid skulle vara sugna på sex. Och att man därför, om man läste artikeln i DAMERNAS värld, skulle hjälpa till mer i hemmet för att få mer sex. Att ge sex i så fall blir som nån slags handelsvara för kvinnor...Ja, den meningen sätter ordet på vad det handlar om...min upprördhet alltså...att kvinnor inte tar för sig, utan GER sex, när det är fint hemma.

Äh, fan, jag vet inte. Men det är något unket med citatet. Hjälp mig nån som är smartare, men visst klingar det illa?

För övrigt vill jag bara skryta om min 6 kilometers-runda idag. Puss

Tallskogen på Bonniers konsthall

2007-08-14T01:11:00.000+02:00

Jag har precis varit på min första modefest. Eller som dom som visste sa: M.O.D.E - F.E.S.T. Jag missade catwalken, men det gjorde tydligen inte så mycket därför att designern hade velat D.E.K.O.N.S.T.R.U.E.R.A kläderna, eller vad det var, så mycket, och det hade inte varit varken förståeligt eller särskilt snyggt. Och alla kom ut från visningen helt rödmosiga, därför att det var helt sjukt varmt i foajén, och enligt de modiga som vågade sig in till visningen mycket mycket mycket varmare än sjukt varm i det rummet som visningen ägde rum i.

Jag använde mig av termen dekonstruera flera gånger, och det gick väldigt bra.

Annars var jag mest nervös, iklädd en grå kavaj som inte var Rodebjer, drack en del gratis bubbel och trängde mig på folk som jag har liksom mött flyktigt på Riche och liknande ställen och blev presenterad för ett gäng andra.

Just i det här sammanhanget tror jag att mitt koketterande med min förortsbakgrund funkade väldigt bra.

Generellt sätt var alla tjejer supersmala. Och hade jättelånga ben. Och jag tänkte hela tiden på en rysk installation jag sett en gång som det bara var en massa tallstammar i. Männen å andra sidan såg i allmännhet ut som skit, och gjorde verkligen en poäng i det. Liksom...okej, modebranschen är inte den mest nytänkande och konventionsfria...när jag tänker efter...dom är ju helt beroende av våra konventioner om hur tjejer ska se ut., men ändå. Jag tror att det skiljde minst 15 bast melllan de olika könens medianålder. Och det verkade inte bekymra någon att det var patriarkatet som var fetast, äldst och sunkigast (inklusive mig själv). Egentligen är väl inte riktigt just det som är det absolut största problemet.

Det största problemet är kanske att det är så jävla lätt att objektifiera människor som inte har snopp.

Polisen

2007-08-13T19:56:00.000+02:00

Jag förstår mig inte på polisen.

Det är derby ikväll, Bajen möter Djurgården och en helikopter har cirkulerat över Råsunda den senaste timmen. Men va fan, kära snuten...så här är det:
De firmor som vill slåss gör det exceptionellt sällan i direkt anslutning till arenan. Man möter upp någon annanstans för att slåss. Så ert cirkulerande över min bostad är helt fruktlös, eller också bara en uppvisning av hur mycket cash ni är villiga att spendera på meningslösa spaningsinsatser.

Själv ska jag till utdelningen av Guldknappen just nu. Och, ja, jag vet vem det är som får den. Men det får jag inte berätta om förrän imorgon. Och egentligen...hur spännande är det?

Trött

2007-08-12T23:50:00.000+02:00

Jag är så sjukt trött. Och helt plötsligt längtar jag efter ramarna. Jag längtar efter att få ha det som jag och min förra sambo hade det. Någon att komma hem till. Någon att laga mat till. Någon att sova med. Jag längtar helt enkelt efter nån slags konvention, och det bara för att jag är så jävla trött. Jag orkar inte tänka mer.

Jag är glad över att min semster är slut nu. Jag är glad över att det kommer att finnas folk runt omkring mig som behöver mig, folk som jag inte behöver tränga mig inpå. Folk som jag inte behöver tänka strategiskt runt. Jag längtar efter ett schema. Tack söndag.

En mycket märklig grej

2007-08-12T12:43:00.000+02:00

Jag svimmade igår. Typ för första gången i mitt liv. Jag satt och käkade lunch, drack en Bloody Mary och en öl, kände hur allt blod försvann från huvudet och jag trodde att jag skulle kräkas, gick mot toaletten, och helt plötsligt tänkte jag "nu dör jag", och därefter ramlade jag ner från en avsats, välte blomkrukor och slog ner i marken nån meter under.

Jag vaknade till efter nån minut men det jag tänkte på gick i följande ordning:
1. Gud vad pinsamt. Mitt på Avenyn. Och vad ska mitt sällskap tänka?
2. Är det så här det kommer att bli när man dör? Inte så farligt i så fall.
3. Fan också, jag slog upp en märke på mina nya Doc Martens.
4. Fan också, nu kan jag inte festa sista kvällen.

Det där sket jag i sen. Jag gick hem, dyngsvettig, förvirrad, chockad, somnade på sängen och ringde till mina vänner för att dom skulle ringa mig nån timme senare, så att jag inte låg och dog på ett hotell på Avenyn, så att dom skulle ringa och ta tillbaks mig till verkligheten om det var så att jag höll på att försvinna.

Sen åkte jag till festivalen, hängde backstage, drack öl, tittade på Juliette and the Licks, Timo Räisänen, drack öl, tittade på The Ark och gömde mig från regnet, drack öl och tittade på Teddybears. Träffade två helt underbara syskon och deras partners, åkte på krog och hängde med Timo, åkte på efterfest i S.O.O.L:s studio igen. Kom hem full och jävlig efter en knäpp svarttaxifärd klockan 7 i morse.

Nu sitter jag i lobbyn och längtar efter någon som vill hålla om mig. Jag vill verkligen att någon ska hålla om mig.

"You're so cute..."

2007-08-11T16:19:00.000+02:00

Jag satt i en husvagn med bandet CocoRosie igår när en vakt kom in och skrek "Vem är det som röker braj här?". CocoRosie kunde inte svenska och jag var för nervös för att prata.

Allt började med att jag ömkade mig. Fan att jag alltid hamnar ensam på allt, liksom. Upp ur ingenting träffar jag då en gammal och kär vän, vi slår följe. Han driver en liten TV-kanal som intervjuar artister, och just när CocoRosie ska bli intervjuade så bangar den ordinarie porgramledaren ut, och min vän frågar om inte jag kan ställa upp.
En hake med det hela är att CocoRosie är ditbjudna under förutsättningen att dom ska få gräs, och min uppgift var att få dom känna sig softa så att dom kunde ge lite exklusivt backstage-material. Och där satt vi, bandet och jag. Och så kommer den där vakten in, och skriker. Om och om igen. Till slut kommer min vän in och lyckas lugna vakten och prata iväg honom.
CocoRosie blev helt till sig och frågade om inte jag ville ha gräs också. Jag berättade att jag inte hade rökt. Och dom tittade på mig med huvudet på sned och sa "Oh, you're so cute". Sen gjorde dom tre sanslösa aukustiska versioner av sånger jag inte längre kommer ihåg.

Därefter hoppade jag in i en stor van som skulle ta mig till en efterfest i Soundtrack of our lives studio. Adressen knappades in i GPS:en och vi drog iväg. Långt bort. Jättelångt bort, ut på Hisingen, in på en pytteliten skogsväg med en grind för vägen. Jag sprang ut och lyfte bort grinden och skrek att vi skulle fortsätta "Det är här! Jag känner på mig det. Det är här". Istället var det vägen till en obskyr och ganska läskig motorcykelklubb, och helt plötsligt kom klubbens president älgandes genom skogen. Han är såklart hotfull, och till slut, fråga mig inte hur det gick till, lyckas vi lugna ner honom, och lyckas komma iväg igen. Vi hade såklart knappat in fel adress i GPS-maskinen.

Men här någonstans hamnade vi slutligen rätt och kom fram till en fabulös studio i fyra våningar där Primal Scream spelade plattor, Ebbot hängde ute på gården, jag satt på taket och tittade på soluppgången över Göteborg.

Man kan se röven ur alla synvinklar

2007-08-10T19:41:00.000+02:00

Bor på ett hotell i centrala Gbg. Ovanstående citat härstammar från hissen upp till sjunde våningen där jag bor. I hissen finns det speglar på alla väggar.
På hotellet finns en skybar, eller vad man ska kalla det. Ligger på samma våningsplan som mitt rum. Baren är fin när solen går ner bakom bergen på Hisingen.
Jag bor grymt, men fulast av dom som bor fint. Min utsikt skulle få Riksbanken att rodna i jämförelse.

Jag har åkt ner hit själv. Eller ensam. Och till en början kändes det som en del i min oändliga historia: alltid göra saker själv. Eller ensam. Trots att jag inte vill göra det ensam, därför att jag sällan har vänner som vill eller kan slå följe.
Men igår blev jag faktiskt inbjuden till middag hos en fantastisk musiker här nere i Gbg. När jag klev av tåget här nere fick jag dock messat att han hade haft spelning till två på natten i Norrland och att det hade blivit en massa inbokade intervjuer, så middagen ställdes in. Och jag blev så där…ensam igen. Och iPoden spelade Bruce Springsteens ”Racing in the streets”.

Och så tänkte jag på den där hemska hemska chartern jag drog iväg på förra hösten till Rhodos själv. Ensam. Eller på alla resor till Köpenhamn, Malmö och hit till Gbg som jag också dragit iväg på. För att jag liksom måste och inte vill begränsa mig. Alltså bara för att jag skulle vara ensam.

Så sjöng Bruce

”Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racing in the streets”

och jag fick tummen ur röven och ringde till en av mina få vänner här i stan. Vi gick ut och åt, drack sprit, ännu mer sprit och Göteborgarna visade sig vara precis så goa som det sägs att dom ska vara. Jag tappade bort min vän, men hittade två nya galna bekantskaper, tappade bort dom, en tjej kom fram och tog mig i handen och sa ”nu går vi” och jag följde med till ”Nef” och hon försökte hångla upp mig och jag orkade inte mer och gick hem till mitt hotell i en stad som jag inte alls hittar i, somnade, vaknade och suddade ut en massa sms för att jag trodde att jag skulle dö, och ville inte att just dom sms:en skulle vara sparade till eftervärlden utan att jag kunde få förklara dom.

Igår på tåget tittade jag på ”Little miss Sunshine”. Jag grät, skrattade högt och fick ståpäls. Vet inte riktigt varför.

Hur som helst. Jag identifierar mig mest med farfarn i filmen. Vem identifierar du dig mest med?

För övrigt...

2007-08-07T21:53:00.000+02:00

...vill jag verkligen rekommendera att läsa bloggarna Bögjävlar, Henrik Tornbergs blogg och Karls Planet. Fan vad bloggandet kan vara intressant och så känner jag ett visst mått av snaskighet från min egen sida. Jag vill verkligen följa den diskussionen till slut.